Jag minns när jag i fem-sexårs åldern storögt lyssnade på min kompis Markus som målande och med inlevelse berättade om när han och hans mamma varit hos några bekanta.

- Slå dig ner, sa kvinnan i familjen och pekade på en fåtölj i vardagsrummet.

Markus mamma satte sig. Och reste sig. I fåtöljen låg en gammal ostmacka som kletat sig fast på Markus mammas rumpa.

Jag var helt hänförd av denna berättelse. Lite smått äcklad också. Tyckte att det var världens konstigaste tant de kommit hem till som inte visste att de hade en gammal macka i VARDAGSRUMMET! Och vilka sorts ungar släpade iväg sin smörgås och lade den i en fåtölj?!

Detta var slutet av 70-talet när man (åtminstone i vår bekantskapskrets) åt vid köksbordet och endast vid köksbordet och mammorna (ja, bara mammorna) dammade vardagsrummets stora bokhylla i mörkt trä varje vecka.

Helt fascinerad sprang jag hem och berättade om smörgåsupplevelsen för mamma. Jag har inget minne av mammas reaktion men jag misstänker att denvar betydligt mer sansad.

Ibland när jag satt på skrivbordet i vårt rum och tittade ut genom fönstret mot gatan och väntade på att min storebror skulle komma hem från skolan så såg jag smörgåstanten. Hon hade vinröda manchesterbyxor, en färgglad tunika, stor mage och långt rakt, råttfärgat hår i mittbena.

Varje gång ropade jag på mamma att komma och titta.

- Där är hon. Hon som har äckliga mackor i vardagsrummet.

Fascinationen för smörgåstanten hade inga gränser. Jag var hänförd likt inför en cirkusattraktion, men samtidigt lite äcklad och tyckte nästan hon var lite läskig.

Allt detta för att något av hennes barn hade lagt en smörgås i fåtöljen som hon inte upptäckt och som Markus mamma satte sig på.

Detta var trettio år sen.

Igår hittade jag en torr clementin under soffan när jag dammsög. I helgen hittade jag ett bananskal bredvid soffan.

Så om ni kommer hem till mig och råkar sätta er på en macka, var snälla och inte kalla mig för smörgåstanten då.

 

Åsa

2 februari 2010 15:51

Åh guuuuud jag skrattar så jag döööööör! Fy f*n vad du skriver BRA!

http://www.xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

2 februari 2010 15:57

TACK!!!!! Verkligen: TACK!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kristin

3 februari 2010 09:38

Jag säger; tur det var en ostmacka och inte en kaviarmacka!

http://littlemissred.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...