Människan tillhör kategorin flockdjur. Helst vill vi ha en flock som ser ut som oss själva, där vi passar in och känner oss hemma. Det är varken en nyhet, överraskning eller särskilt kontroversiellt. Tänk så många bekanta vi skaffat oss genom likheter. Men så många vänner vi skaffat oss trots olikheter.

När jag läste vidare efter gymnasiet var medelåldern hög (ur en 18-årings perspektiv) och låg på 28,5 år i vår klass.

I min ålder var vi fyra stycken. Alla tjejer. Två av dem såg ut exakt som jag gjorde. Blonda, rätt stilmedvetna, sminkade. Vi var geografiskt rätt nära varandra också; en av dem var från Kungshamn och den andra från Tjörn. Helt naturligt blev vi tre ett litet gäng. Den fjärde; en fräkning fjällräventjej med Hagfors-dialekt hängde istället med de äldre tjejerna med familj. Jag upplevde henne som präktig och tråkig, och dialekten var allt jäkligt bonnig.

Vi tre blonda rökte ihop på rasterna, pratade nattklubbar och….. sen minns jag inte mer. För där tog likheten slut. De var på alla sätt och vis trevliga, men som sagt vi hade liksom inte mer att prata om. Det var säkert inte så att vi var varken mer eller mindre ytliga än resten av klassen, utan bara det att vi inte hade så många fler gemensamma nämnare än just vårt "se-sig-i-spegeln-lika" utseende.

I ett grupparbete om två och två blev vi särade. De två i en grupp och jag med präktiga fjällräventjejen. Jag var varken positivt eller negativt inställd till det utan ”så var det bara”.

Efter en halv dag tillsammans hade värmländskan (Ammie) och jag skrattat oss igenom tiden. Vi var på ytan fullständigt olika varandra. Vi var olika som personer också. Hon tog inte alls lika mycket plats som vi tre andra jämnåriga gjorde. Men hon hade en jäkla humor, hon hade massor av intressanta grejjer att berätta, hon hade en självinsikt få 18-åringar förunnat och bjöd på sig själv och skämdes inte (till skillnad från oss andra) att visa sina svagare sidor eller berätta när hon (fortfarande ur en 18-årings perspektiv) gjorde bort sig. Vi skrattade så vi skrek.

Plötsligt var den gråtrista präktotjejen en rolig, spännande människa. Och plötsligt hade jag fått en vän, istället för klasskompis som man diskuterade ytligheter med för att vi inte hade mer att prata om. Vi hade, trots våra synliga olikheter, många gemensamma tankar och en snarlik inställning till livet.

Hela kurstiden höll vi ihop, och trots att hon flyttade tillbaka till Värmland så höll vi i flera år kontakten.   

Gång på gång har jag fått aha-upplevelser över hur sällan det faktiskt är den som ser ut som jag, eller är lika gammal som jag, eller som gillar samma musik som jag som blir den som jag kommer närmast.

För ett par år sedan, när jag ännu var föräldraledig, så läste jag en krönika av Emma Hamberg.  Där skrev hon om hur svårt det är att få tid att umgås med vänner, särskilt i en storstad där vännerna är utspridda, i det här fallet, i hela storstockholm. Så en dag hade hon i dagisets kapprum frågat en annan mamma om de inte skulle ta en fika ihop. De drack kaffe. Snart var det fler och fler dagismammor (på något sätt är det fortfarande lättare och mer politiskt korrekt att bjuda in någon av samma kön) som träffades och drack kaffe eller hade vinkväll eller lekplatsumgånge.

Jag tyckte att det var skitkonstigt och faktisk även lite löjligt.

”Jaha, så bara för att de ha barn på dagis ihop så har de massor att prata om?”  

Nu har jag själv barn på dagis. Efter ett år av ”hej hej” i tamburen var barnen plötsligt stora nog att bli bjudna på barnkalas.  

Inställd på att prata dagis och barnsjukdomar på kalaset fick jag mig en ordentlig näsknäppa.

Javisst, på ytan hade vi bara våra barns dagis som gemensam nämnare. Men under dagisförälderytan fanns faktiskt människor. Trevliga sådana.

Nu ett år- och flera kalas senare är det jättetrevligt att ses i dagistamburen. Vi kan småprata lite där. Vi har druckit kaffe ihop – ibland t.o.m utan barn. Vi har pratat om att gå ut och ta en öl ihop. Nu är de inte längre Majas eller Olles mamma. Nu är många av dem vid namn. De är, nästa alla, trevliga. De är, nätan alla, roliga. Och alla är inte alls präktiga (vilket jag skandalöst fördomsfullt och självgott utgått ifrån). De är helt enkelt andra vuxna personer med liv och livserfarenheter som råkar ha sina barn på samma förskola som mina är på.

Kanske ser vi inte likadana ut eller ens är i samma ålder, men vi har banne mig kul ändå.

Min senaste och hittills största aha-upplevelse på temat är då: hur många potentiella goda vänner har jag missat för att jag utgått från att vi inte har någonting gemensamt?

Det 'är ingenting jag alls grämer mig över. Men jag har bestämt mig för att hädanefter försöka vara öppensinnad och att sluta döma hunden efter håren.

För är det något man aldrig kan få tillräckligt av så är det ju trevliga bekantskaper och goda vänner.

 

Kristin

8 februari 2010 12:15

Jag har nog faktiskt aldrig sett ut som mina vänner... men du har ju helt rätt i att det är så det vanligtvis är, det är ju bara att spana lite på stan en eftermiddag så ser man horder utav likadana människor i grupp :)

Det andra har du också rätt i. Jag borde också bli mer öppensinnad och försöka bjuda till lite mer...

http://littlemissred.blogspot.com

 

Åsa

8 februari 2010 13:17

VIsst är det precis så som du beskriver! Jag har varit med om nästan exakt samma - att först ty mig till den som ser likadan ut som mig på kursen, men i slutändan hänga med vegangothrockaren....
Det lärde jag mig mycket av. Och tycker än idag synd om folk som inte vågar titta utanför sina bekantskapsgränser, typ alla Svenssons här i Vintrosa som bara umgås med likadana Svenssons och dessutom bara umgås på det "rätta", "lagom" sättet.

 

bimpa

8 februari 2010 14:30

Jag kan bara hålla med, och som vanligt skriver du väldigt bra. De som oftast har mest att ge (enligt ovanstående resonemang) är i mina ögon nördarna, avsett område de nördat in sig på. Fördelen med nördarna är nämligen att de vågar vara sig själva, utan att låtsas vara någon annan. Och det är bara när en person är sig själv som den blir intressant.

De som, likt flugor till en glödlampa om kvällningen, försöker låtsas vara viktigare/tuffare/mer omtyckta för att impa på tredje part (killen/tjejen/gänget) går fetbort. Vill jag ha plast kan jag köpa det på affär´n, liksom.

http://bimpa.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...