Nu kommer en text om min vän. Den är inte skriven av personen det berör. Den är inte skriven av hennes familj som känner henne allra bäst. Den är inte skriven av någon som har medicinsk kunskap eller detaljer (åtminstone inte under de sista två månaderna) om händelser.

Den är skriven av en vän - om en vän. 

Jag har en vän. En älskad vän. Hon började som min svägerska men blev sedan min extra lillasyster. Hon är en sån där som hör hemma i familjen trots att hon på pappret för längesedan slutade tillhöra den.

Hon är envis och bestämd med ett bubblande skratt som berusar alla i hennes närhet.
Hon är en sån där som man vill hänga med.
En sån där som får livet att vara gött och roligt.
Men hon är också en sån som lyssnar utan att fördöma och som kan se livets alla nyanser utan att bli äckelkäck eller becksvart.

Hon är krass och säger ”Ameh!” åt allt hon tycker är konstigt för att minuten efter säga ”Jahaaa” när hon snabbt omvärderat saker och skrattar åt det.

Hon skriver FTW (=for the win – hon har lärt mig) åt kul saker, som en liten tonåring.

Hon följer Stjärnorna på slottet, som en sann pensionär.
Hon kan bli tvärarg och hugga surt som en pittbull. Men framförallt har hon ett kluckande, bubblande fnitterskratt som smittar av sig och får hela världen att skratta.

Hon är ljus. Och med det menar jag varken att hon är blond eller helgonlik, för det är hon verkligen inte.    Men hon är liksom en ljus personlighet. Ja, ljus. Jag kommer inte på en bättre beskrivning. Hennes hår däremot är rött. Och hon är liten.  Så liten att hon nästan inte når ner till marken.

Hon älskar sällskapsspel och TV-spel, inklusive Singstar. Hon älskar kebabpizza, vitt vin och På spåret. Men hon gillar definitivt inte alla som deltar i På spåret. Och hon berättar vika-oss-dubbla-av-skratt-roliga historier om sin numera dementa farfar och deras spelkvällar. Hon hör hemma i Lilla Edet, i Trollhättan och Uddevalla – beroende på vad man pratar om. Hon älskar mango men har noll tolerans för frukt i mat.

Hon har en sambo med ”gröna ögon” och en son som är tre år och lik henne. Han är rödhårig, bubbelskrattig, busig och envis som en gammal åsna. Eller åtminstone var han lik henne. Jag känner honom nämligen inte längre och vet inte. Han har glömt mig eftersom det var så länge sedan vi sågs.

För ett och ett halvt år sedan började vi prata om hennes kommande 30-årsfest.

När vi hängde på lekplatsen med våra barn sa hon att hon fått så ont i ett födelsemärke under foten att hon måste gå till läkaren.

”Jag tror att det är cancer”, sa hon.

Jag skrattade åt henne och välkomnade henne till cancernojja-klubben eftersom jag själv ett par månader tidigare varit hos läkare (samma läkare som hon sedan gick till) för att jag trodde jag hade fått cancer och han skrattande lugnat mig med att det var en extremt långdragen halsinfektion. Jag påminde henne om detta. Allt annat är ju otänkbart.

Hon gick till läkaren och fick penicillin. ”Där ser du!” skrattade jag.
Men penicillinet hjälpte inte...

Cellgifter i benet lät hemskt – och var hemskt. Och det var bedrövligt att hon skulle behöva genomlida detta fruktansvärda, men å andra sidan så skulle hon bli frisk. Till sommaren, bestämde vi.

Just benet blev ju bättre. Men inte hon. Hemma ligger en flaska champagne ämnad för hennes 30-årsfest väl kyld och väntar. Vi spar den tills skiten är över och så firar vi livet.

Hon bubblade fortfarande av skratt - när hon mådde bra. Men i hennes ögon fanns en mörk hörna som aldrig funnits där tidigare. Hon grät av rädsla och ångest. Hon svor av ilska. Men hon kämpade alltid. Lika positiv, lika envis som alltid kämpade hon.

Ett och ett halvt år senare kämpar hon fortfarande. Ännu hårdare. Jag har inte träffat henne sedan i november. Hon är riktigt sjuk. Jag får virussjuka barn som kan smitta henne (som redan nästan saknar immunförsvar) och kan inte ses. Hon blir ännu sjukare och kan inte ses. Aldrig mår hon bra. Och alltid oroar vi oss och tänker på henne och hennes familj. Och alltid saknar jag henne. Mitt liv har varit lite mörkare utan hennes bubblande skratt i min soffa eller på lekplatsen.

En ljusning kom.

Metastaserna har minskat.

Vi jublar försiktigt av glädje och knuffar brutalt och bestämt undan den rädsla och oro vi alla inte vill låtsas om. Vi planerar glöggkvällar och fika.

