I vuxenvärlden finns tydliga regler om handikappanpassning. Allt nybyggt måste vara handikappanpassat. Arbetsplatser ska anpassas till den med handikapp. Naturlitvis. Ingen ska få sämre förutsättningar eller diskrimineras pga en funktionsnedsättning.

Men när det gäller att anpassa för barn är reglerna tydligen annorlunda. Jag fick nöjet att tillsammans med mina barn komma in som expertpanel för en lekplatsrenovering.

Vi hittade helt fantastiska "lekplatserställningar". Det var ramper med gångar, rutschkanor för stora och små. Nätgångar med klätternät som tak. Småhus med spis och för sandkakor. Småhus med ratt och spakar och "sandkranar". Allt i en och samma ställning. Anpassat efter olika intresen. Anpassat för barn barn från 1 år och upp till skolåldern + ett par år till. Anpassat så att även det barn som har något handikapp kan tillgodose sig de flesta av ställningens stationer.

Den valde vi!

Men som expertpanel hade vi inte mycket att säga till om. Viljan fanns definitivt hos några. Det var därför vi blev tillfrågade. Styrelsen som beslutar (där vi inte ingår) räknar kronor och ören. Man beslutade om ett par andra "lekplatsställningar". Jättefina! Jätteroliga! Om du har kan röra dig obehindrat. Och om du har perfekt syn. Och om du inte är höjdrädd. Och om du är fyllda fyra.

"Vår" lekplats kostade säkert 20-30 000 kronor mer. Men den var för ALLA! En lekplats ska nämligen vara för alla barn.

På "vår" lekplats kan barnen leka kurragömma. De kan leka tafatt. De kan vara på samma ställning en lång stund eftersom ställningen har flera olika stationer med olika upplevelser.

Lekplatsen skulle göra att barn från grannhusen också vill komma dit och leka. Lekplatsen skulle göra bostadsrätterna ännu mer attraktiva för barnfamiljer. Priserna skulle därmed höjas. Men de äldre (ja, de var uteslutande de äldsta) ser inte nyttan med det. De ser bara kronorna på minussidan i saldot.

Och nej visst, jag har förståelse för att det inte är något som ligger dem varmt och hjärtat. Deras barn och barnbarn har för längesen växt ifrån lekplatser. Möjligtvis har de barnbarnsbarn som ännu är i lekåldern.

Men en dag (inom en relativt snar framtid) behöver de rullator och rullstol för att komma ut. Då vill de med stor sannolikhet ha en ramp vid den lilla trappan ut på gården.

Och en dag dör de.  Då går deras dödsbo över till de anhöriga. Vore det åtminstone inte då trevligt att veta att deras lägenhet pga läget och barnvänligheten gör det attraktivt på marknaden? Vore det inte trevligt att deras barn och barnbarn får ett väsentligt arv eftersom lägenheten kommer att säljas högt?

Och vore det inte trevligt om föräldrar till barn med fysiska funktionshinder skulle hitta kvarteret och kunna säga: Äntligen! Äntligen en lekplats även för vårt barn!!!

Lyckan att ha ett (bra) arbete igen är enorm. Den är så stor att jag fått en massa extra energi. Tröttheten och tristessen har övergått i energi och glädje. Jag har bakat med barnen, jag tappar inte tålamodet vid bus, jag spelar glatt playstation med min äldste son, jag ritar übercoola teckningar på getingar och humlor i boxingsmatch, jag studsar ur sängen på mornarna. Och jag gapskrattar igen.

Skrattet är trots allt den mest påtagliga skillnaden. Från att ha varit en högt gapskrattande och babblig människa förvandlades jag till en grubblande människa - som log.

För den som är ofrivilligt utan arbete är livet tråkigt. För den som har en familj att försörja - men inga medel - är livet tungt.

Nu har jag fått ett jobb. Ett jobb som jag dessutom med säkerhet vet att jag kommer att trivas med.

Kommer jag fram i november att längta efter helg och gnälla över tidiga mornar? Ja, säkert!

Men det är lyxproblem! LYXPROBLEM!

Att ha ett jobb som man trivs med och en lön att leva på är livskvalité. Det är trygghet. Det är lugn. Och med lugnet kommer ron. Känslan av att vara tillfreds.

Och framförallt kommer glädjen.

