Återigen är det patetiska, självgoda, osäkra curlingföräldrar som står överst på min lista över "saker att ogilla".

Jag är så förbannat less på alla prins- och prinsessföräldrar. (förstår inte ens varför man som vuxen hänger kvar i någon slags omoget disneyskimmer och vill ha prinsar och prinsessor till barn. Patetiskt!!)  De som har helt ofelbara barn och barn som aldrig behöver ta konsekvenser för någonting överhuvudtaget.

Vem som bestämmer i en småbarnsfamilj borde vara en självklarhet. De allra flesta av oss vuxna vet att barn inte är kapabla att fatta några större beslut. Att barn successivt måste få ökat ansvar med ålder och mognad. Men att de som små barn inte är mogna. Just därför har människobarn föräldrar som lär dem livet i minst 18 år.

Visst ska barnen få gå igenom sina olika frigörandefaser. Men inte ska man vara det som styr så att de vuxna rättar sig efter barnets senaste nyck.

Jag stör mig så kopiöst på alla curlade barn. Där man som förälder missuppfattat det här med pedagogik och överlämnar ett ansvar på barnen att besluta om saker som de inte kan axla. Ett barn är ett barn. Det kan inte fatta beslut för hela familjen. Det vill gärna däremot. Men det är en annan sak.

Ansvar ska barn lära sig tidigt. Ett socialt ansvar; hur man uppför sig, hur man är en bra kompis, vad som är socialt accepterat. Ett ansvar för att städa sitt rum, att duka av efter sig, att göra sitt bästa för att torka upp när man sölar, att hänga upp sina jackor etc. Men INTE ett ansvar att fatta beslut för hela familjens räkning.

Men alla dessa curlade barn som efter lite ståhej får sin vilja igenom för att "det är så tråkigt att bli osams". Ja, det är skittråkigt! Men nödvändigt.

Vad blir det av de här bortcurlade barnen som styr och ställer med sina föräldrar när de kommer upp i tonåren? Vem sätter gränser för dem då? Och hur populära blir de i skolan när de inte kan ta ett nej utan ska ha sin vilja igenom till varje pris. De lär inte ha ett entourage av vänner omkring sig precis..

För så funkar inte livet. Kompromisser, kompromisser och kompromisser. Det går stora delar av livet ut på. Det är det som gör oss till sociala genier i jämförelse mot de andra däggdjuren. Att se varandras behov och mötas. Att vara lyhörd.

Idag har min äldste son varit på sin bästa kompis barnkalas på lek- och buslandet. Hans kompis, låt oss kalla honom Aydin, har flyttat till ett annat bostadsområde och börjat ny förskola. Hans mamma var inte riktigt förtjust i hans nya vänner. De slåss och retar Aydin för att hans namn inte klingar svenskt. Det stör dem också att Aydin blandar turkiska och svenska hemma när han pratar med sina fyr- resp femspråkiga föräldrar.

Innan Aydin flyttade till nya området hade han aldrig reflekterat över att han utseendemässigt skiljde sig från stora delar av kompisarna på förskolan. Nu vet han. Och nu funderar han. Ständigt får han höra att han är "fel".

Min äldste son var den enda på kalaset av Aydins "gamla" kompiskrets. Resten kom från den nya. Min son kände alltså bara Aydin. Men på en femårings sätt så började han att prata med killen bredvid honom och lade handen på hans axel, i  vad på hans förskola kallas för polareklappen. Killen skriker åt honom: "släpp mig din idiot!" och knuffar min son av stolen.

När det är dags för fri lek så skriker tre av Aydins "kompisar" att min son inte får vara med för att de inte känner honom och att han ska sticka därifrån. De boxar (ja BOXAR) honom i ansiktet. Men med en 5-årings iver så vägrar min son, trots att han är ledsen, att sticka utan VILL vara med sin bästis som fyller år. Då knuffar de honom och åker sedan efter honom nerför rutschkanan för att sätta fötterna i ryggen på honom. Medvetet och planerat. Så här håller det på. I två timmar.

Det hjälper inte att Aydin säger att min son är hans kompis. Det hjälper inte att Aydins pappa säger till.

Nej, jag ÄR verkligen INTE överbeskyddande mot mina barn. Nej, jag tror definitivt INTE att mina barn är felfria.

Men jag vet EN sak, och det är att de är justa barn.

Jag vet att mina söner aldrig skulle säga till något "nytt" barn att han/hon inte får vara med.

Jag vet att de aldrig skulle boxa någon i ansiktet.

Jag vet att de aldrig skulle knuffa någon av stolen med orden "idiot" (vars innebörd de inte ens känner till).

Jag vet att de aldrig medvetet skulle åka på någon i rutschkanan.

