(Är fortfarande på bloggsemester och kör favorit i repris del II för att "underhålla" bloggen.)

”Så förlorar du 2kg på en vecka”

”Träna som hollywood-stjärnorna”

”Jag gick ner 36 kg på ett år”

Fint. Övervikt liksom undervikt är ohälsosamt. Båda innebär ökad risk för olika sorters sjukdomar. Träning är nyttigt. Solklart. Att måna om sin kropp och vara rädd om sig själv är positivt. All eloge till alla som håller sin idealvikt och/eller tränar sig till en sund kropp. Det är imponerande och jag önskar att jag hade lusten att träna eller självdisciplin nog att bara passera COOPs chipshylla på fredagens storhandling. Det finns många människor som helt naturligt och självklart lever sunda liv. Underbart! Och avundsvärt.

Men…så har vi ”driver-mig-till-vansinne”-kategorin.

De som ständigt måste poängtera för omgivningen hur mycket kalorier bondkakan på arbetsplatsens fredagsfika innehåller. De som tar en andra omgång på Thaibuffén och ropar tvärs över restaurangen till sina kompisar kvar vid bordet att ”det får bli ett extra spinningpass i helgen”.  De som ”inte borde. Men ingen såg nåt va?”

Sedan har vi de mer officiella människorna som predikar och ursäktar sig. Radioprataren som berättar om hur hon syndigt köpte en semla som hon ska ”vräka” i sig och ber om ursäkt för sin bristande karaktär.

Jag skulle snarare vilja be om ursäkt å deras vägnar.

Förlåt för att de plågar er med sitt ständiga tjat om dieter. Ha överseende med dem; de vet nämligen inte att hela världen inte cirkulerar kring deras person och att vi andra inte ens noterat deras extra vårrulle – och dessutom högaktningsfullt skiter i den.

För vad är det som får människor att tro att de är så centrala i våra liv att de på allvar tror att vi bryr oss ifall de käkade på Burger King på lunchen och ångrar sig och kickboxar på onsdagar inför Beach 2010?

Och varför är det tillåtet att slänga ur sig moralkakor som: ”Margareta, ska du verkligen ta den där kakan? Vad säger viktväktarna om det?”

Och där Margareta har två val:

1.Göra klassikern: Tala om att hon har sparat points för att kunna äta fredagskakan och kanske t om ta ett glas vin på kvällen.

2. Göra det vi vill: Be personen "hålla käften och sköta sitt eget jävla kaloriintag. Men att för i helvete göra det tyst. För jag skiter i det!"

Snälla kaloriräknare!

Ät en stor semla istället för en liten – om du vill.

Ät gärna pizza tillsammans med familjen på lördagkvällen framför melodifestivalen – om du vill.

Gå gärna på friskis och svettis varje dag – om du vill.

Hoppa gärna över bondkakan på fikat – om du vill.

Ta gärna fisksoppa istället för biff med bearnaisesås – om du vill.

Ha gärna dåligt samvete – om du vill.

Men snälla, låt för Guds skull oss andra leva utan vetskapen om vad du borde eller inte borde. För vi skiter nämligen i det.

Du måste inte be om ursäkt för din dåliga karaktär. Vi andra skiter nämligen i den.

Ditt kalori-, fett-, eller kolhydratsintag har för oss NOLL viktighetspoäng.

Berätta däremot gärna stolt för oss om du lyckats gå ner. Då lovar jag att vi gläds med dig.

Eller berätta vad du gjorde i helgen. Då lovar jag att också visa intresse.

Men bespara oss moralkakor, kaloriinformation, träningsschema, "synder" med mera med mera. För tyvärr är det så att vi blir inte imponerade. Vi blir däremot jävligt irriterade!

Har tagit bloggsemester och kör "favorit i repris del 1" för att det ska hända något här.

Har läst lite arga inlägg idag om tjejers per automatik lägre status; det är sämre att leka med dockor än med bilar, tjejerna hamnar i den lägre värderade kallskänken medan killarna står i hettan gör coola såser och steker rejäla köttbitar, tjejerna får inte klä sig i rosa klänningar för då blir de utseendefixerade -men killar får gärna klä sig i skjorta och slips OCH prinsessklänningar. De är uppenbarligen mycket bättre på att handskas med komplimanger, hålla båda fötterna på jorden och dra egna slutsatser om vad som är viktigt i samhället.