Jag har skrattat sedan i fredags. Jag har gapskrattat åt när mina barn busar. Åt komedier. Åt kompisars kommentarer. Åt statusuppdateringar på FB. Åt telefonsamtal. Åt livet.

Livet är just nu helt enkelt jäkligt bra! Och allra bäst är känslan att den gnagande oron i bröstet är borta. Istället bubblar bröstet återigen av skratt.

När jag blir stor och blir statsminister ska alla ha roliga jobb med fantastiska arbetskamrater och vara rika. Alla ska få bröstet fullt av bubblande skratt.

Kära Triss pr-avdelning!

Jag ber tusen gånger om ursäkt för de hårda ord jag vräkte ut över er och er reklambyrås val av reklam. Jag skrev någonting i stil med "plötsligt händer det my ass!"

Nu vet jag att ni har rätt. Nej, jag har (ännu?) inte vunnit 25 000 kr/månaden i 25 år. Men jag har dragit högsta vinsten på annat håll. Ni förstår kära pr-avdelning, att i ett drygt år (ja egentligen ännu längre än så) har jag väntat på att få komma till Neuropsykiatriska teamet med min yngsta son som troligen kommer att diagnostiseras med ADHD och Autism. Idag har jag varit där!!!!!

Det är 2½ år sedan vi först kom i kontakt med barnpsykolog för att jag misstänkte att min minsting skiljde sig från mängden. NU har remisserna hit och dit hittat rätt och vi hamnade överst i högen. Och nu har vi alltså varit där. Och mött helt fantastiska människor. En specialpedagog och en psykolog med inriktning på autism. De var lugna, hjärtliga och urtrevliga och min lille skrutt gick omkring och sken som en sol och busade som vanligt med mig, och även lite med dem. Så jaa, plötsligt - eller snarare ÄNTLIGEN- så händer det!

Kära Trisslotts PR-avdelning, jag ska fortsätta mitt ursäktande eftersom jag har fler saker att beta av.

Jo ni förstår, JAG HAR FÅTT JOBB!!! Och inte vilket jobb som helst, utan ett jobb som jag verkligen, verkligen ville ha och som hamnar inom mitt utbildningsområde. Så imorgon ska jag dit och träffa mina nya arbetskamrater och skriva papper. Jag kommer attjobba heltid. Jag kommer att kunna försörja min familj. Jag kommer att träffa vuxet folk. Jag kommer att känna mig "nyttig" igen.

Så, jag står här med sänkt huvud och rodnar. Ni har rätt. Jag har fel. Plötsligt händer det visst!

Och slutligen alla reklamare, jag ska vara barnfri i fyra dagar!!!! Det kära PR-avdelning har aldrig hänt. Men nu; plötsligt händer det! Nu åker jag UTAN BARN på kongress i Stockholm. Där jag inte bara får intressanta (barnfria) dagar utan även får möjlighet att träffa massa gamla vänner som jag inte träffat sedan jag flyttat därifrån.

Jag lovar att aldrig mer svära över er! Jag lovar att alltid försvara er när någon hävdar att "plötsligt händer det, my ass!". Är det förresten så att ni vill skicka en lott till mig med vinst på 25000kr/mån i 25 år så går det alldeles utmärkt att maila mig så lovar jag att snarast lämna ifrån mig mina adressuppgifter.

Så jo, alla Trisstvivlare och andra varelser: plötsligt händer det faktiskt!!!

Jag kan också meddela både Pr-avdelning och eventuella andra läsare att myten är ingen myt - det är en sanning: Man får huvudvärk dagen efter champagne. Men det är det definitivt värt!!!

Plötsligt händer det! Banne mig!

Vi sitter för tidig middag, Osman, Edvin, Felix och jag. En femåring och två fyraåringar med oändlig energi och miljontals myror i kroppen.

-Vad har ni gjort på dagis idag? undrar jag.

 Osman och Felix börjar viska med varandra och frågar varandra vem av dem som ska berätta. Till slut kommer det fram:

 - Vi har bajsat i handfatet. Båda två. Istället för på toaletten.

Helt opedagogiskt började jag gapskratta - och kunde inte hejda mig. Jag försökte se sträng ut och "tala allvar" men bilden av dessa små gossar som turas om att bajsa i handfatet medan den andre håller vakt blev för mycket. För roligt! Och för äckligt!