Trots ljusningen blir hennes liv inte lättare. Hon är inte piggare än förut. Hon är inte friskare än förut.

Hon blir riktigt nere.
Hur nere vet jag inte eftersom vi inte kan ses och eftersom hon är för sjuk och för nere för att orka prata. Jag ser henne knappt längre på Facebook. Jag får knappt längre svar på sms. Jag känner hur hon driver iväg ifrån mig och jag känner mig ännu mer hjälplös än tidigare.

Och jag förstår inte. För sånt här ska ju inte hända!

Jag hatar, för första gången i mitt liv. Jag hatar cancer så mycket att jag håller på att krypa ur min kropp. Det bultar i bröstet av hat mot cancer.

Jag hatar att cancern har stulit ett och ett halvt år av min kära väns liv.

Jag hatar att den iskallt raserat livet för hennes familj, att den berövat dem över ett år av att ha sin vanliga sprudlande och ibland ilskna mamma, sambo, dotter och syster.

Just nu orkar hon inte med besök på sjukhuset från annat än av sin familj och ett par av hennes "gamla" vänner som dessutom står familjen nära.

Jag vet inte om hon läser det jag skriver till henne.

Jag vet inte ens om hon vill läsa det jag skriver till henne.

Jag tror att det jag skriver är fel.

Men jag vet inte vad som är rätt så att jag kan ändra på mig.

Jag vet bara att cancer är fel och att allt är orättvist.

Jag vet inte om mina, och andra vänners ord, sms och mail, gör henne och hennes familj ledsna och irriterade eller om de blir varma.

Jag vet inte om vi stjäl för mycket utrymme ifrån henne och hennes familj eller om vi är en tröst och hejapåare.

Jag vet inte - eftersom hon är för sjuk och trött för att kunna berätta.

Jag är rädd att förvärra. Rädd att vara i vägen och förstöra. Och jag är rädd att inte finnas där.

Jag vet ingenting om vad som är rätt och fel eller för mycket eller för lite.

Men en sak vet jag.

Jag vet att hur sjuk en människa blir så finns personen alltid kvar. Jag vet att livsgnista och optimism och envishet, mycket bättre än tro, kan försätta berg. Och envishet och go är hennes andranamn.

Och jag vet att jag gått och smålett hela dagen.

För igår gifte hon sig!!!!  GRATTIS och KRAM till er båda!!!!
På hennes pappas blogg kunde jag och alla andra som följer hennes liv på (alltför stort) avstånd läsa att hon och hennes älskade blivit man och hustru, med familjen som gäster.

Mitt i all oro så skrattade jag när jag läste vad han skrev.

För hon må vara sjuk. Hon må vara arg, ledsen, rädd och trött.

Men HON, den bestämda personen, är kvar, det förstod jag.

För ringarna hennes kära, numera äkta hälft, köpt var inte rätt. Han fick ge sig iväg och köpa en annan ring efter hennes instruktioner. Inte ens i sin svåraste sjukdom backar hon en millimeter.

Jag ser henne framför mig, jag hör henne.

Jag känner hennes envishet och styrka. Och jag blir helt fnissig och glad, trots all skit.

Mitt i sjukdom, skit och elände så har hon en vilja, styrka, tro och ett jävlar anamma som är så starkt att man nästan slungas baklänges av. 

Ingenting kan stoppa henne!  Därför gott folk vet jag att hon klarar allt!

TILLLÄGG:

Igår kväll, timmar efter att jag skrivit bloggen, "pratade" jag via sms med henne. Hon mådde "bra" och orkade då. Jag somnade lycklig över att hon var såpass pigg, men sorgsen över det faktiska. Så innehållet i bloggen stämmer, bortsett från några efterlängtade och sällsynta uppåtformkurvor. *Slut på tillägg*

Nu det LIVSviktiga, mitt egentliga syfte med inlägget: 

Hjälp min älskade vän och hennes man, lilla son, hennes föräldrar, bror och släktingar att få det verkliga livet tillbaka!

Hjälp oss att få vår vän frisk, NU!

Hjälp alla andra familjer som också drabbats av detta fasansfulla.

Nu jävlar utrotar vi cancern tillsammans!  Vilken fantastisk bröllopspresent det skulle vara.

Sms:a BESEGRA 4699 till 72988 och skänk 50 kr till cancerfonden.

 http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

TACK för ert livsviktiga bidrag!

Älskar dig min kära vän!   

 

Krister Andersson

21 januari 2012 09:47

Herregud Bea vad fint du skrev om Kristin och oss andra, jag har gråtit hela morgonen, inte bara på grund av din text, men det kan vi ta en annan gång.
Jag har tagit mig friheten att länka till din blogg från min.
Ha en bra helg, så bra det nu går.

aretsmama

21 januari 2012 10:14

Tack!
Jag tänker på er, oavbrutet. Till och med i sömnen är ni med. Tyvärr hjälper mina tankar och drömmar inte ett skit..
Men en sak har jag fötstått; fantastiska människor har fantastiska föräldrar.