När jag var liten var det nästan på gränsen till att vara fult att vara tjej. Tjejer var mesiga, tjejer var gnälliga, tjejer kunde inte leka i grupp.

I min fotbollsklubb fick tjejlagen alltid små gymnastiksalar på vinterhalvåret när det inte gick att träna utomhus, medan de betydligt yngre killarna fick vara i stora gymnastiksalar. För oss fanns det aldrig pengar för cuper och turneringar. Det problemet existerade inte för killarna - trots att det var samma förening vi spelade i.

Våra kvinnliga förebilder var få. Linda Haglund, hon var ju stor. Men sedan gick hon visst och dopade sig och bevisade för oss att en tjej uppenbarligen inte kan vara bra - om man inte fuskar.

Vi läste barndeckare min bror, mina kusiner och jag. Fem-böckerna var de bästa. Det var Julian, äldst, klokast och ansvarsfull. Dick, påhittig och rolig, George (som egentligen hetter Georgina men hatade att vara mesig tjej och klädde och klippte sig som en kille) nästan lika tuff som Dick, men i tuffa situationer lyste hennes kvinnliga rädsla igenom. Anne, liten, rädd, mesig, tråkig, glädjedödare, försiktig och tänkte alltid efter före. Sen var det Tim, en klok och modig labrador som ta mig fan löste fler mysterier än spånet Anne klarade av.

När min bror, mina två (kvinnliga) kusiner och jag lekte femgänget så var min storebror Julian, jag var Dick, Elenor var George och Marie var Tim. Det var alltså bättre att t.o.m vara en labrador än att vara en mesig, tråkig rädd-för-allt-tjej. När jag nu 25 år senare tänker på det blir jag rasande och ledsen. Men då visste vi alla att det var så; en tjej är dålig. En kille är bra.

Vi klättrade i träd. Självklart för att vi tyckte det var roligt. Men när vi blev kallade pojkflickor så blev vi ännu mer peppade att klättra. För vilken komplimang! Det finaste man kunde vara som tjej var ju att bli nästan pojke. Vi var sportiga och idrottade i föreningar och på fritiden 7av 7 dagar i veckan. Då var vi också grabbiga.
INGEN såg att tjejer kan klättra i träd som tjejer. Inte heller såg någon att idrott är lika uppskattat av småflickor som av småpojkar. Barn gillar att röra på sig. Gör barnet, oavsett kön, inte det så är det kanske läge att som förälder oroa sig.

Jag var liten för 25 år sen. Men hur mycket har egentligen förändrats? Häromdagen hörde jag en dagismamma säga till sin 4-åriga son: - Är du tjej eller? Du gnäller som en.

Va? Gnäller inte alla 4-åringar oavsett kön när de inte får som de vill?

Jag vill att mina brorsdöttrar alltid ska känna sig lika duktiga som mina söner, oavsett vad de företar sig. Jag vill inte att de ska anses gnälliga. Eller pojkflickiga ifall de gillar aktivitet, eller typiskt tjejiga ifall de gillar att ta det lugnt.

En manlig forskare i jämställdhet gjorde under några månader en studie på en förskola i Uppsala som aktivt jobbade med sociala könsroller och jämställdhet. Personalen upplevde sig som kunniga och rättvisa och hade jämställdhetsaspekten med i hela verksamheten. Efter bara en månad informerade han en chockad personal om hur ojämställda de var, trots sin kunskap.

Det visade sig att tjejer som hamnade i bråk genast blev strängt avbrutna av personalen och med ordval som omtänksamhet, sköta sig, vara lugna etc. Helt riktigt så klart. Tjejerna särades på och fick sätta sig och lugna ner sig.

Däremot gick inte personalen in mellan pojkar som bråkade förrän det gått helt över styr och med uppmaningen att hitta på något annat istället.

Redan där har vi tuktat de små flickorna att vara stilla och lugna och att det är väldigt fult att bråka. Småkillarna fick fortsätta vara vilda, men någon annanstans - och utan handgemäng.

