Surar som en gammal gnällgubbe över bloggplatsen. Hela jäkla dagen har sidan promenerat på mina nerver. Inget funkar. Och då menar jag INGET. Och när man, efter ca tretusen försök, ÄNTLIGEN får iväg en blogg. Ja då ser det ut som att någon av mina (mkt unga) söner mixtrat med den.

Kvällens tråkigaste blogg? Det här? Jäpp, utan tvekan. Den fyller nämligen endast en enda funktion; att kolla om bloggplatsen funkar nu.

Jag är bannemig världens bästa morsa. Hade jag bara varit kändis skulle jag direkt bli utsedd till årets mama. 

Jag är fullständigt inkonsekvent. Ibland säger jag nej och menar nej och ibland säger jag nej och ändrar mig till ja.  

Jag ställer överdrivet höga krav på mina gossar för att i nästa ögonblick rulla fram röda curlingmattan.

Jag tappar humöret och sitter vid datorn istället för att leka med bilar. Och jag bygger världens snyggaste klosstorn som killarna får rasa och är med glädje en stackars växtätande dinosaurie som blir uppäten av en köttätare på dryga metern. 

Jag tycker ofta lika synd om mig själv som om barnen när de blir sjuka (särskilt magsjuka). 

Jag har lika många gånger som jag tagit med dem in låtit dem sitta kvar i bilen när jag lämnar in hyrfilmer på statoil. 

Jag kan vid pissväder på en lördag föreslå filmmarathon med chips istället för att dyblöt frysa vid en blåsig lekplats (trots rekommendationerna att alla barn bör vara ute minst en timme varje dag). 

Jag kan vara mogen förälder som pedagogiskt förklarar svaret på "varför" vid vredesutbrott. Jag kan vara helt slutkörd, ha mens, eller oroa mig för räkningar och vid barntrots istället direkt tappa humöret och gå in i en diskussion på 5-årsnivå.

Jag har få saker i mitt liv som stör mig så mycket som "de perfekta föräldrarna". De som tillämpar sömnmetoder - för barn utan sömnproblem - för att man SKA. 

De som tvingar barnen att sluta med napp för att nu har du fyllt två år.

De som går på sångstund för föräldralediga mer för att visa upp sig som goda föräldrar än för att barnen gillar det.

De som följer barnuppfostrans motsvarighet till bondepraktikan (alltså Nanny-uppfostran med skamvrå och dumstrut) trots att uppfostringsmetoderna inte varit på modet de senaste 50 åren. Jag kaskadkräks vid gränslöst överbeskyddande typ "nej till allt, någon kan få det i ögat".

Exempel: en mamma berättar på familjeliv.se om när hon PÅ DAGISPARKERINGEN (!!!) lämnade sitt sovande spädbarn i bilen för att hämta det äldre syskonet på dagis. Det var inte hundra grader varmt i bilen. Parkeringen syns från avdelningen. Då har en dagispappa KROSSAT BILRUTAN för att ta sig in i bilen och "rädda (det SOVANDE !) barnet". 

Detta ansåg han vara logiskt istället för att gå in på förskolan och fråga efter föräldern.

Absurt, tänker ni förmodligen. Det gjorde man inte på familjeliv. Där var fönsterkrossaren en hjälte och hon en skam för mänskligheten som inte borde få ha barn! Nej, jag har inte överdrivit reaktionera. 

Vår BVC-sköterska förklarade för mig att min minste inte alls längre behövde välling. "Du vet, av välling blir man lätt plufsig".

Nej tänk, det visste jag inte! Jag vet däremot att passivitet, socker och chips och pizza i överdos ger plufsiga barn.

Jag vet också att min yngste son har ADHD med autism och är hyperaktiv i konstant rörelse och därför förbränner minst lika mycket som han äter.

Avlsutningsvis vet jag också att det är en av dagens höjdpunkter att få ligga och mysa med mamma och brorsan och lyssna på en bok och stoppa in sina fötter under mina ben och tvinna mitt hår, vilket jag också svarade. 

Hon menar väl. Men hon följer boken. Och boken följer normen. Det gör inte mitt barn.

När blev världen svart eller vit? Varför är detta ett måste att informera en 4-årings förälder om. Varför får inte längre föräldrar tänka själva? Vi matas och matas med information om hur vi ska uppföra oss. Om när vi gör rätt och när vi gör fel.

Vad håller vår generation på med? Vad för slags jäkla moralpanik har vi drabbats av? Och varför denna tävlan i föräldraskap och bästa barn?

Och tänk, trots alla mina - enligt moraltanterna- och farbröderna på familjeliv - tillkortakommanden så är mina pojkar lyckliga och trygga och vill inte ha någon annan mamma i hela världen. Jag är, tillsammans med många miljoner andra (inte heller perfekta) kvinnor och män, världens bästa förälder. Fasen vad många vi är som borde bli utsedda till årets mama resp papa. 

Amen!