Rent känslomässigt reagerar jag reflexmässigt och tänker "jävla skitungar". Men jag vet ju att det inte är barnens fel. De är sex år! Det beror med stor sannolikhet på att föräldrarna inte sätter gränser. Att toleransen för det egna barnets uppförandet är alldeles för stort. Att vägran att inse det egna barnets brister är långt tydligare än omsorgen för barnen runt omkring.

Jag är så jäääävla trött på curlingföräldrar. Vem tror de att deras dåliga föräldraskap gagnar? Inte gagnar det dem själva. Och det gagnar definitivt inte deras barn. Deras barn blir nämligen barn som inga andra barn vill leka med. Och deras barn blir barn som andra föräldrar starkt ogillar.

Stå upp för fasen! Visa vem som är vuxen! Visa vem som står för normen i familjen. Visa dig som en god förebild! Dina ord går vidare till dina barns munnar. Ditt icke-agerande ger ditt barn ett spelrum det inte är moget att hantera.

Ditt barn är säkert, liksom mina, helt perfekt. Men ditt barn är säkert inte, precis som mina, felfria.

Lär dem rätt, lär dem fel, lär dem kamratanda och lär dem vad som är socialt accepterat eller ej.

Att curla ungar är bara ett modernt uttryck för att inte ta socialt ansvar för sina ungar. Och du kan aldrig komma ifrån att det är upp till dig som förälder att göra dem till BRA ungar!!! Du, liksom jag, kan aldrig vara felfri. Men du, liksom jag, kan ta ditt föräldraansvar, använda ditt intellekt och sunda förnuft och göra det bästa du kan.

Återigen får jag tacka Xecute för inspirationen.  

För en tid sedan dejtade jag en kille. Trevlig, rolig, snäll, charmig. Jättefin på alla sätt och vis. Men..man behöver inte dejta en korean eller nigerian för att se att det finns kulturkrockar. Vi hade helt enkelt olika kulturer trots att vi kom från liknande uppväxtförhållanden, båda är etniska skandinaver och från mellanstora städer.

En av hans fasor var om något av hans barn skulle visa sig vara homosexuell  när det växte upp. Jesus vilken debatt vi hade. Blev jag förbannad på honom? Nää, det blev jag inte. Förvånad? Absolut. Chockerad? Ja, faktiskt.

Jag ska inte överdriva, det var inget trauma. Men det var en liten käftsmäll faktiskt.

Däremot blev jag förbannad på mig själv!

Jag har i så många år arbetat och umgåtts med människor där vi alltid, alltid talade om allas lika värde att jag blivit så jävla naiv att jag trodde att Sverige blivit så modernt och upplyst att alla tänkte likadant. Att det bara var ointelligenta puckon som tänkte annorlunda. Vi såg oss inte som präktigt politiskt korrekta. Åtminstone jag trodde att de allra flesta var som oss.

Rättvisa, jämlikhet, jämställdhet. Diskriminering pga av klass, kön, etnicitet, religion, ålder, handikapp och sexuell läggning användes i så många texter att jag stirrat mig blind. Och kunde tillsammans med multiplikationstabellen dragit detta om jag blivit väckt kl 4 på morgonen. Innan kaffet till och med.

Jag minns att jag sa till honom: "fattar du vad du säger? Min ena son är autistisk och kommer kanske aldrig ens att prata - än mindre hitta någon att älska. Och du är rädd för att din son eller dotter ska älska och bli älskad av någon av samma kön? Lite perspektiv tack! Var lycklig om dina barn är älskade, så länge de är lyckliga!"

Men det var tanken på sonen med en kille i sängen som äcklade honom. Hahahahahaha! Ursäkta mig, kom inte och sig att tanken på någon av dina döttrar i sängen med en kille inte äcklar dig?

Och VEM tycker egentligen inte att det är lite äckligt att tänka detaljer kring en nära släkting som har sex - oavsett VEM partnern är.  

Mina söner är naturligtvis, likt alla människor, sexuella varelser. Men nog kommer jag att undvika detaljerade tankar kring deras framtida sexliv.

Mina söner får älska vem de vill. Så länge förhållandet bygger på kärlek, ömhet och respekt. Så länge den de älskar är snäll mot honom och gör honom lycklig - och tvärtom. Om personen heter Fia, Muhammed, Lorena, Pekka, Gustav eller Fatma, det skiter jag i. Bara mina barn är lyckliga!!!

Och en sak lärde jag mig, Sverige har mycket att jobba med. Jag är glad över att bo i Sverige. Och jag vill också vara stolt. Jag vill att Sverige ska vara ett föredöme. Om jag får bestämma så ska vi inte nöja oss förrän vi har fått alla som bor här att visa respekt, acceptans och förståelse för vår omgivning.

