På efternatten igår vaknade jag av att jag brände mig. Bredvid mig låg en glödhet liten gosse. Termometern visade 40,1 grader. Jag var tacksam över att han hade den goda smaken att bli sjuk på helgen så att jag slapp VAB, orolig över ifall han hade ont någonstans eftersom han inte kan berätta det, och missbelåten över hur jag skulle hålla äldsta sonen sysselsatt inomhus en hel dag.

Men in kom mamma och pappa som räddarna i nöden. De kom hit med färdig kalops till mig. De tog med sig 5-årigen till godisaffären. Sedan åkte de hem till dem och spelade Bamse-spelet och käkade lunch. De pratade busade, cyklade, käkade middag, läste högt ur Ronja Rövardotter och kom inte hem med honom förrän vid läggdags.

4-åringen var nöjd (när han var vaken) att ha min fulla uppmärksamet. Vi låg i min stora säng och gosade, kramades, sjöng och kollade film. Han klappade mig konstant på kinden. Mysstunder som man aldrig hinner ha annars. Och som han i sitt hyperaktiva tillstånd inte tillåter normalt. En härlig dag - trots att skrutten var sjuk.

Idag tog mormor med sig 5-åringen och hans 4-åriga kusin på Toystory 3 på bio så att lillskrutten (som visserligen var helt feberfri idag) skulle kunna ta det lugnt och vila upp sig. Vi cyklade iväg med storebror vid lunch och cyklade och gungade gungbräda på hemvägen. Ensamma. I lugn och ro. OCh sen; Ännu en eftermiddag fylld av gos och film för mig och lillskrutten. UNDERBART! Stunderna ensam med bara ett barn är ytterst sällsynta, så sällsynta att jag itne ens minns senaste gången.

Jag är så glad att jag beslutade mig för att flytta hem till barndomsstaden igen. Det är så tryggt och roligt att ha familjen i samma stad.

OCH idag så meddelade mamma och pappa mig att de vet att jag oroat mig lite över kommande Tysklandsresa - om hur det skulle gå för minstingen på flyget och på flygplatserna och i nya miljöer. Han är vettskrämd för höga ljud, har svårt för trånga utrymme (där han dessutom sitter fastspänd) rädd för okända ställen som han upplever skrämmande etc etc - och föreslog att vi skulle bila ner tillsammans istället. För då kunde de åka och hälsa på vänner 10 mil därifrån jag ska.

HELT FANTASTISKT! En sten föll från mitt hjärta. Nu behöver jag inte planera in i detalj. Jag behöver inte oroa mig för att lillskrutten ska få panik på flyg och flygplatser. Jag behöver inte oroa mig för att deras far inte ska ha fixat bilar och bilstolar etc, (vilket han säkert gjort) och för 3-timmarsresan från flygplatsen, att behöva hitta och sova på hotell natten innan hemfärd etc etc.

Nu behöver vi bara sätta oss i en bil. Stanna när vi vill. Kissa när vi vill. Låta barnen rasa av sig när de vill. Äta när vi vill. Göra precis som vi vill i 80 mil (ja det var tydligen inte längre). Helt underbart!

Jag tror jag har världens bästa mamma och pappa!