Jag vill ha en chef som är som oss andra; nämligen mänsklig. Hon/han ska vara kompetent, ansvarsfull och respektfull. Hon eller han ska inte axla världens ansvar och heller inte förvänta sig det av övriga i företaget.

Min kompis, person X, är regionchef på ett svenskt företag. Hon har tre små barn. Hon har nyligen fått barn och är föräldraledig. Äldsta barnet går på dagis 15 timmar i veckan, maxgränsen för det tillåtna när en förälder är föräldraledig eller arbetslös. De andra två barnen är för små för att vara på dagis ännu.

Hon lever i ett jämställt förhållande där föräldraledigheten delas. Hon hade tänkt börja jobba redan innan sommaren men nu lutar det åt att hon och hennes sambo ska försöka få några veckor ledigt tillsammans i sommar innan han byter av henne som föräldraledig.

Hon är som de flesta personer som har ”höga” poster kompetent, plikttrogen och lojal. Hon har dessutom kvalitéer som ska värderas lika högt som tidigare nämnda beskrivning; hon är social, trevlig och har ett sätt som får de allra flesta att känna sig bekväma.

I princip varje vecka får hon ta emot mail eller telefonsamtal från arbetsplatsen hon är tjänstledig ifrån. Hon klagar inte. Jag tycker det är för jäkligt, men hon är positivt lagd och säger att det kanske är sådant man får räkna med när man tackar ja till en sådan befattning, och att det ju är bra att hon är uppdaterad.

Men idag var hon förbannad, less och rätt förvånad.

På posten hade kommit en 100-sidig utredning skriven av en konsult om företagets framtid och planerade expandering. Att få en utredning för kännedom när man är föräldraledig är väl ok. Det kan vara uppskattat att veta att man inte är bortglömd.  Som tjänstledig har du ju rätt att välja om du vill lusläsa eller lägga den åt sidan för att titta igenom den (om det ännu är den aktuella versionen) när det är dags att återgå till jobbet.

Men det är inte ok när utredningen följs av ett brev från Sverigechefen som skriver:

"Läs igenom noggrant. Gör anteckningar och stryk under det du anser viktigt. Jag vill ha DINA ( i versaler) synpunkter före 1 mars." 

1. Hon är tjänstledig. Alltså ledig från sin tjänst. Ej i tjänst. Vikarie i hennes ställe. Ej lön från företaget. TJÄNSTLEDIG.
2. Hon har tre små barn under tre år hemma hos sig, med undantaget av 15 timmar då äldsta är på dagis, dygnet runt. Hennes sambo arbetar heltid – dessutom i annan stad, vilket ger långa dagar.
3. Hon har max 12 dagar på sig att ha kloka synpunkter på en omorganisation med expanderingsförslag skriven av en utomstående konsult.

Hur tänker man som ”ännu-högre-chef” då?

Varför MÅSTE hon ha synpunkter när hon inte är i tjänst? Varför litar man inte på hennes ersättare?

När ska en föräldraledighet respekteras som LEDIG tid från arbetet?

Hon har ingen varken skriftlig eller muntlig överenskommelse om att hon alltid är i tjänst, oavsett dag, tid eller händelser i hennes liv.

När ska hon ha synpunkterna? Är det rimligt för en person som inte har tio minuter för sig själv förrän efter åtta på kvällen när sambon och hon nattat barnen somnat att slutkörd sätta sig ner och superkoncentrerad ”göra anteckningar, ha kloka synpunkter och stryka under” i ett hundrasidigt dokument?

Respektlös, arrogant och oprofessionell är de ord jag först associerar med hennes chef. Har en hel del mindre smickrande beskrivningsord utöver det också, men försöker hålla mig någotsånär korrekt.

Så om du har tackat ja till en chefsbefattning så har du alltså inte rätt till föräldraledighet? Du har inte rätt att släppa jobbet för några månader för att umgås med de små som är en minst lika viktig framtid som jobbet är?

Om han skickat brevet ”för kännedom” och med texten: ”Hej X! Läs om du vill. Naturligtvis är du, även om du är tjänstledig, välkommen att ha synpunkter . Vi ses till sommaren! Hälsningar NN” så hade det varit helt OK!

Men att ringa, maila, skicka brev där du förväntar dig (ett finare ord för kräver) synpunkter, anteckningar och understrykningar till någon som är tjänstledig – alltså utan förpliktelser – är svinaktigt.

Mitt råd är att hon ska skicka tillbaka utredningen med understruken synpunkt:

Kör upp den i röven!!

 

Åsa

16 februari 2010 22:02

Men vad i...!!! Jaa - det borde hon verkligen göra!
Måste ju gå att verkligen protestera mot detta - till högre chefens ännu högre chef?
Fullständigt åt hvte detta!
/sign UPPRÖRD

 

Kristin

16 februari 2010 22:16

Det var det dummaste!
När man är föräldraledig så ska man väl FÖRVÄNTAS vara ledig, inte förväntas ha något att säga om företaget. Skumt. Det där måste hon protestera emot. Högljutt!

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

17 februari 2010 07:23

Som ni förstår av mitt inlägg så håller jag fullständigt med er. Men problemet är ju att "andan" är sådan. Risken är ju att hon i sin chefs och företagets ögon framstår som ointresserad om hon säger att hon inte tänker ha synpunkter eftersom hon är ledig - vilket är för jäkligt. För det är ju inte hon som gör fel om hon låter bli att ha synpunkter, det är "andans" fel som kräver att hon ska ha det. Som kvinna (ja nu tar jag återigen upp genusperspektivet) är du ju dessutom extra utsatt och ifrågasätts kraftigare i en manlig struktur med nästan uteslutande manliga chefer.
Personligen hade jag blivit irriterad om jag som chef fått massa synpunkter från en person som inte är i tjänst. Som den föräldraledigas ersättare hade jag blivit kränkt om min chef förbisåg mig och istället bad om den ordinarie personens åsikter.
Dåligt ledarskap och respektlöst både mot den ordinarie som är tjänstledig och mot långtidsvikarien.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...