- Mamma, kan du hjälpa mig att skriva ett kort? undrar äldste sonen på fem år i bilen hem från dagis.

- Ja, det är klart. Till vem ska du skicka kort?

Jo, han ska skicka kort till tjejen (en av två) som han är kär i. Han förklarade att han inte vågar berätta att han är kär i henne, men att om han skriver ett kort så förstår hon nog. Och han hoppades att hon skulle vara kär i honom också. Jag gick inte in på detaljer om deras släktskap (sysslingar) eller att hon är stor 7-åring utan lovade att hjälpa honom.

- Det ska vara ett kort med blommor och hjärtan så att hon förstår varför hon får kort. Och kanske en prinsessa, för det gillar nog hon. Och en rallybil. Om det finns sådana kort.

Jag lovade att leta på lunchen imorgon. Han fortsatte:

- Du kan skriva så här: "Till Emilia! Du är vacker som en prinsessa. När jag blir stor kan jag bli din prins om du vill. Jag är kär i dig. Och Edvin är kär i Ninja. Kanske kan du komma hit på lördag så att vi kan spela playstation och cykla tillsammans. Vill du att jag blir din prins? Om du inte vill det så är det ok för mig. Jag blir inte så ledsen, för mamma säger att jag blir kär tusen gånger innan jag blir stor. Det finns väldigt många snälla och söta tjejer. Men du är mest lik en prinsessa. Men jag tror jag blir kär igen många gånger. För jag är ju stilig. Och Edvin också. Vi är riktigt stiliga killar. Hej då!" Förresten, kan du fråga om jag får köra hennes motorcross också när vi hälsar på?

Helt uppenbart är att jag vid min barm har närt en lillgammal gosse med önskan om att bevara kungahuset och dessutom utöka det genom att själv bli prins. Motorintresset har han ju tydligen gemensamt med nuvarande kungahus.

Hm.... Jag får väl dölja mina åsikter om kungahuset och intala mig att: ja, ja, bara han blir lycklig så....

Som förälder är man fantastiskt duktig på att lägga märke till och minnas alla fel man gör. Vad man är sämre på är att komma ihåg allt fantastiskt bra man gjort.

Nu ska jag tala om vad jag gjort för bra. Och det är bannemig ingen liten sak. Inför mina barn är jag nästan överdrivet politiskt korrekt. Jag har medvetet valt att vara det för att undvika att så frön av fördomar.

Min äldste son är 5 år. Då handlar livet mycket om existensiella frågor, om liv och död och om flicka eller pojke, eller flicka och pojke, värderingsfrågor; vem är bäst? Vad är bäst? Vad är konstigt?

Jag lär honom att ALLA är lika bra. Pojke eller flicka. På frågan om vad som är bäst att vara svarar jag att "alla är lika bra, men jag vill gärna vara flicka." Och han kontrar med att han vill vara pojke. Och så konstaterar vi att vilken tur att vi är det då!

Han är helt införstådd med att det finns heterosexuella, bisexuella och homosexuella och reagerar inte ens på det faktumet.

I hyreshuset bredvid dagiset kom det ut en man. En sminkad man i pumps, men med herrkläder i övrigt. Min äldstes son enda reaktion var:

- Mamma, farbrorn har tjejskor och killskjorta. Det var inte snyggt tycker jag.(min reaktion var att skorna bars till ett par extremt illasittande chinos..) 

Varpå jag svarar:

- Kommer du ihåg att vi pratade om att vi trivs med att vara det vi är. Du som kille och jag som tjej?

Jo, det kom han ihåg.

- Den farbrorn kanske inte trivs lika bra med att vara kille utan önskar att han fick vara tjej istället.

Gossen:
- Om han vill vara tjej så tycker jag att det är finare med klänning. Och kanske ska han ha långt hår. Kanske en grön klänning? Eller röd? Kanske prickig? Eller  med en giganotosaurus på? Är inte det stiligt?

- Jo, det låter stiligt, svarade jag.

End of discussion.

Tänk om vi kunde vara som barnen för evigt..

Liseberg, lek- och busland, cirkus i stan, arrangerade nationaldagsfirande. Utbudet är stort för en barnfamilj. Hålet i plånboken är också stort efter dessa aktiviteter.

Men ibland är det enkla det bästa.

En kaffetermos, en engångsgrill, festisar och korv. In i bilen med barnen. En kvart, max, i bilen och vi är framme i barnens paradis. Där finns inga karuseller, inga rutschkanor, ingen ponnyridning, inget godisregn och inga clowner. Men där finns något ännu bättre; en hel värld.  