Hur ser det ut på en "vanlig" förskola som inte har jämställdhet som genomgående tema?

Sedan förundras vi över att pojkar är så vilda och flickor så lugna? Dessutom är det lite fulare att vara lugn än vild. Vild=vaken. Lugn=slö.

På mellanstadiet genomförde vi elever i smyg en jämställdhetsstudie. Men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag blir bara så trött på hur vi graderar, värderar och uppfostrar och kommer att tänka på ordspråket "hur vi än vrider och vänder oss har vi alltid rumpan bak". För vad s¨måflickor, tonårstjejer, vuxna kvinnor än gör så är det aldrig lika bra som det som vårt motsatta kön gör.

Inte ens när vi tar efter killarna gör vi rätt. För då kör vi med en manlig stil och det vet ju alla är fel - trots att normen i samhället är man. Trots att vi bara vill ta del av de självklarheter männen i sin vardag har just för att de fötts med snopp. 

Vi ska inte föda barn, inte vara föräldralediga eller vara hemma med sjukt barn. Vi får dessutom skylla oss själva för att vi har lägre lön - eftersom vi kvinnor uppenbarligen inte kan förhandla åt oss själva.. Är vi för framåt på jobbet så är vi allt lite "vääääl på". Är vi en i laget så måste vi istället visa framfötterna.

Men när män gör som kvinnor; samarbetar på jobbet, lyckas kombinera yrkes- och familjeliv, tar ansvar för sitt barn, lagar mat, plockar, städar och diskar då har de uppnått fullkomlighet.

Märkligt med tanke på att vi inte kan göra någonting riktigt lika bra som männen..

Jag har facebook. Ingen större sensation.

Men det jag ska komma till är att jag igår i min statusrad skrev något ungefär om att livet var skönt. Och att jag har ett roligt jobb att gå till och att jag nu var en mycket bättre förälder när jag bara träffade mina barn ett par timmar på morgonen och ett par timmar på eftermiddagen/kvällen.

OJ! Jag tog förbjudna ord i min mun!

Uppenbarligen älskar jag mina barn mindre än vad andra föräldrar gör. Man måste tydligen vilja vara med sina barn heeeeeeeeeeela tiden! Somliga skulle enligt kommentarerna nästan dö eller åtminstone inte stå ut med att bara träffa sina barn fem timmar per dag.

Jag hade väldigt svårt att inte vara spydig tillbaka.

För det första: Om jag varit en känslig själ hade jag lagt mig i fosterställning och grinat. För vilken dålig mor jag är som måste försörja min familj och gå till jobbet när jag borde vara hemma och ta tillvara på varje sekund med mina barn.

Nu är jag inte hyperkänslig utan blev mest irriterat road över kommentarerna. Och undrade på FB hur de själva gjorde? Eftersom jag vet att

1. de arbetar

2. vissa har barnen varannan vecka

3. en åkte på semester i ett par veckor till ett medelhavsland - utan barn.

Jag fick inga svar. Det var nästan ännu mer roande. Och än mer irriterande.

För det andra:

Är det verkligen så himla svårt och konstigt att man som helt ensamstående förälder till större småbarn (varav ett med särskilda behov) mår bra av att få komma till en arbetsplats? Att komma i arbete. Att ha ett stimulerande jobb. Att få prata vuxenspråk med vuxna intelligenta och trevliga människor. (tilläggas bör väl att ingen av kommentatorerna är helt ensamstående - för att ursäkta deras dumhet och brist på förståelse).

Är det verkligen så märkligt att en ensamstående förälder som gått hemma i nästan ett år med sina barn konstant (-15 tim/v på dagis) hemma tycker det är energisamlande, stimulerande, uppiggande och lugnt och skönt att få jobba?

För mig är det inte ett dugg konstigt. Tvärtom! För mig är det konstigt att man inte kan eller vill vara utan sina barn en endaste liten millisekund.

