Nedskärningar inom barnomsorgen. Fler barn, färre personal. Det är klart att man ibland funderar på hur det går – både för barn och personal. Barnen berättar ju inte särskilt mycket. Hur har ni haft det idag? Bra. Vad åt ni för mat? Kommer inte ihåg. Vem lekte du med idag? Barnen på dagis.

Tja..?

- Vad tycker du är roligast på dagis? frågar jag min äldsta son inför utvecklingssamtalet jag ska ha med vår kontaktperson på förskolan.

- Att brottas i pölen med Felix och Dante och Alexander och Theo. Fast vi gör inte som på min riktiga brottning. På dagis ligger allihop i en hög och bara brottas och brottas tills fröknarna säger till. Och så tycker jag att det är roligt att boxas med Benjamin och Vincent. Men vi boxas inte så det gör ont. För man får ju inte göra varandra illa. Vi låtsas att vi har handskar och så, blir hans svar.

-Min favorit är vårruset. Vet du darför? Då får vi ha nummerlappar på oss och springa så fort vi kan. Alla får medaljer. Då tror jag att det blir Benjamin, Annie, Vincent eller jag som vinner. Vet du darför? För vi har ju längre ben än lilleskuttbarnen har.

*

- Är det något du tycker är tråkigt eller jobbigt på dagis då? Fortsätter jag enligt förskolans förutskickade frågeställningar.

- Fröknarnas tjat. Det är görjobbigt.”

- Vad tjatar de om då?

- Jag vet inte. Vi får inte brottas i pölen.

- Men gör ni det, fast att ni inte får för fröknarna?

- Så klart! Vi tycker det är jätteroligt. Men ibland får någon ont. Då är de ju inte så roligt längre.

- Förstår du varför fröknarna inte vill att ni ska brottas då, om det är så att någon får ont?

Han suckar:

- Jag förstår. Men mamma, vi tycker det är så roligt. Theo kommer till och med in från Blåbärsavdelningen och brottas med oss.

Jag fortsätter enligt punkterna på pappret:

- Är det något du inte tycker om på dagis då? Något du tycker är jobbigt eller tråkigt?

- Att stå i kö. Hela, hela tiden får vi stå i kö. När vi ska cykla får vi stå i kö varje dag. Den som springer snabbast får cykla först. Benjamin springer snabbast tror jag. Har han längre ben än vad jag har? Vincent och Annie har längre ben. Kanske de hinner först nästa gång då. Det är tråkigt att andra står i kö när jag cyklar också. Man får bara vänta och vänta och vänta. Sen får man bara cykla en liten, liten stund.

- Mamma. Kan man sakna någon som har slutat på dagis?

- Ja, det är klart att man kan. Är det Agron du saknar?

- Ja, Agron och Mustafa. Och Adnan. Jag har ju inte sett Adnan på nästan så här många år (visar två fingrar). Han bor ju i Uddevalla. Mustafa och jag brottades varje dag. Men Agron och jag brottades inte så mycket. Han hade ju opirirat foten. Men han var ganska rolig. Agron har ju en storebror. Han har två storebrorar. Agron är ju större än jag. Han ska ju börja skolan. Och Benjamin. Vet du darför inte Agron brottades? Man kan ju inte brottas om man har ont i foten. Varför kom inte han på mitt kalas? Jag undrar vilket dagis Hugo går på nu. Det skulle vara roligt om han kom på mitt kalas. Benjamin och Vincent och jag leker Knatte och Fnatte och Tjatte. Gjorde vi det på Benjamins kalas?

- Det vet inte jag. Jag var ju mest i köket och pratade med föräldrarna då.