Till slut fann jag mig i alla fall och blev sträng och tillrättavisande och frågade vad som hände då. Vad (den stackars) förskolepersonalen sa.

Svaret som kom då var inte fullt lika underhållande:

- Vi skyllde på några andra barn så att när fröknarna skällt på oss började de istället skälla på dem.

Efter fler tillrättavisanden om att skylla ifrån sig och att bli orättvist behandlad och blablablabla så frågade jag vilka barn det var och vilka fröknar som sagt till dem; startklar att ringa runt till föräldrar och barn med förklaring från mig och ursäkter från killarna..

Men det hade de glömt! De kom inte ihåg vilka barn som fick skäll i deras ställe. Och inte heller kunde de minnas vilka "fröknar" som blivit arga på dem. Hm...Konstigt!  En liten förhoppning inom min föddes om att detta faktiskt bara var fantasibus.

Men när de fortsatte att berätta att de lagt ett häftstift under "pölen" där de har samling då blev jag arg på riktigt och predikade om hur farligt det kunde vara.

Då sa Osman:

-Leopold var varken arg eller glad när han gick till skolan denna dag..... Och fortsatte berätta om hur Leopold lagt ett häftstift på frökens stol.

Någon Leopold finns inte på detta dagis.

Och berättarstilen lät som något hämtat ur en bok.

Jag frågade barnen vad fröknarna skulle svara om jag ringde och frågade om bajset och häftstiftet. Men de bara fnittrade till svar.

Beredd att ta ett allvarligt snack med killarna och kanske t.o.m ställa in fotbollen ikväll (som jag kanske får göra ändå eftersom det åskar - men det vet inte Osman..) så ringde jag förskolan.

-Neeej, det har jag inte hört något om, skrattade tjejen jag fick tag i. Det där är nog bara något de busat ihop. Hade någon bajsat i handfatet så hade vi andra garanterat hört om det. Och hur skulle de komma upp dit? Näää! Det är nog bara pojkar med livlig fantasi.

Men hon gick för säkerhetsskull för att höra om handfatsbajsning och utplacerade häftstift. Nej, inget av det hade hänt.

Under hela samtalet stod killarna bredvid mig med ögonen lysande av bus och pillimariska leenden. När jag lagt på skrek de:

- 1, 2, 3 LUUUUURAD!!

Sen sprang de storfnittrande ur köket.

Det fann inget bajs i handfatet. Heller inga frånskyllningar. Och definitivt inga häftstift i pölen. Och bra att de nu vet att ensamma mamman fixar en konfrontion om de gör dumheter.

Men jäklar vad skönt det var att bli lurad!

För första gången på åtta år har jag idag solat solarium. Jag läste noggrant instruktionerna om tillvägagångssätt och antal minuter för respektive hudtyp, växlade pengarna i automaten etc etc.

"När mynten är ilagda har du fyra minuter på dig att komma i solariet." Nedräkningen börjar omedelbart. Piece of cake! Trodde jag...

Solariet var som ett högteknologiskt rymdskepp (som aldrig lämnar startbanan). Jag tryckte in vilket strålninig jag ville ha - både på kropp och ansikte, vilken fläktnivå - både på kropp och i ansikte. Jag valde radiostation och volym. Och bam, solariet startar. Lysande!

Ligger och väntar på att "huven" ska sänkas ner över mig. Men huven går inte ner! Jag vänder och vrider mig, rullar, halvupprätt, framstupa sidoläge, runt, runt. Jag trycker på varenda knapp i sikte och svär över hur de gömt knappen för att få ner huven. Konstaterar efter flera minuter att "nä, det ska nog vara så här!"

Men efter ytterligare någon minut så börjar jag allt fundera igen. Det verkar märkligt att jag inte skulle få någon som helst solbränna på vänstersidan där inga rör finns i upprätt läge.

Letar vidare bland knapparna. Men knapphelvetet finns inte!!

Tar till sista utvägen. Ringer min svägerska från ett brusande solarium med radion i full gång.

"Anna, du måste hjälpa mig. Jag har legat i solariet i flera minuter och jag får inte ner huven. Jag hittar inte knappen någonstans! Så här ska det väl inte vara?"

"Men Bea, du får dra ner huven med handen."

Eeeeh...Hrrrm. Vet inte riktigt vad jag ska säga.. Mer än att min rygg är betydligt mer solbränd än ansikte och mage..

