Innesittarslö - fast vi varit ute. Behagligt trött - fast orolig. Gillar hösten med tända ljus - samtidigt som jag sörjer sommaren. Påslagna-elementvarm på överkroppen - och öppna-fönsterkall om fötterna. Fått gjort jättemycket hemma - men inget som syns. Borde äta - men saknar matlust. Vill ligga och kolla på Wall-E med barnen - men kommer inte till ro. Myser i hemmet - och längtar bort. Vill, vill inte...

Ja det är liksom söndag i hela kroppen.

Curlingmorsa? Nej, nej och åter nej. Aldrig!

Lattemorsa? Icke!

Men nu vet jag vad jag är. Jag är "Karlsson på taket"-morsa.

Visserligen har jag varken propeller på ryggen eller ett litet hus bakom skorstenen på taket. Men..

Jag är lagom tjock och lagom gammal. Och framförallt; Jag är världsbäst på allt.

Jag kan trösta ledsna barn.

Jag kan bygga löjligt snygga klosstorn. 

Jag förvandlar min cykel till en endurocross, fyrhjuling eller monstertruck på väg till dagis.

Jag kan busa med barnen så att de får hicka av skrattet.

Jag kan hänga tvätt, laga mat, prata med ena sonen och plåstra om den andra samtidigt.

Jag är världsbäst på att låta som Mamma Mu och Kråkan.

Jag kan diskutera giganotosaurusar och ankylosaurusar.  

Ingen kan få boken "bebis dansar" att bli till en så spännande thriller som jag kan.

Jag kan borra, måla, tapetsera, skruva, laga och fixa.

Mina play dooh-skapelser är som gjorda av Gud him self.

Jag kan hitta på prutt-sagor som får (den unga) publiken att gång på gång ropa in mig för mer.

En ensamstående förälder lär sig att bli en jäkel på det mesta (inklusive onödigt arga, när vi är trötta och less). Och vi är bannemig världsbäst!

Nu drar Karlsson på taket-morsan på after work. Det är jag nämligen också världsbäst på.

Jag satt på mitt jobb och tittade ut genom fönstret medan jag pratade i telefon. Gång på gång kom en polisbuss körande på Österlånggatan. Slängde iväg en tanke att undrar vad som hänt, vem de letar efter eftersom de kör runt här hela tiden. Slut på tanken kring polisbussen.

Klockan tolv hade jag lunch. I allén på Kungsgatan stod sossarna i ett tält. Runt om var det poliser precis överallt. Bussen jag sett var inte bussen - utan bussARNA. Det var "vanliga" poliser, ridande poliser, civilklädda poliser (det ser man eftersom de fortfarande har krullig sladd in i hörsnäckan i örat), dialogpoliser. Bestört undrade jag vad som hänt?

Jag har aldrig i mitt liv sett så många polisbilar och poliser på samma plats. Och då har jag ändå varit på Stockholmsderby på Råsunda.....

Jag gick fram till en kamrat i sossarnas tält och frågade vad det är som händer.

- Sverigedemokraterna har möte om en halvtimme.

Jag fylldes av ett fruktansvärt obehag. Jag kände hur hjärtat började bulta. Hur händerna blev skakiga. Det blev så läskigt allting. Så påtagligt vilket hat Sverigedemokraterna egentligen står för.

Runt om mig gick folk i alla åldrar; alla med olika bakgrund. Från olika klasser, från olika länder, av olika kön. Ingen såg glad ut.

Mitt första ärende på lunchen var att gå till Folkets Hus och rösta. Plötsligt kändes min röst viktigare än någonsin tidigare.

En äldre dam utanför Folkets Hus entré ställde samma fråga till mig som jag två minuter innan gjort till min kamrat med kommentaren: "Men fy så ruggigt. Då ska jag skynda mig hem, för jag är lite rädd för dem."

Med "dem" menade hon SD. Hon menade inte "dem" som SD varnar oss för.

Sedan gick jag till parkeringsdäcket för att fylla på p-mätaren (eftersom den inte tog kort för dagen). Även där var det poliser. I gallerian, ovanför rulltrapporna, vid sidoutgångar; PRECIS ÖVERALLT fanns det poliser.

Ibland får man chans att stanna upp. Att reflektera och fundera. Jag kände rädslan för vad som skulle hända om SD fick ännu mer makt. Om de lyckas lura ännu fler. Samtidigt kände jag glädje över att så många poliser var där för att förhindra bråk.

(För hur stort förakt jag än känner för SD som organisation så måste de få ha sina demokratiska rättigheter. Dessutom var jag rädd att det skulle komma hitåkta nazister som skulle utgöra ett hot mot alla de - som inte var blonda med etniskt svenska föräldrar - och som stod en bit bort för att följa händelseutvecklingen.)

Å andra sidan var det extremt obehagligt att det behövs en sådan gigantisk polissstyrka för att ett parti som låtsas vara Svensson ska hålla tal - för nästan inga åhörare alls. Man inser vidden av deras fruktansvärda politik.

Jag respekterar alla riksdagspartier. Jag förstår att inte alla kan tycka eller rösta som mig. Men jag respekterar inte Sverigedemokraterna. Jag kan inte förstå de som röstar på dem.

Jag kan inte, och vill inte, förstå att ett parti vars ideologi är byggt på hat slår sig fram i mitt vackra Sverige. Jag blir arg, ledsen, fylld av olust och sorg över tanken att det finns så många människor som väljer hat framför kärlek, fördömanden före hjärtlighet, inskränkthet och okunskap före öppensinnad kunskapstörst.

