Jag satt på mitt jobb och tittade ut genom fönstret medan jag pratade i telefon. Gång på gång kom en polisbuss körande på Österlånggatan. Slängde iväg en tanke att undrar vad som hänt, vem de letar efter eftersom de kör runt här hela tiden. Slut på tanken kring polisbussen.

Klockan tolv hade jag lunch. I allén på Kungsgatan stod sossarna i ett tält. Runt om var det poliser precis överallt. Bussen jag sett var inte bussen - utan bussARNA. Det var "vanliga" poliser, ridande poliser, civilklädda poliser (det ser man eftersom de fortfarande har krullig sladd in i hörsnäckan i örat), dialogpoliser. Bestört undrade jag vad som hänt?

Jag har aldrig i mitt liv sett så många polisbilar och poliser på samma plats. Och då har jag ändå varit på Stockholmsderby på Råsunda.....

Jag gick fram till en kamrat i sossarnas tält och frågade vad det är som händer.

- Sverigedemokraterna har möte om en halvtimme.

Jag fylldes av ett fruktansvärt obehag. Jag kände hur hjärtat började bulta. Hur händerna blev skakiga. Det blev så läskigt allting. Så påtagligt vilket hat Sverigedemokraterna egentligen står för.

Runt om mig gick folk i alla åldrar; alla med olika bakgrund. Från olika klasser, från olika länder, av olika kön. Ingen såg glad ut.

Mitt första ärende på lunchen var att gå till Folkets Hus och rösta. Plötsligt kändes min röst viktigare än någonsin tidigare.

En äldre dam utanför Folkets Hus entré ställde samma fråga till mig som jag två minuter innan gjort till min kamrat med kommentaren: "Men fy så ruggigt. Då ska jag skynda mig hem, för jag är lite rädd för dem."

Med "dem" menade hon SD. Hon menade inte "dem" som SD varnar oss för.

Sedan gick jag till parkeringsdäcket för att fylla på p-mätaren (eftersom den inte tog kort för dagen). Även där var det poliser. I gallerian, ovanför rulltrapporna, vid sidoutgångar; PRECIS ÖVERALLT fanns det poliser.

Ibland får man chans att stanna upp. Att reflektera och fundera. Jag kände rädslan för vad som skulle hända om SD fick ännu mer makt. Om de lyckas lura ännu fler. Samtidigt kände jag glädje över att så många poliser var där för att förhindra bråk.

(För hur stort förakt jag än känner för SD som organisation så måste de få ha sina demokratiska rättigheter. Dessutom var jag rädd att det skulle komma hitåkta nazister som skulle utgöra ett hot mot alla de - som inte var blonda med etniskt svenska föräldrar - och som stod en bit bort för att följa händelseutvecklingen.)

Å andra sidan var det extremt obehagligt att det behövs en sådan gigantisk polissstyrka för att ett parti som låtsas vara Svensson ska hålla tal - för nästan inga åhörare alls. Man inser vidden av deras fruktansvärda politik.

Jag respekterar alla riksdagspartier. Jag förstår att inte alla kan tycka eller rösta som mig. Men jag respekterar inte Sverigedemokraterna. Jag kan inte förstå de som röstar på dem.

Jag kan inte, och vill inte, förstå att ett parti vars ideologi är byggt på hat slår sig fram i mitt vackra Sverige. Jag blir arg, ledsen, fylld av olust och sorg över tanken att det finns så många människor som väljer hat framför kärlek, fördömanden före hjärtlighet, inskränkthet och okunskap före öppensinnad kunskapstörst.

Jag blir arg för att vi ständigt söker en syndabock för att vi själva mår dåligt. Jag blir ledsen för att vi vill straffa någon för att själva framstå som lite bättre. Och vem är lättare att slå på än den som är ny hos oss; den som inte hunnit lära sig samhällets oskrivna regler, eller det språk vi använder här.

Jag förstår och accepterar att samma rättigheter gällre för SD som för alla andra. Men be mig inte förstå och respektera det de står för, eller de som röstar på dem.

Mitt förakt mot de rasistiska hatiska Sverigedemokraterna och deras ointelligenta väljare finner inga gränser.

Ps. Min enda tröst är att det var långt fler poliser än åhörare. Och att av de som stod utspridda och lyssnade så var en majoritet där för att bevittna händelseförloppet och ytterst få där för att faktiskt lyssna. Det ger i alla fall mig hopp om Sverige och min vackra stad. Ds

Fortfarande lika aktuell: