Vi sitter för tidig middag, Osman, Edvin, Felix och jag. En femåring och två fyraåringar med oändlig energi och miljontals myror i kroppen.

-Vad har ni gjort på dagis idag? undrar jag.

 Osman och Felix börjar viska med varandra och frågar varandra vem av dem som ska berätta. Till slut kommer det fram:

 - Vi har bajsat i handfatet. Båda två. Istället för på toaletten.

Helt opedagogiskt började jag gapskratta - och kunde inte hejda mig. Jag försökte se sträng ut och "tala allvar" men bilden av dessa små gossar som turas om att bajsa i handfatet medan den andre håller vakt blev för mycket. För roligt! Och för äckligt!

Till slut fann jag mig i alla fall och blev sträng och tillrättavisande och frågade vad som hände då. Vad (den stackars) förskolepersonalen sa.

Svaret som kom då var inte fullt lika underhållande:

- Vi skyllde på några andra barn så att när fröknarna skällt på oss började de istället skälla på dem.

Efter fler tillrättavisanden om att skylla ifrån sig och att bli orättvist behandlad och blablablabla så frågade jag vilka barn det var och vilka fröknar som sagt till dem; startklar att ringa runt till föräldrar och barn med förklaring från mig och ursäkter från killarna..

Men det hade de glömt! De kom inte ihåg vilka barn som fick skäll i deras ställe. Och inte heller kunde de minnas vilka "fröknar" som blivit arga på dem. Hm...Konstigt!  En liten förhoppning inom min föddes om att detta faktiskt bara var fantasibus.

Men när de fortsatte att berätta att de lagt ett häftstift under "pölen" där de har samling då blev jag arg på riktigt och predikade om hur farligt det kunde vara.

Då sa Osman:

-Leopold var varken arg eller glad när han gick till skolan denna dag..... Och fortsatte berätta om hur Leopold lagt ett häftstift på frökens stol.

Någon Leopold finns inte på detta dagis.

Och berättarstilen lät som något hämtat ur en bok.

Jag frågade barnen vad fröknarna skulle svara om jag ringde och frågade om bajset och häftstiftet. Men de bara fnittrade till svar.

Beredd att ta ett allvarligt snack med killarna och kanske t.o.m ställa in fotbollen ikväll (som jag kanske får göra ändå eftersom det åskar - men det vet inte Osman..) så ringde jag förskolan.

-Neeej, det har jag inte hört något om, skrattade tjejen jag fick tag i. Det där är nog bara något de busat ihop. Hade någon bajsat i handfatet så hade vi andra garanterat hört om det. Och hur skulle de komma upp dit? Näää! Det är nog bara pojkar med livlig fantasi.

Men hon gick för säkerhetsskull för att höra om handfatsbajsning och utplacerade häftstift. Nej, inget av det hade hänt.

Under hela samtalet stod killarna bredvid mig med ögonen lysande av bus och pillimariska leenden. När jag lagt på skrek de:

- 1, 2, 3 LUUUUURAD!!

Sen sprang de storfnittrande ur köket.

Det fann inget bajs i handfatet. Heller inga frånskyllningar. Och definitivt inga häftstift i pölen. Och bra att de nu vet att ensamma mamman fixar en konfrontion om de gör dumheter.

Men jäklar vad skönt det var att bli lurad!

 

Xecute

20 maj 2010 19:05

HAAHAHAHAHAHAHAHAAAHAHAHAHAAHAHAHHHHAHAHAHAHAHAA

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Kristin

20 maj 2010 21:40

LURAD!
Hahaha. Bajs i handfatet hade vart riktigt äckligt faktiskt :)

http://littlemissred.blogspot.com

 

Magnus

21 maj 2010 00:17

:)

http://mj.bloggagratis.se

 

riesling

21 maj 2010 13:04

sicken blås ...
Gud vad roligt de måste ha haft!

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Kattis

22 maj 2010 20:16

Riktiga busfrön med härlig fantasi =) he he

http://cateyes.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...