Kör en bloggkväll i politikens tecken. Först risade jag borgarna. Nu ska jag risa sossarna.

Japp, jag är röd. För mig är det otänkbart att rösta annat. MEN, det innebär inte att jag tycker att det rödgröna alternativet är felfritt. Det innebär inte att jag håller med om varje kommatering i resp partiprogram.

Ett parti måste ha högt i tak anser jag. Nej, man får inte vara rasist och rösta på sossarna. Du ska heller inte vara homofob eller liknande. Grunden "allas lika värde - allas lika rätt" ska delas av den som blir medlem i partiet.

Men vardagen i politiken är ofta detaljerad. Där måste inte alla tycka samma. Det måste finnas utrymme för diskussion.

Därför stör det mig en aning när vi sossar raljerar och är så himla nöjda när t ex en folkpartist går emot det borgerliga blocket i en votering i riksdagen. "En vettig person det där, trots att hon/han är folkpartist!" För nåde den som gör så inom socialdemokraterna. Nej jag veeet att det inte bara är inom s utan att alla partier naturligtvis är av samma åsikt.
Men partipiskan som det internt skämtas om existerar i allra högsta grad. Och fine! Låt så vara. MEN tyck då inte att centerpartisten som röstar emot sitt eget parti är så fantastisk när du i nästan ögonblick blir sur över svikaren i ditt eget parti.

Nixpix, jag är inte nyss hemkommen från något möte där jag varit kärringen mot strömmen. Läste bara ett inlägg som jag funderade över.

Låt oss respektera att vi är olika. Även om hundratusentals människor röstar på ett och samma parti så innnebär det inte att vi är stöpta i samma form. Det innebär att vi är en massa olika människor med olika bakgrund som tycker att detta alternativet är det bästa, men möjligtvis inte helt perfekt.

Rosa inte den ena för att i nästa sekund risa den som gjort samma sak. Låt oss tänka efter innan vi plockar upp stenen för att kasta den i glashuset..

Strängare regler, disciplin och kontroll! De senaste åren har Sverige blivit ett land där vi av borgarna får lära oss att misstro våra medmänniskor istället för att lita på varandra. Vi har fått lära oss att människan är dålig; en lat fuskare som gör allt för att suga ur systemen.

Borgarna säger det inte rakt ut, men vad deras politik innebär är att tala om för oss att vi inte bör ha eget ansvar eftersom vi uppenbart inte klarar av det. 

Disciplin skriker de, och menar att kepsar och mobiler i skolan är samhällsfarligt och tyder på bristande disciplin och karaktär. I ”verkliga” livet förväntas du ha mobil. Du förväntas kunna bli nådd. I skolvärlden ska det inte vara tillåtet. Man litar inte på att ungdomar kan använda mobilen med vett och etikett.

Kepsar i skolan ska förbjudas. Hur och varför det anses stötande har jag ännu inte förstått. Det låter som svenska kyrkan när min morfar var ung, där huvudbonader (på männen) inte var tillåtet. Den gamla och omoderna svenska kyrkan där människan skulle veta hut och som hellre fällde än friade. En sådan tid vill borgarna ha tillbaka. (Dock kräver ett flera religioner huvudbonad i kyrkan på både män och kvinnor. Och jag har inte märkt någon bristande karaktär eller disciplin hos de som går i dessa kyrkor än på övriga världens befolkning...) Kepsen av förändrar inte skolan. Det ger inte högre betyg eller fler med gymnasiebehörighet. Men det ger förstås (omotiverad) disciplin.

Det är en kall och cynisk värld som borgarna skapar.

Nu har vi inte längre förtroendet att själva meddela Försäkringskassan när våra barn är sjuka. Nu måste förskolepersonalen intyga att vi inte ljuger och att våra barn inte varit där. Att reformera Försäkringskassans rutiner och datasystem har kostat många, många miljoner fler än den spott i havet de får in för de, visade det sig, ytterst få fuskarna.

Att vara sjuk är numera nästintill förbjudet. Både vi och våra läkare ska korsförhöras om vi verkligen inte kan arbeta. Eftersom ”för” sjuk för att arbeta kan man i dagens samhälle nästan inte vara. Och får du samma sjukdom två gånger, ja då är det kört.  Försäkringskassans egna läkare kan, utan att ha träffat oss, såga både vår och vår läkares sjukdomsbeskrivning och tala om att vi har fel, att vi visst är friska nog för att jobba.