Ett junigrönt Sverige med ängar och ekdungar och klättervänliga berg, omkullvälta stammar, ihåliga stubbar, låga broar över diken, blommor i miljoner.

Där finns däremot inga bilar. Inget att akta sig för. Inga förmaningar. Inga "akta dig".

Där finns frihet.

Timme efter timme hoppar, springer, klättrar, busar, leker, brottas barnen med varandra. Ständigt skrattande, med ett lyckorus i kroppen.

Det behövs inget mer. Det kostar inga inträden, det är inga köer. Men det är lycka.

När vi åkte hem sa min äldste son, med sina nyplockade men ändå slokande smörblommor i handen, till mig:

-Mamma, jag ska minnas denna dagen för evigt.

Jag är ganska säker på att även jag kommer att minnas denna dagen för evigt. Glädjen att se sina lyckliga barn. Skrattet och de förtjusta ropen. Ögonblick värda att minnas.

Visst är Liseberg fantastiskt. Visst är lek- och buslandet en rolig utflykt när det spöregnar ute. Men en solig sommardag i friheten knockar konkurrensen i första rond.

Frihet!

Tack Sverige för allemansrätten! Tack Sverige för friheten!

Idag, på din nationaldag, visade du dig från din allra bästa sida för oss. Jag är glad och tacksam att vi får bo här. Jag önskar alla samma lycka och frihet, vart ni än bor. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .

I vuxenvärlden finns tydliga regler om handikappanpassning. Allt nybyggt måste vara handikappanpassat. Arbetsplatser ska anpassas till den med handikapp. Naturlitvis. Ingen ska få sämre förutsättningar eller diskrimineras pga en funktionsnedsättning.

Men när det gäller att anpassa för barn är reglerna tydligen annorlunda. Jag fick nöjet att tillsammans med mina barn komma in som expertpanel för en lekplatsrenovering.

Vi hittade helt fantastiska "lekplatserställningar". Det var ramper med gångar, rutschkanor för stora och små. Nätgångar med klätternät som tak. Småhus med spis och för sandkakor. Småhus med ratt och spakar och "sandkranar". Allt i en och samma ställning. Anpassat efter olika intresen. Anpassat för barn barn från 1 år och upp till skolåldern + ett par år till. Anpassat så att även det barn som har något handikapp kan tillgodose sig de flesta av ställningens stationer.

Den valde vi!

Men som expertpanel hade vi inte mycket att säga till om. Viljan fanns definitivt hos några. Det var därför vi blev tillfrågade. Styrelsen som beslutar (där vi inte ingår) räknar kronor och ören. Man beslutade om ett par andra "lekplatsställningar". Jättefina! Jätteroliga! Om du har kan röra dig obehindrat. Och om du har perfekt syn. Och om du inte är höjdrädd. Och om du är fyllda fyra.

"Vår" lekplats kostade säkert 20-30 000 kronor mer. Men den var för ALLA! En lekplats ska nämligen vara för alla barn.

På "vår" lekplats kan barnen leka kurragömma. De kan leka tafatt. De kan vara på samma ställning en lång stund eftersom ställningen har flera olika stationer med olika upplevelser.

Lekplatsen skulle göra att barn från grannhusen också vill komma dit och leka. Lekplatsen skulle göra bostadsrätterna ännu mer attraktiva för barnfamiljer. Priserna skulle därmed höjas. Men de äldre (ja, de var uteslutande de äldsta) ser inte nyttan med det. De ser bara kronorna på minussidan i saldot.

Och nej visst, jag har förståelse för att det inte är något som ligger dem varmt och hjärtat. Deras barn och barnbarn har för längesen växt ifrån lekplatser. Möjligtvis har de barnbarnsbarn som ännu är i lekåldern.

Men en dag (inom en relativt snar framtid) behöver de rullator och rullstol för att komma ut. Då vill de med stor sannolikhet ha en ramp vid den lilla trappan ut på gården.

Och en dag dör de.  Då går deras dödsbo över till de anhöriga. Vore det åtminstone inte då trevligt att veta att deras lägenhet pga läget och barnvänligheten gör det attraktivt på marknaden? Vore det inte trevligt att deras barn och barnbarn får ett väsentligt arv eftersom lägenheten kommer att säljas högt?

Och vore det inte trevligt om föräldrar till barn med fysiska funktionshinder skulle hitta kvarteret och kunna säga: Äntligen! Äntligen en lekplats även för vårt barn!!!

Vi sitter för tidig middag, Osman, Edvin, Felix och jag. En femåring och två fyraåringar med oändlig energi och miljontals myror i kroppen.

-Vad har ni gjort på dagis idag? undrar jag.

