Jag satt på mitt jobb och tittade ut genom fönstret medan jag pratade i telefon. Gång på gång kom en polisbuss körande på Österlånggatan. Slängde iväg en tanke att undrar vad som hänt, vem de letar efter eftersom de kör runt här hela tiden. Slut på tanken kring polisbussen.

Klockan tolv hade jag lunch. I allén på Kungsgatan stod sossarna i ett tält. Runt om var det poliser precis överallt. Bussen jag sett var inte bussen - utan bussARNA. Det var "vanliga" poliser, ridande poliser, civilklädda poliser (det ser man eftersom de fortfarande har krullig sladd in i hörsnäckan i örat), dialogpoliser. Bestört undrade jag vad som hänt?

Jag har aldrig i mitt liv sett så många polisbilar och poliser på samma plats. Och då har jag ändå varit på Stockholmsderby på Råsunda.....

Jag gick fram till en kamrat i sossarnas tält och frågade vad det är som händer.

- Sverigedemokraterna har möte om en halvtimme.

Jag fylldes av ett fruktansvärt obehag. Jag kände hur hjärtat började bulta. Hur händerna blev skakiga. Det blev så läskigt allting. Så påtagligt vilket hat Sverigedemokraterna egentligen står för.

Runt om mig gick folk i alla åldrar; alla med olika bakgrund. Från olika klasser, från olika länder, av olika kön. Ingen såg glad ut.

Mitt första ärende på lunchen var att gå till Folkets Hus och rösta. Plötsligt kändes min röst viktigare än någonsin tidigare.

En äldre dam utanför Folkets Hus entré ställde samma fråga till mig som jag två minuter innan gjort till min kamrat med kommentaren: "Men fy så ruggigt. Då ska jag skynda mig hem, för jag är lite rädd för dem."

Med "dem" menade hon SD. Hon menade inte "dem" som SD varnar oss för.

Sedan gick jag till parkeringsdäcket för att fylla på p-mätaren (eftersom den inte tog kort för dagen). Även där var det poliser. I gallerian, ovanför rulltrapporna, vid sidoutgångar; PRECIS ÖVERALLT fanns det poliser.

Ibland får man chans att stanna upp. Att reflektera och fundera. Jag kände rädslan för vad som skulle hända om SD fick ännu mer makt. Om de lyckas lura ännu fler. Samtidigt kände jag glädje över att så många poliser var där för att förhindra bråk.

(För hur stort förakt jag än känner för SD som organisation så måste de få ha sina demokratiska rättigheter. Dessutom var jag rädd att det skulle komma hitåkta nazister som skulle utgöra ett hot mot alla de - som inte var blonda med etniskt svenska föräldrar - och som stod en bit bort för att följa händelseutvecklingen.)

Å andra sidan var det extremt obehagligt att det behövs en sådan gigantisk polissstyrka för att ett parti som låtsas vara Svensson ska hålla tal - för nästan inga åhörare alls. Man inser vidden av deras fruktansvärda politik.

Jag respekterar alla riksdagspartier. Jag förstår att inte alla kan tycka eller rösta som mig. Men jag respekterar inte Sverigedemokraterna. Jag kan inte förstå de som röstar på dem.

Jag kan inte, och vill inte, förstå att ett parti vars ideologi är byggt på hat slår sig fram i mitt vackra Sverige. Jag blir arg, ledsen, fylld av olust och sorg över tanken att det finns så många människor som väljer hat framför kärlek, fördömanden före hjärtlighet, inskränkthet och okunskap före öppensinnad kunskapstörst.

Jag blir arg för att vi ständigt söker en syndabock för att vi själva mår dåligt. Jag blir ledsen för att vi vill straffa någon för att själva framstå som lite bättre. Och vem är lättare att slå på än den som är ny hos oss; den som inte hunnit lära sig samhällets oskrivna regler, eller det språk vi använder här.

Jag förstår och accepterar att samma rättigheter gällre för SD som för alla andra. Men be mig inte förstå och respektera det de står för, eller de som röstar på dem.

Mitt förakt mot de rasistiska hatiska Sverigedemokraterna och deras ointelligenta väljare finner inga gränser.