Om man ska tro på borgarna så är samtliga arbetslösa lata människor som helst inte gör någonting, men till så mycket pengar som möjligt. Däremot har vi, enligt borgarnas teorier, inte legat på latsidan när det gäller att klura ut brister i systemet. Att stämpla upp om vi får ett extrajobb är numera bara tillåtet en kort tid, dessutom ska det från början vara olönsamt.

För TÄNK OM det är så att någon satt det i system?!? Nä, här ska inte daltas med de arbetslösa. Klipp dig och skaffa dig ett jobb! Borgarna tycks fortfarande tro att det finns jobb för alla – bara man vill. Korkat, okunnigt och respektlöst!

Den som i borgarnas värld är duktig ska belönas. Den som är lat ska av densamme bestraffas. De som arbetar får jobbavdrag. De som är arbetslösa får sänkt ersättning och strängare regler – som bevisligen lett till långtidsarbetslöshet med socialbidrag som följd istället för att kunna jobba extra där det behövs; att hoppa in när någon blir sjuk, söka vikariat – trots att de inte är på heltid.

Effekten har blivit den motsatta. Det är nämligen inte fler som kommer ut i jobb av denna regel. Vi är fler än 430 000 arbetslösa i Sverige. Västra Götalandsregionen ligger högt i arbetslöshetens statistik.

Jag är förbannat trött på misstron till människan. Jag är trött på att vi ska utgå från att alla är lata, fuskare som vill sko oss på andra. Jag är trött på kylan som hänger sig kvar i Sverige, trots att sommaren är här.

I höst röstar jag rött. Jag vill ha ett parti vid makten som tror på egenansvar, på människans önskan av självständighet, på att människan är bra, plikttrogen och en tänkande individ.

Jag vill ha en regering som är som en god vän; litar på mig och tror mig om gott. Men som finns där – inte dömande, utan stöttande - om det inte går som tänkt.

Jag är trött på förmynderi och ifrågasättningar. Jag längtar efter att bli litad på igen och längtar starkt efter ett samhälle som utgår från att jag gör mitt bästa.

Och än idag kan man höra ekot av en liten räv och en liten hund:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle. Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!"

Micke och Molle. Bland det bästa Disney producerat. Om gränsöverskridande vänskap, tolerans och olikheter. Om hur lätt det är att hålla sig til "de sina", till det kända, men hur berikande det kan vara att vidga sina vyer. En vänskap som trotsar allt.

Micke och Molle orsakade snyftkalas hos mig som 6-åring när jag först fick se filmen med kusin Marie och pappa och sedan varje dag i minst ett år framåt då jag lyssnade på kasetten jag fick i julklapp.

Nu, 30 år senare, sitter jag och tittar på samma film men med annat sällskap. Jag och min äldste son snyftar ikapp, vi kramas i soffan och jag försöker hitta svaren på "Varför mamma?".

Svaren är inte busenkla. Och det är svårt att förklara för en femåring att livet inte bara är gott. Ibland är världen för svart eller vit. Men Micke och Molle är inte medvetna om detta som barn. De träffar någon de gillar, någon som är snäll, någon de har roligt med. Resten är oviktigt - och inte ens värt att notera. Så fungerar barn, oavsett om det är barn i form av tecknade djur eller om det är små människobarn. Någonstans på vägen förstör vi våra barn. Vi förvandlar dem från öppensinnade nyfikna små människor till cyniska skeptiker som ska värdera allt som sticker ut.

Jag älskar Micke och Molle. Och jag älskar att mina barn fortfarande är så små så att det ännu är helt obegripligt att någon har åsikter om hunden och rävens vänskap.

Alla vuxna borde se Micke och Molle och tänka över filmens sensmoral och rannsaka hur vi själva lever. Kanske kan det vara värt att släppa in Micke i våra liv. Kanske ska vi inte vara så skeptiska mot honom? Kan det vara så att vi t.o.m får ut något själva genom att våga möta räven? Och framförallt, vi låter väl våra lilla hund få leka med den lilla räven - trots att de på ytan verkar annorlunda.

Jag torkar tårarna ur ögonvrån och hör inom mig ord jag hört hundratals gånger förr, men som fortfarande berör mig lika starkt:

Och än idag kan man höra ekot av en liten räv och en liten hund:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle. Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!"