- Vi är ju de största killarna på dagis. Tawani är ju större. Men hon är ju inte kille. Hon kunde vara Kajsa. Men vet du? Kajsa är ju du och Erika och Linda. Alla mammor kan ju vara Kajsa. Kanske alla tjejer kan vara det? Vet du vem som är Klara-bella? Riitta (förskolepersonal). Det tycker vi är roligt. Och Hilda (också personal) är……kommer jag inte ihåg. Hilda har små gulliga troll och nallar. Och vet du, på natten blir de levande och busar och leker och flyttar på saker. Jag vill att mina dinosaurier blir levande på natten.

*

Kan jag säga till Anneli när vi har möte att du trivs bra på dagis även om du tycker att det är tråkigt att stå i kö?

- Mmm. Mamma, varför smakar inte potatisen samma på dagis? Hur gör du vanlig potatis?

- Jag skalar den och kokar den i salt.

- Så tror jag inte de gör på dagis. På dagis är den godare. De har nog inte salt. De har en sås till fisken också.

- Vad kul att du gillar sås!

-Du lyssnar ju inte. Jag sa inte att jag gillar den mamma. Edvin gillar den jättemycket. Varför gillar han sås så mycket? Jag tror han älskar sås. Han äter ju jättemycket sås när du gör mat. Vet du? Jag gillar när du steker torsk. Mörtar kan ju bara katterna äta. Kan du berätta när du fångade en röd fisk i havet som luktade så äcklig att mormor och morfars katter gick ut när morfar gav dem den?

*

Jodå svar på frågorna fick jag allt. Många och långa. Kanske inte så konkreta. Och kanske följde de inte listan med frågeställningar. Men jag fick alla svar jag behövde. Och precis de jag ville ha. Fast lite annorlunda formulerade.

För har man inte större bekymmer på dagiset än att du måste köa för att det ska bli din tur att cykla så känns det väldigt tryggt att vinka hejdå av det käraste man har!

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Barnormsorgspersonal är fantastiska. Trots nedskärningar och större barngrupper ser de till att ha fortsatt pedagogisk verksamhet, göra roliga och åldersanpassade saker med barnen, de försöker att se alla och de kämpar på. Det känns jätteskönt för mig som förälder att veta att mina barn blir väl omhändertagna och stimulerade.

Samtidigt funderar jag på om det straffar sig - både för personal och barn? För så länge de tar ut sig och ger mer och mer på mindre resurser så kommer de knappast att få tillbaka sina resurser när ekonomin vänder.. Ibland kanske man måste skrika NEJ, kräva tillbaka och också måste få lov att ibland ta istället för att bara ge..

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Till främst förstagångsföräldrar vill jag säga: Låt dig inte ryckas med! Ta inte åt dig! Ditt barn är ditt barn och för dig det ljuvligaste på jorden. So what om det inte lär sig gå förrän det är ett och ett halvt. So what om det inte säger sitt första ord förrän det är två. Barn lär sig att gå! Barn lär sig att prata! Ditt barn är varken bättre eller sämre än andra barn för att det är tidigare eller senare. Men det är DITT barn och för dig det bästa! Och DET är det enda som är viktigt.

När min äldste var 1 år ganska exakt föddes hans lillebror. På BVC blev vi mer eller mindre uppmanade att för barnets skull besöka öppna förskolan (underförstått: alla duktiga och bra föräldrar gör det!)
Naturligtvis ville även jag vara en duktig förälder så med timmar av förberedelser, planering och packning så promenerade vi iväg till nämnda plats.

Ettåringen älskade det. jag hatade varje minut. Jag omgavs av föräldrar som diskuterade amning, barnmat, potträning och med frågeställningar om hur många ord sonen kunde, när han började krypa resp gå etc etc. Visst, det kan ha varit ett sätt att knyta kontakt (trots allt var ju barnen vår enda kända gemensamma nämnare) men allt detta jämförande, räkna tyst i huvudet "var mitt barn tidigare el senare än det?", höll på att driva mig till vansinne. Kommentarer som "jasså, hon kryper inte ännu" ekade från duktiga mammor och pappor i lokalen.