 Osman och Felix börjar viska med varandra och frågar varandra vem av dem som ska berätta. Till slut kommer det fram:

 - Vi har bajsat i handfatet. Båda två. Istället för på toaletten.

Helt opedagogiskt började jag gapskratta - och kunde inte hejda mig. Jag försökte se sträng ut och "tala allvar" men bilden av dessa små gossar som turas om att bajsa i handfatet medan den andre håller vakt blev för mycket. För roligt! Och för äckligt!

Till slut fann jag mig i alla fall och blev sträng och tillrättavisande och frågade vad som hände då. Vad (den stackars) förskolepersonalen sa.

Svaret som kom då var inte fullt lika underhållande:

- Vi skyllde på några andra barn så att när fröknarna skällt på oss började de istället skälla på dem.

Efter fler tillrättavisanden om att skylla ifrån sig och att bli orättvist behandlad och blablablabla så frågade jag vilka barn det var och vilka fröknar som sagt till dem; startklar att ringa runt till föräldrar och barn med förklaring från mig och ursäkter från killarna..

Men det hade de glömt! De kom inte ihåg vilka barn som fick skäll i deras ställe. Och inte heller kunde de minnas vilka "fröknar" som blivit arga på dem. Hm...Konstigt!  En liten förhoppning inom min föddes om att detta faktiskt bara var fantasibus.

Men när de fortsatte att berätta att de lagt ett häftstift under "pölen" där de har samling då blev jag arg på riktigt och predikade om hur farligt det kunde vara.

Då sa Osman:

-Leopold var varken arg eller glad när han gick till skolan denna dag..... Och fortsatte berätta om hur Leopold lagt ett häftstift på frökens stol.

Någon Leopold finns inte på detta dagis.

Och berättarstilen lät som något hämtat ur en bok.

Jag frågade barnen vad fröknarna skulle svara om jag ringde och frågade om bajset och häftstiftet. Men de bara fnittrade till svar.

Beredd att ta ett allvarligt snack med killarna och kanske t.o.m ställa in fotbollen ikväll (som jag kanske får göra ändå eftersom det åskar - men det vet inte Osman..) så ringde jag förskolan.

-Neeej, det har jag inte hört något om, skrattade tjejen jag fick tag i. Det där är nog bara något de busat ihop. Hade någon bajsat i handfatet så hade vi andra garanterat hört om det. Och hur skulle de komma upp dit? Näää! Det är nog bara pojkar med livlig fantasi.

Men hon gick för säkerhetsskull för att höra om handfatsbajsning och utplacerade häftstift. Nej, inget av det hade hänt.

Under hela samtalet stod killarna bredvid mig med ögonen lysande av bus och pillimariska leenden. När jag lagt på skrek de:

- 1, 2, 3 LUUUUURAD!!

Sen sprang de storfnittrande ur köket.

Det fann inget bajs i handfatet. Heller inga frånskyllningar. Och definitivt inga häftstift i pölen. Och bra att de nu vet att ensamma mamman fixar en konfrontion om de gör dumheter.

Men jäklar vad skönt det var att bli lurad!

När jag var gravid första gången fick jag mina vänner och bekanta att lova att ta fram en k-pist och antingen skjuta mig eller sig själva om jag blev en sådan där äckelmorsa. Det var skonsammare än att låta dem dö en långsam död av vansinnig tristess.

Jag lovade nämligen mig själv och alla mina vänner att aldrig, aldrig, ALDRIG bli en sån där morsa som bara pratade blöjbyten och tänder och amning och sovande.

Jag höll det löftet i ungefär...noll minuter. Först är ju upplevelsen att man faktiskt fått ett barn överväldigande. Och varje människa med sunt förnuft ställer ju faktiskt intresserade eller artiga frågor till de nyblivna föräldrarna. Helt ok.

Men sen då?

Jo jag tror att jag var precis lika puckad och vidrig som jag lovade mig att aldrig aldrig bli!  

För visst tyckte jag att mina barn var det mest fantastiska som hänt mig. Och visst är det därför svårt att låta bli att tråka ut omgivningen med att de kryper eller säger första ordet eller så.

Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att man blir ett pucko när man går hemma. Hjärnan slutar fungera. Det enda man har i huvudet är "vem matade jag senast?" "Vem bytte jag på nu?" "När är det dags att äta?" "vilken av dem sov nu?". Det + att man är fullständigt slut av att genomsnittligt sova 3 tim/dygn i månader.

Och ärligt talat, vad får man för stimulans?? Mamma- och pappagrupper? öppna förskolan? Jo tjenare, det enda som diskuteras där är barn. Barn, barn, barn!!! Och kanske en radhusrenovering.