Jag går till jobbet. Glad. Kramar glatt hejdå till mina barn på dagis. Möter trevliga människor på jobbet. Samlar kraft. Vilar upp mig (för jaaa, jobb är en vila i jämförelse mot att vara hemma med två vildingar), är glad. Jag åker tillbaka till dagis. Glad att träffa mina barn som jag inte sett på hela dagen. Kramar dem. Pratar om dagen. Åker hem. De är med när jag lagar mat. Vi äter ihop och pratar. Vi plockar undan. Gör kvällsbestyren. Läser godnattsagor och myser.

Inget tjat från 5-åringen: Vad ska vi göra idag mamma?

Inget tjat på 4-åringen: Stäng kylen! Akta DVD-spelaren! Kom ner från bänken! Den får du inte ha!

Nu har vi mysigt! Vi har roligt! Jag är en glad mamma. Ingen tjatig och trött och uttråkad mamma med massa pedagogiska måsten. Jag mår bra. Och om jag mår bra så mår mina barn bra. Punkt!

Om FB-präktovännerna mår bra av att bära omkring på sina 5-åringar i bärsele dygnet runt, så FINE! Gör det! Men det mår banne mig inte jag bra av!

Nej, den senaste veckan har jag verkligen gjort mig förtjänt av min självutnämnda titel; ÅRETS MAMA!

Länkar till en tidigare blogg där jag också haft synpunkter: Så politiskt korrekt att jag kan spy  

Tjohoo!

Ps. jag är ff på bloggsemester. Kunde bara inte låta bli. Ds

Hej och välkommen till Årets Mama. Bloggen du har sökt är på semester, var god försök vid ett senare tilfälle. Tack för titten och välkommen åter!

I natt hade minstingen krupp. Det rosslade i bröstet och den skällande hostan ekade i sovrummet. Där emellan grät han. Han tog sig för örat. "Ajajajaj!"

Att fråga ett autistiskt barn vart det har ont är ingen större idé. Men ändå gör man det. Desperat, för att förstå. Öronen? Halsen? Bröstet? Huvudet? Magen? Det inflammerade skoskavet?

Men det kommer inget svar. Det kommer bara mer gråt, mer hulkande och ännu mer hostande och rosslande. Och så kommer det förstås en liten, ynklig, ledsen pojke som kryper så nära han kan, tätt intill fastklistrad, och rosslande andas mot min hals med sitt fina lilla ansikte vilande mot min axel.

Det värker i hjärtat! Det värker så klart när hans storebror också är sjuk. Men han kan tala. Han kan berätta vad som är fel. Varför han gråter.

Med min lillskrutt kan jag bara observera, trösta och gissa.

Ringde till vårdcentralen och berättade det jag kunde - för jag kan ju inte!!! Underbar personal ger oss förtur in till doktorn. Alla som har varit i kontakt med ett adhd-autistiskt litet barn vet att ingen; varken personal, patienter, barnet eller dess anhörig vill ha en orolig, rastlös löpare längre än nödvändigt på vårdcentralen.

Och jojomen, då har lillskrutten halsfluss. Precis som hans äldre bror haft för ett par veckor sedan. Tänk om han ändå kunde berätta!

När någon frågar mig vad jag upplever som jobbigast med skruttens autism är mitt svar alltid: "Talet."

Eller rättare sagt, avsaknaden av det.

För det är sorgligt att inte med ord kunna kommunicera med någon man älskar. Men det är faktiskt rent av farligt ibland. Häromdagen hade han bitit sönder en kvicksilvertermometer ur dagisets akvarium (vilket gav personalen en rejäl tankeställare - både att ha ett akvarium där och att ha en gammal, numera olaglig, kvicksilvertermometer.) Detta uppmärksammades för att han gick och hämtade papper för att torka upp det han sölat.

Tur att det trots allt är ordning på buspojken.   

Men han kan inte tala om ifall han har ont. Ett autistiskt barn (dock inte mitt) har dessutom ofta annorlunda smärtupplevelser. Tänk så mycket som kan hända dem - utan att vi vet eller förstår.

Min högsta önskan på jorden, bortsett från att vi ska få vara friska och må bra så klart, är att min lilla gosse ska lära sig att prata. Han behöver inte säga mycket. Bara han lär sig tillräckligt. Så att jag vet. Så att jag förstår. Så att jag i vardagsstressen inte missar något viktigt.