Min ettåring ville inte fika. Rättare sagt han blev förtvivlad över tanken på fika och ville leka, leka, leka.
De andra föräldrarna fikade. En pappa hade med sig hemgjord ärtpuré till sin dotter och en kaffetermos - trots att kaffet kostade 1 krona och äpple och smörgåsrån lika mkt.

Vi satt vid rutschbanan lillkillen och jag och tittade på när storebror åkte om och om igen. Nyinflyttad i stan ville jag lära känna folk, och småbarnsföräldrar verkade ju vara det perfekta umgänget eftersom jag själv var det.
Jag sörjde ett par minuter att min livliga ettåring inte ville äta smörgåsrån och äpple som de andra barnen. Ja, ett par minuter. För sen hör jag gulligull och snuttiplutt. Allt var rosaskimrande och deras barn kunde ALLT!
"Vad är det för fel på mig?" undrade jag självkritiskt som inte alls gick upp med ett leende på läpparna den fjärde gången på en natt för att mata barn. "Vad är det för fel på mig som inte kan sitta i timmar och titta och njuta på mina småkillar?" Jag tillbringade dagarna och nätterna med en kolikbebis som skrek och skrek och SKREK och med en ettåring som inte var stilla en sekund av sin vakna tid. Jag undrade när dessa mirakelföräldrar hade tid att bara sitta och titta på sina barn. Själv ville jag bara få sova en endaste natt och få en endaste halvtimme för mig själv på dagen. En gång bara! Det var min dröm då.

Jag genomled tisdag efter tisdag på öppna förskolan (Ö.F) för att äldste sonen så gärna ville dit (och för att jag ju förstått både på BVC-sköterskan och på Ö.F-föräldrarna hur viktigt detta var för barnen).

Den 1 maj 2007 tog vi bussen istället för bilen till stan. På bussen satt en av öppna-förskolan-mammorna. Hon vinkade oss till sig och jag tänkte tyst "nej inte den jävla präktomorsan!" men gick, som den socialt kompetenta person jag är, ändå dit. "Gud, vilken tur du har att inte dina barn vill fika!" var hennes inledningsfras. Skeptiskt undrade jag hur fortsättningen skulle bli.
"Vilken jäkla hysteri det är på Ö.F va? Herregud man skulle ju kunna tro att alla barn som fötts här är blivande genier!"
"jooo, svarade jag försiktigt i starka misstankar om att Ö.F-föräldrarna skapat ett sätta-dit-henne-forum.
Det hade de inte. Det visade sig att denna tjej inte var ett dugg varken bättre eller sämre, lyckligare el olyckligare mamma än vad jag var men hon "drogs liksom in i det" som hon sa. Och ville inte vara sämre. Hon sa till mig att hon önskade att hon var så kaxig och självständig som jag var som gick dit för barnens skull och inte lät mig ryckas med. Jag sa inte att jag hatade varje minut på Ö.F och att jag kände mig ensam som inte kunde delta i (de visserligen urtråkiga) diskussionerna utan lät henne tro att jag var precis så där cool.

Men jag minns att jag fylldes av lättnad över att inte vara den enda som inte tyckte att föräldraskapet gick i en skimrande rosa nyans.

Jag minns också att jag tänkte hur tragiskt det är att vi rycks med i tävlingen "bästa barn - bästa förälder."
Självständiga intelligenta vuxna som i sin föräldraroll förvandlas till osäkra personer som dolde all rädsla i ett självhävdande och påklistrad säkerhet.

