I vuxenvärlden finns tydliga regler om handikappanpassning. Allt nybyggt måste vara handikappanpassat. Arbetsplatser ska anpassas till den med handikapp. Naturlitvis. Ingen ska få sämre förutsättningar eller diskrimineras pga en funktionsnedsättning.

Men när det gäller att anpassa för barn är reglerna tydligen annorlunda. Jag fick nöjet att tillsammans med mina barn komma in som expertpanel för en lekplatsrenovering.

Vi hittade helt fantastiska "lekplatserställningar". Det var ramper med gångar, rutschkanor för stora och små. Nätgångar med klätternät som tak. Småhus med spis och för sandkakor. Småhus med ratt och spakar och "sandkranar". Allt i en och samma ställning. Anpassat efter olika intresen. Anpassat för barn barn från 1 år och upp till skolåldern + ett par år till. Anpassat så att även det barn som har något handikapp kan tillgodose sig de flesta av ställningens stationer.

Den valde vi!

Men som expertpanel hade vi inte mycket att säga till om. Viljan fanns definitivt hos några. Det var därför vi blev tillfrågade. Styrelsen som beslutar (där vi inte ingår) räknar kronor och ören. Man beslutade om ett par andra "lekplatsställningar". Jättefina! Jätteroliga! Om du har kan röra dig obehindrat. Och om du har perfekt syn. Och om du inte är höjdrädd. Och om du är fyllda fyra.

"Vår" lekplats kostade säkert 20-30 000 kronor mer. Men den var för ALLA! En lekplats ska nämligen vara för alla barn.

På "vår" lekplats kan barnen leka kurragömma. De kan leka tafatt. De kan vara på samma ställning en lång stund eftersom ställningen har flera olika stationer med olika upplevelser.

Lekplatsen skulle göra att barn från grannhusen också vill komma dit och leka. Lekplatsen skulle göra bostadsrätterna ännu mer attraktiva för barnfamiljer. Priserna skulle därmed höjas. Men de äldre (ja, de var uteslutande de äldsta) ser inte nyttan med det. De ser bara kronorna på minussidan i saldot.

Och nej visst, jag har förståelse för att det inte är något som ligger dem varmt och hjärtat. Deras barn och barnbarn har för längesen växt ifrån lekplatser. Möjligtvis har de barnbarnsbarn som ännu är i lekåldern.

Men en dag (inom en relativt snar framtid) behöver de rullator och rullstol för att komma ut. Då vill de med stor sannolikhet ha en ramp vid den lilla trappan ut på gården.

Och en dag dör de.  Då går deras dödsbo över till de anhöriga. Vore det åtminstone inte då trevligt att veta att deras lägenhet pga läget och barnvänligheten gör det attraktivt på marknaden? Vore det inte trevligt att deras barn och barnbarn får ett väsentligt arv eftersom lägenheten kommer att säljas högt?

Och vore det inte trevligt om föräldrar till barn med fysiska funktionshinder skulle hitta kvarteret och kunna säga: Äntligen! Äntligen en lekplats även för vårt barn!!!

 

Kristin

26 maj 2010 20:17

Så dom sade; tack, men nej tack, till ert förslag alltså. Blev det nåt "vanligt och tråkigt" ist då eller? Fan. Jag hade ju sett fram emot den där lekplatsen. Gamlingar är inte lätta att tas med alla gånger :( två besvikna tummar ner för pensionärerna på K-torp! (som i vissa fall inte ens bor kvar i föreningen) BLÄ!

http://littlemissred.blogspot.com

 

xecute

26 maj 2010 21:04

J/&%(#%a kärringar. Och gubbar. Alltså, seriöst, folk blir bra mycket oginare och vresigare när de blir äldre, när de blir sådär mellan 75 - 95. Generellt iaf. De är så j#E)a irriterade på allt nytt och allt de inte själva kan göra längre. Min snälla mormor t ex, hon har blivit värsta sura bitchen. Släng ut dom. Till vårdhemmet med dem! ;-)

http://xecute.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...