Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan.

Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvällen. Ett skratt saknades. En ljusspridare slets bort, trots hennes omänskliga envishet och kamp. Det rev i hjärtat och själen blev tung.

Jag saknar hennes skratt, hennes roliga sms, hennes förtroliga ton, hennes brutala humor, hennes briljanta kommentarer, hennes sätt att sprida glädje omkring sig.
Jag saknar inte hennes ångest, ilska och rädsla. Men jag är hedrad över att hon delade med sig av den.

Fortfarande tänker jag på henne ofta, ofta, ofta varje dag. Fortfarande drömmer jag ibland om henne på nätterna. Fortfarande kommer jag på mig själv med att ta upp telefonen för att skicka ett sms, innan jag minns.

För mig har livet gått vidare. Jag har gråtit, sörjt, varit rasande över orättvisan. Jag har klandrat något, utan att veta vad, för att vara så grymt och hjärtlöst. Men mitt liv har gått vidare.

Lika ofta som jag tänker på Kristin tänker jag på hennes familj. För dem har livet pågått. Men har deras liv gått vidare? När blir en sorg så uthärdlig att livet kan bli vackert igen? Jag vet inte. Jag har aldrig förlorat någon så älskad.

Men vad jag vet är att jag oftare nu än förr stannar tiden. Att jag tar alla chanser jag har att tala om för mina barn hur älskade de är. Jag ser för första gången livet som någonting som kommer att ta slut en gång. Och jag älskar mitt liv.

Ikväll ska jag dricka rött och tänka på Kristin i vitt. Jag ska le åt hennes skratt. Jag ska gråta över hennes rädsla. Jag ska skratta åt hennes oförglömliga kommentar. Jag ska tystna i saknad.

Jag ska tänka på hennes mamma, pappa, son, make och bror. Jag ska tänka på min familj. Och jag ska älska den.

Jag ska krama mina barn. Jag ska älska livet.

"Adjö är ej för alltid. Farväl är inte slut. I mina tankar finns du. Där finns du alltid kvar." Bland det vackraste som sagts. 

Var rädda om varandra!
Och tänk på cancerfonden, gärna Kristins egen insamling. Ditt bidrag kan rädda liv. Tack!  

 

Nina

8 februari 2013 17:47

Finfina Bea. Kram Nina

 

Christer

9 februari 2013 05:50

Bra att du skrev det här.
Jag beklagar din sorg och det är fantastiskt att du orkar att skriva om den. Det du skriver om är på riktigt, det som är livet. En insikt som få förstår. Det gäller att ta vara på nuet och de man älskar. Det finns inget annat.
Kram!

http://christerhansson.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...

Nu kommer en text om min vän. Den är inte skriven av personen det berör. Den är inte skriven av hennes familj som känner henne allra bäst. Den är inte skriven av någon som har medicinsk kunskap eller detaljer (åtminstone inte under de sista två månad...