Nu fyller snart min äldste fem år och minstingen blir strax därefter fyra. Nu är jag trygg i min föräldraroll.
Jag blir inte kritisk mot mig själv för at jag inte upplever samma lyckorus som superföräldrarna.
Jag blir inte självkritisk för att jag inte läs- och skrivtränar mina barn utan istället sätter min tillit till pedagogiskt utbildad förskole- och skolpersonal.
Jag får inte dåligt samvete för att jag en lördag vägrar gå ut i lekparken när regnet öser ner.
Jag tror inte att jag är en dålig förälder för att jag låter barnen se på en film istället för högläsning.
Nu VET jag att jag är en bra mamma.
Jag vet att mina barn är trygga barn.
Jag vet att barn inte är perfekta varelser - och att det inte är mitt fel, de är bara mänskliga.
Jag har slutat att lyssna på föräldrar som flyttar sina barn från förskola till förskola för att hitta bästa pedagogiken.

Och tänk, jag är trots detta övertygad om att jag är en bra mamma.

När min äldste son fyllde 4 år skulle han få ha sitt första kalas. Till kalaset kom mestadels dagiskompisar och en "privat"-kompis.

Eftersom barnen var små hade de en av föräldrarna med sig. Alla var mammor, vilket jag inte lägger någon som helst värdering i utan tror att det handlar om att det skulle kännas bekvämt för alla inblnadade då jag är ensam mamma.

När barnen käkat tårta och sprang omkring och lekte och busade satt vi föräldrar kvar och drack kaffe i vardagsrummet.

En av mammorna frågar oss andra:
- Har ni börjat läs- och skrivträna era barn ännu?
Jag stålsatte mig för att inte säga något förhastat, de var ju trots allt hitbjudna med sina barn.

Två mammor svarar att de har det. Och "det går så braaaa!" Och så rabblade de upp vad de kunde skriva och hur de kunde alfabetet och hur mkt de kunde läsa etc etc.
Samtalet handlade mer och mer om att man väl borde göra det, och att det var ju bra om de kunde läsa när de börjar skolan så att de slipper ha det jobbigt då.

Men ursäkta mig!! För det första: Om det är jobbigt för en 6-7-åring att lära sig att skriva och läsa, hur jobb9igt är det då inte för en 4-åring?
Och när ska barn få vara barn utan krav på sig att prestera?
Och vad hände med att tro på skolans professionella personal med många års pedagogisk utbildning?

När samtalet började styras in på att man t.o.m BÖR träna med dem och att man hade ett föräldraansvar för att underlätta för barnen i framtiden då kunde jag, trots min värdinneroll, inte längre hålla tyst.

Jag tittade på dem. Alla utom en lever tillsammans med barnets förälder. Bara två av barnen hade (åtminstone då) syskon.

- Menar ni alltså, att jag är en sämre och mindre engagerad förälder än vad ni är eftersom jag inte läs- och skrivtränar min 4-åring?
Tystnad
- När, fortsatte jag, har ni tänkt att jag skulle göra det? Jag är helt ensam med barnen. Deras far har flyttat utomlands. Min yngre son är hyperaktiv och autistisk. 
En stunds tystnad. Sen kom svaret:
- Det gäller ju inte dig.
- Nähä, vem gäller det då? frågade jag. Så mina barn ska inte räknas som elitbarn för att de har andra förutsättningar? Ska vi göra klasskillnader på barnen redan innan de ens börjat skolan? Ska mina barn ses med överseende på för att jag är ensam?
- Varför har ni så bråttom? För vems skull vill ni göra era 4-åringar läskunniga? Varför misstror ni skolans förmåga att göra era barn läskunniga? undrade jag.

Bland barnen var stämningen hög och glad. I vardagsrummet var stämningen tryckt och nästintill död.
En mamma sa ursäktande:
- Vi tänkte inte på din situation och pratade utan att tänka.

Jag sa någonting för att försöka lätta upp stämningen, men inombords kokade jag ännu. Antingen så förstod de inte vad jag menade. Eller så har vi helt enkelt fullständigt olika uppfattningar om vad vi tror är för våra barns bästa.
För jag skiter i min situation!
Det handlar inte om min situation.
Det handlar om elittänkandet.
Det handlar om tävlingen om bästa barnet, smartaste barnet, sötaste barnet.
Det handlar om att inte låta barn få vara barn.