Hade jag varit troende hade joag formulerat mig så här: Gode Gud, hjälp Edvin att hitta talet! Tack på förhand. Amen. Eller hur man nu ber till Gud.

Nu ber jag istället habiliteringen: Kära habiliteringen ge mig allt stöd och alla hjälpmedel för att underlätta för Edvin att hitta ett språk. Med vänlig hälsning, en mor.

Jag är trött.

Jag är trött på att alltid vara den som nattar barnen. Jag är trött på att alltid vara den som hämtar och lämnar på dagis. Att alltid vara den som gör frukost, lunch (fre-sö), mellanmål och middag. Att alltid vara den som diskar. Att alltid vara den som plockar. Att alltid vara den som städar. Att alltid vara den som fyller i alla papper och tar itu med alla räkningar. Att alltid vara den som går ut med barnen, i ur och skur. Att alltid vara den som följer med på barnens aktiviteter. Att alltid vara den som är hemma när barnen är sjuka. Att alltid vara den som åker på läkarbesök. Att alltid vara den som ska vara rolig. Den som ska vara sträng. Den som ska vara pedagogisk. Den som ska vara utvecklande. Att alltid vara den som har ansvaret. Att alltid vara den som ska hinna med.

Jag är trött.

Ibland drömmer jag om en namnlös könlös varelse, som förbehållslöst och utan krav på motprestation, som säger til mig:

"Prata du i telefon, jag nattar barnen."

Eller: "åk du och fika med en kompis, jag är ju hemma".

Eller" ta en promenad, så fixar jag middagen"

Eller: "Klart du ska ut och dricka några glas vin med dina kompisar"

Eller: "Gud, vilken fantastisk mamma du är!"

Idag är jag bara så trött!

Kanske har jag en dålig hårdag.

Kanske är jag bara trött på att alltid vara ensam om allt.

Den namnlösa könslösa varelsen lyser ännu med sin frånvaro. Så nu ska superduktiga, ansvarsfulla, pedagogiska, omtänksamma, ensamma mamman läsa godnattsagor för killarna.

Ha det!

Ps. Jag undrar om jag hade haft fler barnvakter om jag varit ensam pappa??????? Ds.

Liseberg, lek- och busland, cirkus i stan, arrangerade nationaldagsfirande. Utbudet är stort för en barnfamilj. Hålet i plånboken är också stort efter dessa aktiviteter.

Men ibland är det enkla det bästa.

En kaffetermos, en engångsgrill, festisar och korv. In i bilen med barnen. En kvart, max, i bilen och vi är framme i barnens paradis. Där finns inga karuseller, inga rutschkanor, ingen ponnyridning, inget godisregn och inga clowner. Men där finns något ännu bättre; en hel värld.  

Ett junigrönt Sverige med ängar och ekdungar och klättervänliga berg, omkullvälta stammar, ihåliga stubbar, låga broar över diken, blommor i miljoner.

Där finns däremot inga bilar. Inget att akta sig för. Inga förmaningar. Inga "akta dig".

Där finns frihet.

Timme efter timme hoppar, springer, klättrar, busar, leker, brottas barnen med varandra. Ständigt skrattande, med ett lyckorus i kroppen.

Det behövs inget mer. Det kostar inga inträden, det är inga köer. Men det är lycka.

När vi åkte hem sa min äldste son, med sina nyplockade men ändå slokande smörblommor i handen, till mig:

-Mamma, jag ska minnas denna dagen för evigt.

Jag är ganska säker på att även jag kommer att minnas denna dagen för evigt. Glädjen att se sina lyckliga barn. Skrattet och de förtjusta ropen. Ögonblick värda att minnas.

Visst är Liseberg fantastiskt. Visst är lek- och buslandet en rolig utflykt när det spöregnar ute. Men en solig sommardag i friheten knockar konkurrensen i första rond.

Frihet!

Tack Sverige för allemansrätten! Tack Sverige för friheten!

Idag, på din nationaldag, visade du dig från din allra bästa sida för oss. Jag är glad och tacksam att vi får bo här. Jag önskar alla samma lycka och frihet, vart ni än bor. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .

Jag har en gång lovat att aldrig tiga när någon i min närhet säger något rasistiskt. Shit, vilket jobbigt löfte! Gud, vad det är obekvämt. Nu måste jag svara när någon inte vill gå och bada för att det "bara är svartskallar på badhuset" (!!!!!) eller att "invandrare får mer i bidrag än pensionärer" (jag undrar till vilken grupp pensionerade invandrare hör.....) ta debatten. Jag gör det. Jag har dessutom lovat. Men fasen vad jobbigt det är. Och Gud vad jag retar folk. Och det gör jag gärna. Ibland. För ibland vill man bara, likt Martina Haag, vara underbar och älskad av alla. Men det vill säkert även smygrasisten. Och det blir han eller hon inte - av mig.

Jag blir förbannad och ledsen när jag hör och läser så jäkla ogenomtänkta rasistiska uttryck som görs. Fördomar som snabbt kommer på skam med lite fakta och debattvilja. Men oftast är mottagaren inte öppen för argument. Eller fakta. De VILL hata. De VILL vara arga. De VILL vara lite bättre.

Jag har funderat mycket på det här. Mycket.

De här människorna är ju vanliga människor. De är inte elaka. De är inte ointelligenta (nåja..). Men varför är de så rasistiska?

Kan det vara så att man helt enkelt är arg?

Arg på något, någon eller självaste livet?

Men att detta är alldeles för tungt att ta itu med så att man gör det lätt för sig och skjuter över ilskan på något lättvindigt?

Att man helt enkelt inte är öppen för argument som kullkastar deras fördomar därför att man helt enkelt inte vill?

Man vill vara förbannad. Och då är det utmärkt att ha hittat "en" syndabock. I form av allt som är utomnordiskt.... Iform av en "svartskalle". "Svartskalle" kan du vara oavsett om du är från Chile, Saudiarabien eller kenya. Det väsentliga är att du är utomnordisk. Och alla "svartskallar" är äckliga.

Varför har vi ett sådant behov av att kategorisera in människor i olika fack?

Och varför vill vi skapa gemenskap med "vi" genom att stänga ute "dom"?

Och vem är vi? Vem är dom? OCh varför ska "vi" alltid förakta "dom"?

Vilken kategori tillhör jag? Vem borde jag hata? Vem ska jag söka mig till?

Jag skulle kunna kategoriseras som etnisk svensk.

Jag kan förstås också kategoriseras som kvinna.

Eller som heterosexuell.

Som småbarnsförälder.

Som ensamstående.

Som arbetarklass.

Som låginkomsttagare.

Som socialist.

Som feströkare.

Som rödvinsälskare.

Som bilförare.

Som smart.

Som arbetslös.

Saken är att jag har inget behov att kategoriseras. Jag VILL INTE ens kategoriseras. Tvärtom. Jag älskar kulörer. Jag älskar när jag tvingas tänka till när jag möter någon med andra åsikter eller erfarenhter än mina. Och jag skiter i ifall människor har svart eller blont hår. Om de sedan råkar vara från Haparanda eller Sofia, är moderater eller vänsterpartister, har barn eller inte, har hög eller låginkomst - det skiter jag i!

Jag tycker om människor som är vänliga, roliga, öppensinnade med hjärtat på rätt ställe.  

Imorgon är det nationaldagen. Jag ska fira. Jag ska åka ut med min familj och min brors familj i det gröna och låta barnen springa fritt. Vi ska dricka kaffe och grilla korv. I vårt underbara Sverige. Jag ska fira att jag har lyckan att leva i ett land med generös flyktingpolitik.

Ett vackert Sverige där de som är kära i varandra får lov att gifta sig - oavsett om äktenskapet är mellan makar av samma- eller olika kön.

För mig är Sverige världens vackraste land.

En storslagen natur.

En sjukvård för alla.

Söta vatten.

Salta vatten.

Arbetsmiljölagar och diskrimineringsombudsmän.

Grönskande björkar.

Snötäckta fjäll.

Demokrati. 

Jag älskar det Sverige jag bor i. Och jag hälsar er alla välkomna att dela det med mig!