Ps. Min enda tröst är att det var långt fler poliser än åhörare. Och att av de som stod utspridda och lyssnade så var en majoritet där för att bevittna händelseförloppet och ytterst få där för att faktiskt lyssna. Det ger i alla fall mig hopp om Sverige och min vackra stad. Ds

Fortfarande lika aktuell:

 

Vikki

14 september 2010 21:26

Det ÄR sorgligt att det finns partier som SD och ÄNNU sorgligare att det finns människor som röstar på dem! Eller skrämmande är ett ord som passar bättre, eller båda två. Jag fasar för att de ska komma in i riksdagen och som det verkar idag bli ett vågmästarparti. Jag är precis som du för demokrati, men man måste väl ändå kunna begära och hoppas att människor röstar på rena lögner och fördomar?

http://vickileh.bloggagratis.se

aretsmama

14 september 2010 21:34

Man kan ju hoppas på det! Och hoppas på att Karlstads val INTE speglar resultatet i detta val - som det enligt SVT gjort de senaste fyra. Då har vi borgerligt styre med SD som vågmästare. Hemska, hemska tanke!
Vart tog kärleken vägen? Solidariteten? Omtanken?

 

Xecute

14 september 2010 21:51

Jag blir också rädd, på riktigt. På FamiljeLiv finns inte bara EN, utan flera trådar som är startade av SD-anhängare och som har fullt av påhejande kommentarer!!! Det är så förtvivlat frustrerande och HEMSKT!!!

aretsmama

15 september 2010 05:36

Ja det är vansinnigt! Men jag tror att de flesta som svarar inte är tiktiga rasister utan missnöjda människor som tycker det är JÄTTEBRA att få svart på vitt att det är någon annansns fel. Då hakar man på DIRKET, utan att täöka till över hyuvdtaget, för att ha någon att skylla på. Tänk vad skönt att slippa ta eget ansvar!!!! Anar att det kanske inte är de skarpaste knivarna i lådan som hakar på trådarna? Det är sällan det när det gäller SD..

 

Bea

15 september 2010 06:50

Skrev i mörkret på föreg. kommentar. Det märktes när det ljusnade. Här kommer en snabbt korrigerad och mer begriplig version. :)

Ja det är vansinnigt! Men jag tror att de flesta som svarar inte är "riktiga" rasister (utan, iofs precis lika läskiga, köksbordsrasister) utan missnöjda människor som tycker det är JÄTTEBRA att få svart på vitt att det är någon annanns fel. Då hakar man på DIREKT, utan att tänka till över huvudtaget, för att ha någon att skylla på. Tänk vad skönt att slippa ta eget ansvar!!!! Anar att det kanske inte är de allra skarpaste knivarna i lådan som hakar på trådarna? Det är sällan det när det gäller SD..

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Vikki

15 september 2010 08:43

Syndabocken är ju alltid "bra" det syns ju bara man läser lite historia. När kungen sade i sitt jultal "Det kommer inga stekta sparvar flygande, om du inte själv bemödar dig om att göra ditt bästa"
Det är sant, men det finns ju många människor som av olika anledningar inte klarar av att göra sitt bästa. Där kommer kärlek, solidaritet och omtanke in!

http://vickileh.bloggagratis.se

aretsmama

15 september 2010 19:00

Jag skulle vilja gå ännu längre och säga att de alltid gör sitt bästa utifrån de förutsättningar vi för tillfället har - men när förutsättningarna inte är tillräckliga då ska solidaritet, omtanke, trygghet, stöd och kälek komma in.

 

Vikki

15 september 2010 14:24

Ursäkta, såg just att jag skrivit
"men man ska väl ändå begära att människor röstar på rena lögner och fördomar!"
Jag missade INTE, vilket naturligtvis ska in mellan människor och röstar!

http://vickileh.bloggagratis.se

aretsmama

15 september 2010 19:02

Haha! Det är nog ingen (def inte jag) som tolkat det på annat sätt än du tänkt. Det har redan framgått att du är en vettig människa. För övrigt får du skriva HUR MKT SOM HELST! Jag är så glad att någon gör det! Särskilt när det är någon som tycker jag som :D

 

Vikki

15 september 2010 20:38

Kan vi gifta oss nu?

http://vickileh.bloggagratis.se

aretsmama

16 september 2010 06:28

HAHAHAHA! ja det kan vi faktiskt. Lagligt dessutom. Coolt.

 

Vikki

17 september 2010 17:10

Mycket coolt!

http://vickileh.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...