Varför detta mode? Varför? Varför?

Nu har jag börjat mitt nya jobb. Har snart varit där i tre veckor och har oändligt mycket att lära, men börjar lite, lite grann komma in i det och trivs fantastiskt bra. Trivs fantastiskt bra även med tjejen jag ersätter under föräldrarledigheten och beklagar både rent egoistiskt och i arbetskamratssynvinkel att jag måste sluta när hon kommer tillbaka. Allt är med andra ord frid och fröjd. Om det inte vore för det jävla modet!

På mitt arbete ska vi ha arbetskläder och se propra, proffsiga och likadana ut. Proper och proffsig kan jag allt se ut klädd som mig - men likadan som de övriga är förstås svårt.. Så därför har vi dresscode.

Tjohoooo! Till min lagom tjocka kropp ska jag nu alltså ha en tajt topp och kjol. Och nu pratar vi TAJT. Den minsta av mina kollegor, som är nätt som en älva har storlek LARGE på sin topp - och den är inte säckig på henne om jag säger så... Större storlek än XL finns inte. Så det blir en utmaning att varje morgon iklä sig denna kroppsstrumpa. Får väl ställa klockan en kvart tidigare än nu så att jag hinner få på mig kläderna före jobbet.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft tajt topp och kjol. Inte en enda gång. Aldrig. Inte som smal och inte som tjock. Men nu ska jag alltså möta kunder med en mage som putar ut lika mycket som brösten - och ändå ska jag se bekväm, proffsig och avslappnad ut.

Detta blir min hittills största utmaning på nya jobbet. Eller rättare sagt min näst största, den största blir att överhuvudtaget få på mig kläderna.   

 

Viktoria

7 juli 2010 07:40

Herregud! Är det en S/M Club? Pröva med motorolja eller nått, så går det nog lättare att få på dig arbetskläderna. Det kanske påverkar arbetstakten positivt också. (Det är dock ett outforskat område än så länge...)

http://vickileh.bloggagratis.se

 

Xecute

7 juli 2010 23:01

jameeeeeeeeen.... hur TÄNKER de?????? Ni är väl för sjutton inte flygvärdinnor!!!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

8 juli 2010 06:47

Hahahaha! Nej jag jobbar varken på S/M klubb eller flygbolag. Jag är inte på något sätt emot klädkod (där arbetsgivaren står för kläderna), tvärtom. Dessutom är det härligt att själv inte behöva tänka på att klä sig "representatabelt" eller, likt tonåringar, behöva fundera på "dagens outfit". Och det är inget fel på kläderna heller. Det är bara det att min kropp (eller snarare mitt psyke) och kläderna inte riktigt är överens..
Ska höra på jobbet om någon testat motorolja - eller om de inte behövt eftersom en XL kanske inte är lika tajt på de smala tjejerna som på mig.... :)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Pia

8 juli 2010 07:02

*skratt*
Lycka till med kroppsstrumpan. Vi har också dress code. Men vi har en luftig skjorta och kjol under kavajen. Det passar mig perfekt eftersom jag väger 85 kg till mina 163 cm efter att ha ätit upp mig duktigt under min graviditet. vem hittade på myten att man ammar bort vikten!!!!!!!!!!! Kram kram årets mamma

 

Bea

8 juli 2010 07:05

Jaa, vem ljög ihop den storyn om amning och automatisk viktnedgång? Grrrrrrrrr.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

susanna55h

8 juli 2010 13:39

Kläder är ett litet h-e! I synnerhet här i Sthlm så finns inget att välja på om något blivit ett mode. Antingen blir det tant, tonåring med tajta toppar eller sport. Jag saknar riktig konfektion.
Har äntligen länkat dig.....

http://susanna55.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...