När jag var gravid första gången fick jag mina vänner och bekanta att lova att ta fram en k-pist och antingen skjuta mig eller sig själva om jag blev en sådan där äckelmorsa. Det var skonsammare än att låta dem dö en långsam död av vansinnig tristess.

Jag lovade nämligen mig själv och alla mina vänner att aldrig, aldrig, ALDRIG bli en sån där morsa som bara pratade blöjbyten och tänder och amning och sovande.

Jag höll det löftet i ungefär...noll minuter. Först är ju upplevelsen att man faktiskt fått ett barn överväldigande. Och varje människa med sunt förnuft ställer ju faktiskt intresserade eller artiga frågor till de nyblivna föräldrarna. Helt ok.

Men sen då?

Jo jag tror att jag var precis lika puckad och vidrig som jag lovade mig att aldrig aldrig bli!  

För visst tyckte jag att mina barn var det mest fantastiska som hänt mig. Och visst är det därför svårt att låta bli att tråka ut omgivningen med att de kryper eller säger första ordet eller så.

Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att man blir ett pucko när man går hemma. Hjärnan slutar fungera. Det enda man har i huvudet är "vem matade jag senast?" "Vem bytte jag på nu?" "När är det dags att äta?" "vilken av dem sov nu?". Det + att man är fullständigt slut av att genomsnittligt sova 3 tim/dygn i månader.

Och ärligt talat, vad får man för stimulans?? Mamma- och pappagrupper? öppna förskolan? Jo tjenare, det enda som diskuteras där är barn. Barn, barn, barn!!! Och kanske en radhusrenovering.

Aktuellt och Rapport? Skojar du? Fick man överhuvudtaget någon tid över för TV så var det inte nyheter som hjärnan ändå inte var kapabel att ta till sig som stod högst på priolistan.

Kanske är jag inte gjord att vara bebismamma.

Kanske tycker hela omvärlden att det var uuuuuunderbart de första månaderna.

Det tycker då fan inte jag.

Aldrig sova, bebisskrik som vibrerar i öronen, blodiga och variga bröstvårtor och barn utan språk att umgås med. Tack och lov är jag inte medlem i Menza för där hade jag blivit utkastad ifrån med en raket i häcken om de spenderat längre än tre minuter med mig då...

Människor! När någon i er omgivning får barn; träng er på!!! Tvinga er in i deras hem! Överös dem med information (som de förmodligen ändå inte kan ta till sig), tvinga dem att prata om annat än barnbajs och sovmetoder. Föräldralediga är som barn; de behöver stimulans för att utvecklas. Vi går nämligen i bebisträsket och blir dummare och dummare...

Näpp, jag ska inte ha fler barn!

 

Åsa

7 maj 2010 18:05

Så sant som det nu är skrivet! Men är du heeeeeeeelt säker på det där sista...? ;-))

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

7 maj 2010 18:12

Nej! Om det kommer en surrogatmamma och är gravid och en far som inte vill annat än att vara hemma och ta hand om bebisar och som låter mig sova på nätterna "eftersom jag måste upp och jobba"... :)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kristin

7 maj 2010 20:15

Bebistiden var allt annat än fantastisk. Jag saknar den inte. Bara ibland. Men då är det inte tiden i sig jag saknar, utan att man kunde sova med bebisen på magen i soffan = mysigt, vara ute och gå i timmar utan att behöva underhålla ungen = bra för hälsan... men där slutar det nog.

Men en sak håller jag inte med om. Människor ska inte komma och hälsa på mig om jag inte ringt dem, de ska inte prata med mig om jag inte tar kontakt med dem. LÅT MIG VA! Iaf den första tiden. Sen blir det bättre... som tur är :)

http://littlemissred.blogspot.com

 

Katarina

7 maj 2010 23:17

Härligt att vi alla kan vara så olika!
Nog för att jag till fullo håller med om att det inte är roligt med variga smärtande bröstvårtor och att det ät jobbigt när de skriker mitt i kön på Ica. Det är liksom inte läge att dra fram tutten då!
Men såren läker inom ett par veckor och kön är över på ett par minuter.
Sen njuter jag till fullo.
Det finns inget som ger en större tillfredsställelse än den känslan av att vara så otroligt behövd och slutligen älskad. Och sen alla deras framsteg förstås....
Helt ego alltså..........Men det är ju bara ego att skaffa barn över huvudtaget.
Men det är ju tur att inte alla är som jag, för då skulle väl jorden bli ännu mer överbefolkad!

http://endastgossar.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...