All kärlek till er alla. Hälsa dotra din.

 

Peppar

21 januari 2012 10:29

Åh så ont det gör! Trots att jag inte hunnit lära känna Kristin tillnärmelsevis så mycket som jag vill. Trots att jag inte är familjemedlem. Men det tog inte lång tid att upptäcka just precis den Kristin du beskriver, en härlig människa man vill ha som just nära vän! Fantastiskt fint skrivet, tårarna trillar här men jag ler också. Åt little miss red och hennes bestämda ringval. You go girl säger jag bara. Kristin FTW!

http://vitpeppar.bloggplatsen.se

aretsmama

21 januari 2012 12:41

Japp, Kristin FTW!

 

Marica

21 januari 2012 11:51

Finns inga ord!! Kram<3

aretsmama

21 januari 2012 12:46

nej, det finns inga ord. Det är för jävligt och så orättvist. Och så... nä, det finns inga ord.
Men hon kämpar!

tänk på cancerfonden.
http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

 

Ann Hansson

21 januari 2012 13:41

Gripande och så kärleksfullt.

aretsmama

21 januari 2012 13:54

Tack Ann!
Tänk på cancerfonden. Och sprid gärna en påminnelse om att cancerfonden finns.
Heaven is overrated är min kära väns insamling.
http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

 

Johan

21 januari 2012 15:29

Känner inte Kristin mer än som en kollega man hejjat på, egentligen, men jag har ju märkt hur våra gemensamma kollegor som umgås och jobbat med Kristin älskar henne och smittas av just hennes sköna skratt och personlighet. Jag jobbar betydligt mer med hennes mor, och man ser ju likheterna...
Kan tyvärr inte skänka till cancerfonden, men jag ville bara att du skulle veta att den här texten var SÅ vackert skriven! Stark, liksom. Och den lyckas lyfta fram den Kristin som jag har fått intryck av att hon är. Den bekräftar henne, känns det som :)
Sedan, när lönen kommer om en vecka, lär jag ju ha en slant som jag vet vart den skall...
Tack, återigen! Starkt att blotta sina egna känslor i en vacker berättelse om en annan människa, i syfte att förstärka -henne- utan att lyfta fram sig själv. *bugar* :)

aretsmama

21 januari 2012 15:48

Tack!
Smittsam är precis vad hon är med sin person och sitt skratt.
Jag har full förståelse för att man inte alltid kan skänka pengar trots att man önskar. Men så länge kan du bidra genom att länka till hennes insamling där du "syns".

Tack för dina ord.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

 

Nilla

21 januari 2012 19:00

Oj Bea....vilken otrolig text du skrivit! Det om något är kärlek det...Galet gripande!! Självklart vill jag vara med och slåss mot den här dyngan och hjälpa Kristin och alla andra som drabbats. Kram till dig i massor...

aretsmama

21 januari 2012 21:24

Varje 50-lapp är viktig.
TACK Nilla!
Stor kram

 

Britt-Inger

21 januari 2012 20:52

TACK för att du så fint beskrivit Kristin - Little miss red är en av 40 fantastiska medarbetare på vårt jobb Uddevalla kommuns IT-avdelning där även Kristins mamma Ann jobbar :-) Vi saknar dem båda :-(
Vi har länkat till insamlingen på kommunens Intranet och hoppas att många bidrar. Jag ser hur det tickar på och snart är det 20 000 kr :-)

aretsmama

21 januari 2012 21:28

Jag saknar henne också. Oerhört. Livet är mer rosaskimrande när hon är med och bubbelskrattar.
Det känns så orättvist och grymt alltihop.

 

Jimmy

23 januari 2012 22:23

Bea, älskade vän. Fan vad du är bra, och vilken fin vän du har som just nu behöver omvärldens kärlek och stöd. Såg att ditt inlägg fått effekt - insamlingen har i denna stund nått 32 450 kronor. .. Stor kram från Solna!

aretsmama

24 januari 2012 19:14

Tack Jimmy!
Det är helt fantastiskt att den fått sådan spridning. Ofattbart. Och rörande.
Och det är fantastiskt att okända människor har så mycket hjärta att de skänker pengar och tar sig tiden istället för det lättare alternativet; surfa vidare.

Men även om blogginlägget har bidragit så är det långt ifrån endast tack vare dettaom det fått en nystart. För Kristin, hennes familj och många vänner, alla länkar vi till hennes insamling där vi kommer åt.

Nu måste cancern utrotas! För evigt.

TACK för att du spridit länk til insamligen och bidragit själv. Och TACK för att du delat länken.
KRAM Jimmy!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...