Jag blir arg för att vi ständigt söker en syndabock för att vi själva mår dåligt. Jag blir ledsen för att vi vill straffa någon för att själva framstå som lite bättre. Och vem är lättare att slå på än den som är ny hos oss; den som inte hunnit lära sig samhällets oskrivna regler, eller det språk vi använder här.

Jag förstår och accepterar att samma rättigheter gällre för SD som för alla andra. Men be mig inte förstå och respektera det de står för, eller de som röstar på dem.

Mitt förakt mot de rasistiska hatiska Sverigedemokraterna och deras ointelligenta väljare finner inga gränser.

Ps. Min enda tröst är att det var långt fler poliser än åhörare. Och att av de som stod utspridda och lyssnade så var en majoritet där för att bevittna händelseförloppet och ytterst få där för att faktiskt lyssna. Det ger i alla fall mig hopp om Sverige och min vackra stad. Ds

Fortfarande lika aktuell:

På efternatten igår vaknade jag av att jag brände mig. Bredvid mig låg en glödhet liten gosse. Termometern visade 40,1 grader. Jag var tacksam över att han hade den goda smaken att bli sjuk på helgen så att jag slapp VAB, orolig över ifall han hade ont någonstans eftersom han inte kan berätta det, och missbelåten över hur jag skulle hålla äldsta sonen sysselsatt inomhus en hel dag.

Men in kom mamma och pappa som räddarna i nöden. De kom hit med färdig kalops till mig. De tog med sig 5-årigen till godisaffären. Sedan åkte de hem till dem och spelade Bamse-spelet och käkade lunch. De pratade busade, cyklade, käkade middag, läste högt ur Ronja Rövardotter och kom inte hem med honom förrän vid läggdags.

4-åringen var nöjd (när han var vaken) att ha min fulla uppmärksamet. Vi låg i min stora säng och gosade, kramades, sjöng och kollade film. Han klappade mig konstant på kinden. Mysstunder som man aldrig hinner ha annars. Och som han i sitt hyperaktiva tillstånd inte tillåter normalt. En härlig dag - trots att skrutten var sjuk.

Idag tog mormor med sig 5-åringen och hans 4-åriga kusin på Toystory 3 på bio så att lillskrutten (som visserligen var helt feberfri idag) skulle kunna ta det lugnt och vila upp sig. Vi cyklade iväg med storebror vid lunch och cyklade och gungade gungbräda på hemvägen. Ensamma. I lugn och ro. OCh sen; Ännu en eftermiddag fylld av gos och film för mig och lillskrutten. UNDERBART! Stunderna ensam med bara ett barn är ytterst sällsynta, så sällsynta att jag itne ens minns senaste gången.

Jag är så glad att jag beslutade mig för att flytta hem till barndomsstaden igen. Det är så tryggt och roligt att ha familjen i samma stad.

OCH idag så meddelade mamma och pappa mig att de vet att jag oroat mig lite över kommande Tysklandsresa - om hur det skulle gå för minstingen på flyget och på flygplatserna och i nya miljöer. Han är vettskrämd för höga ljud, har svårt för trånga utrymme (där han dessutom sitter fastspänd) rädd för okända ställen som han upplever skrämmande etc etc - och föreslog att vi skulle bila ner tillsammans istället. För då kunde de åka och hälsa på vänner 10 mil därifrån jag ska.

HELT FANTASTISKT! En sten föll från mitt hjärta. Nu behöver jag inte planera in i detalj. Jag behöver inte oroa mig för att lillskrutten ska få panik på flyg och flygplatser. Jag behöver inte oroa mig för att deras far inte ska ha fixat bilar och bilstolar etc, (vilket han säkert gjort) och för 3-timmarsresan från flygplatsen, att behöva hitta och sova på hotell natten innan hemfärd etc etc.

Nu behöver vi bara sätta oss i en bil. Stanna när vi vill. Kissa när vi vill. Låta barnen rasa av sig när de vill. Äta när vi vill. Göra precis som vi vill i 80 mil (ja det var tydligen inte längre). Helt underbart!

Jag tror jag har världens bästa mamma och pappa!

Han kan också dela med sig av samhällsfakta. Läs och förfasas!

Tyvärr har det inte framgått med någon större tydlighet i massmedia. Undrar just vad det beror på....

...and only your own business. Som republikansk amerikan måtte man känna sig väldigt hemmastadd om man besöker Sverige. Välkommen till nya mini-USA. Välkommen till landet där vi så gärna vill bli som er att vi offrar allt och alla. Vi skiter i solidaritet. Vi skiter i att ett samhälle består av fler än mig. Här ser vi om vårt egna hus. Welcome!

För i lilla Amerika, förlåt jag menar Sverige, tycker vi idag att det bara är hur vi själva har det, hur vi själva mår som spelar någon roll. So what om andra inte klarar dagen? So what om de som har det allra sämst fått det odrägligt. Det är väl inte mitt problem? Det skiter väl jag i! Jag har fått jobbavdrag så jag har råd med en pizza extra i månaden nu. Och det är skitviktigt för mig. De får väl klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det är inte mitt problem!

Tjohoo, fyra år till med alliansen! Välkommen till landet där Bush har en framtid om han vill, nu när den är slut i det stora Amerika.