Aktuellt och Rapport? Skojar du? Fick man överhuvudtaget någon tid över för TV så var det inte nyheter som hjärnan ändå inte var kapabel att ta till sig som stod högst på priolistan.

Kanske är jag inte gjord att vara bebismamma.

Kanske tycker hela omvärlden att det var uuuuuunderbart de första månaderna.

Det tycker då fan inte jag.

Aldrig sova, bebisskrik som vibrerar i öronen, blodiga och variga bröstvårtor och barn utan språk att umgås med. Tack och lov är jag inte medlem i Menza för där hade jag blivit utkastad ifrån med en raket i häcken om de spenderat längre än tre minuter med mig då...

Människor! När någon i er omgivning får barn; träng er på!!! Tvinga er in i deras hem! Överös dem med information (som de förmodligen ändå inte kan ta till sig), tvinga dem att prata om annat än barnbajs och sovmetoder. Föräldralediga är som barn; de behöver stimulans för att utvecklas. Vi går nämligen i bebisträsket och blir dummare och dummare...

Näpp, jag ska inte ha fler barn!

Jag är bannemig världens bästa morsa. Hade jag bara varit kändis skulle jag direkt bli utsedd till årets mama. 

Jag är fullständigt inkonsekvent. Ibland säger jag nej och menar nej och ibland säger jag nej och ändrar mig till ja.  

Jag ställer överdrivet höga krav på mina gossar för att i nästa ögonblick rulla fram röda curlingmattan.

Jag tappar humöret och sitter vid datorn istället för att leka med bilar. Och jag bygger världens snyggaste klosstorn som killarna får rasa och är med glädje en stackars växtätande dinosaurie som blir uppäten av en köttätare på dryga metern. 

Jag tycker ofta lika synd om mig själv som om barnen när de blir sjuka (särskilt magsjuka). 

Jag har lika många gånger som jag tagit med dem in låtit dem sitta kvar i bilen när jag lämnar in hyrfilmer på statoil. 

Jag kan vid pissväder på en lördag föreslå filmmarathon med chips istället för att dyblöt frysa vid en blåsig lekplats (trots rekommendationerna att alla barn bör vara ute minst en timme varje dag). 

Jag kan vara mogen förälder som pedagogiskt förklarar svaret på "varför" vid vredesutbrott. Jag kan vara helt slutkörd, ha mens, eller oroa mig för räkningar och vid barntrots istället direkt tappa humöret och gå in i en diskussion på 5-årsnivå.

Jag har få saker i mitt liv som stör mig så mycket som "de perfekta föräldrarna". De som tillämpar sömnmetoder - för barn utan sömnproblem - för att man SKA. 

De som tvingar barnen att sluta med napp för att nu har du fyllt två år.

De som går på sångstund för föräldralediga mer för att visa upp sig som goda föräldrar än för att barnen gillar det.

De som följer barnuppfostrans motsvarighet till bondepraktikan (alltså Nanny-uppfostran med skamvrå och dumstrut) trots att uppfostringsmetoderna inte varit på modet de senaste 50 åren. Jag kaskadkräks vid gränslöst överbeskyddande typ "nej till allt, någon kan få det i ögat".

Exempel: en mamma berättar på familjeliv.se om när hon PÅ DAGISPARKERINGEN (!!!) lämnade sitt sovande spädbarn i bilen för att hämta det äldre syskonet på dagis. Det var inte hundra grader varmt i bilen. Parkeringen syns från avdelningen. Då har en dagispappa KROSSAT BILRUTAN för att ta sig in i bilen och "rädda (det SOVANDE !) barnet". 

Detta ansåg han vara logiskt istället för att gå in på förskolan och fråga efter föräldern.

Absurt, tänker ni förmodligen. Det gjorde man inte på familjeliv. Där var fönsterkrossaren en hjälte och hon en skam för mänskligheten som inte borde få ha barn! Nej, jag har inte överdrivit reaktionera. 

Vår BVC-sköterska förklarade för mig att min minste inte alls längre behövde välling. "Du vet, av välling blir man lätt plufsig".

Nej tänk, det visste jag inte! Jag vet däremot att passivitet, socker och chips och pizza i överdos ger plufsiga barn.

Jag vet också att min yngste son har ADHD med autism och är hyperaktiv i konstant rörelse och därför förbränner minst lika mycket som han äter.

Avlsutningsvis vet jag också att det är en av dagens höjdpunkter att få ligga och mysa med mamma och brorsan och lyssna på en bok och stoppa in sina fötter under mina ben och tvinna mitt hår, vilket jag också svarade. 

Hon menar väl. Men hon följer boken. Och boken följer normen. Det gör inte mitt barn.

När blev världen svart eller vit? Varför är detta ett måste att informera en 4-årings förälder om. Varför får inte längre föräldrar tänka själva? Vi matas och matas med information om hur vi ska uppföra oss. Om när vi gör rätt och när vi gör fel.

Vad håller vår generation på med? Vad för slags jäkla moralpanik har vi drabbats av? Och varför denna tävlan i föräldraskap och bästa barn?

Och tänk, trots alla mina - enligt moraltanterna- och farbröderna på familjeliv - tillkortakommanden så är mina pojkar lyckliga och trygga och vill inte ha någon annan mamma i hela världen. Jag är, tillsammans med många miljoner andra (inte heller perfekta) kvinnor och män, världens bästa förälder. Fasen vad många vi är som borde bli utsedda till årets mama resp papa. 

Amen!

Vissa dagar går allt lekande lätt. Humöret är på topp energin verkar nå himmelska höjder. Ingenting är oöverstigligt. Allt går att fixa. Tålamodet verkar aldrig ta slut.

Lite tvätt? Inga problem?

Ris över hela köksgolvet? No big deal.

Jasså har filmen fastnad i DVD-spelaren igen? Jag hämtar skruvmejseln.

Ofta sammanfaller dessa dagar med sol och med ett hyfsat rent hem.

Andra dagar är bara för mycket. Allt blir ett projekt. Och allt känns jobbigt.

Ringa försäkringskassan. Blä!

Lämna tillbaka hyrfilmer? Aaah, då måste jag åka tidigare till dagis.

Nää, är det mjölk över hela golvet igen? Jag blir galen!

På med alla underställ, tjocka tröjor, overaller, fingervantar som krånglar. Humöret är nere på en nivå där du nästan fräser åt grannen som snällt placerat en metro på bilrutan för att du inte bett om den. Ofta infaller dessa dagar kring månadens slut och betalaräkningardagen.

De här dagarna borde det komma en liten ängel. En skyddsängel för alla barnfamiljer. En ängel som har tålamod med barnen och som glatt torkar utspilld mjölk och tycker att fingervantar är en baggis. Det borde komma en ängel som tycker att barnspel 3+ är lika spännande nu som den gjorde som liten änglakerub. Ängeln skulle sortera den torkade tvätten och med ett leende hänga upp den nytvättade. Ängeln skulle säga: Jag kan läsa godnattsagor ikväll. Gå och lägg dig i ett varmt bad med ett glas rödvin så fixar jag resten.

Tyvärr har jag inte hittat stället man kontaktar syddsänglar på. Kyrkan verkar ju förstås vara ett klokt ställe att höra sig för på. Där har jag dessvärre inte varit sen sönernas dop så min relation till Guds män och kvinnor är kanske aningen ansträngd. Novis på böneområdet vet jag heller inte hur jag skulle formulera en bön för att övertyga den Store om att jag är i behov av en liten snäll ängel eller åtminstone ett skyddshelgon.

Tråkigt nog är inte alla dagar rosaskimrande. Tack och lov är få dagar mörkt grå. Alldeles för många dagar är vanliga dagar. Då allt går på rutin, det är inte särskilt jobbigt, men heller inte så himla kul.

Jag önskar att dagarna gick i rosa. För min skull så klart, men främst för killarnas. Jag önskar att jag hade ork och energi att vara den mamma jag trodde jag skulle bli. Tänk om man kunde klicka sig fram på datorn och beställa hem lite energi och tålamod. Eller tänk om man kunde lägga banfamiljernas skyddshelgon i kundkorgen och klicka sig vidare till kassan.

Nu vet jag att det är väldigt få barnfamiljer som lever i rosa skimmer. Jag vet också att jag inte är en dålig förälder för att jag tappar tålamodet ibland eller helt enkelt blir kräkfärdig på en omgång till av memory och sparkar backut. Men samtidigt så minns jag hur fantastiskt jag som liten tyckte det var att på helgerna plocka fram lusspelet ellre rävspelet och få spela med pappa.

När jag drabbas av samvetskval och överdriven självkritik så brukar jag tänka på vad en klok vän och 4-barnsmor sa till mig när vi ältat föräldraskap och trots:

- Har våra barn inget värre att tänka tillbaka på om sin barndom än föräldrar som tappade tålamodet och höjde rösten ibland så har de nog haft en väldigt bra barndom.

Jag håller fast vid den tanken och låter den bli mitt skyddshelgon. Kanske behövs ingen internetsajt trots allt..