  Den senaste veckan har jag gnällt över allt och alla. Jag har fått stöttning av vänliga människor som vill mig väl. Vilket har styrkt mig ännu mer att jag har rätt i mina hårda omdömen.

1. Särskilt hård har jag varit på Neuropsykiatriska teamet som inte kunde ge min son en ny tid när jag var tvungen, ja tvungen, att lämna återbud till den djupt efterlängtade tiden vi äntligen fått.

Jag svor över dåligt bemötande och för långa väntetider.

AJ! Jag fick ge mig själv en hård bitchslap.

Idag, bara två (var)dagar efter förra kallelsen kom en NY kallelse! Och vi ska få komma dit ÄNNU TIDIGARE än vad som först utlovats.

Jag jublar för att jag hade fel. Men ångrar bittert alla mina hårda ord. Kanske tolkade jag i ren besvikelse in saker som egentligen aldrig uttalades? Och skitsamma, jag hade i alla fall fel, eller så hade damen jag pratade med det. Och det kvittar - för vi har fått en ny tid!!!!!!!!!

2. Jag gnällde över min sons fotbollstränare som inte hade någon (enligt mig) strukturerad träning. Jag tuffade till mig på bloggen om att jag minsann skulle visa vart skåpet skulle stå. Och raljerade över hans oförmåga.

Eheehrrrrm.

Idag frågade tränaren mig om jag kunde tänka mig att vara tränare tillsammans med honom. Hahahahaha! Där kom bitchslap nr due på mig själv.

Jag kan ju inte vara tränare! Jo, rent teoretiskt kan jag. Jag har både utbildning och erfarenhet. Men rent praktiskt är det problematiskt. För är jag tränare innebär det närvaroplikt. Och det kan inte jag garantera eftersom jag måste ha barnvakt till lillebrorsan (som visserligen skulle älska att delta i träningen. Frågan är bara hur många andra som skulle älska det.....).

Men det var väldigt lätt för mig att gnälla över honom.

Dagens läxa är nu att anamma det jag i en blogg krävde av andra häromdagen, nämligen att "tänka först och tala sen!".

Skäms som en hund och ger mig för säkerhetsskull en tredje bitchslap. Samtidigt som jag dyrt och heligt lovar att aaaaaaldrig mer.... Ja, eller nåt...

Läste ett inlägg av Xecute idag där hon pratade kvinnoförtryck och föråldrade och förvanskade traditioner.

Genast kom "Anonym" (naturligtvis) in och kommenterade det hela med "kommer ni hit så ät vår mat blablabla". 

Så nu sitter jag här och funderar över köksbordsrasismen. Den farligaste av dem alla. Och hur lätt det är att prata "vi och dom", vår kultur kontra "deras" kultur.

Men vad är kultur? Och vems är kulturen?

Till exempel: att förskjuta släkten för att en kvinna blir gravid utanför äktenskapet. Vilken kultur är det?

Är det vår kultur?

Nej, jag tycker inte det.

Ändå hade jag när jag arbetade i äldreomsorgen ett par vårdtagare som vägrade träffa sin barnbarn resp barnbarnsbarn för att de hade vad den ena kallade bastarder och den andra för horungar. De var etniska svenskar. En från norra bohuslän en från skaraborg.

Men inte fan är det MIN kultur!

Lika lite som att det är min kultur att det invandrade parets dotter förskjuts för att hon träffar en svensk pojkvän.

Är det "deras" kultur?

Inte fan är det det!

Det är precis som med de etniskt svenska åldringarna en mycket liten klick som anammar denna kultur. Mest av skam och rädsla inför andras åsikter, med andra ord; alltså av feghet.

Kommer "de" hit får de fan äta vår mat!

Vad är vår mat?

Jag ingår inte i sill och nubbe-kulturen. Jag vägrar äta det. Jag vill ha tillagad fisk.

Dessutom tycker jag att rent brännvin är vidrigt. Surströmming ger mig bokstavligt talat kräksattacker bara vid lukten. Jag skulle aldrig få för mig att smaka på rutten fisk.

Ingen människa har en åsikt om det! Åtminstone blir det inga debatter på nätet om det. Och inga partier bildas pga detta. Varför ska jag då tvinga en hindu att äta nöt. Eller en muslim eller jude att äta fläsk? De kräks också vid tanken.

Hederstänkandet har vi bestämt att det tillhör muslimer, främst i mellanöstern och i afrika.

Hallååååå?

Gott folk, säkert kan er mormor eller mormorsmor vittna om hur de fick skära sig i slidan för att garantera blod på bröllopsnatten. I USA bildas fler och fler kristna grupper "säg nej till sex före äktenskapet". Etniskt svenska pappor (främst) ser i alldeles för stor utsträckning sina döttrar som något de behöver beskydda och vill inte överhuvudtaget tänka på dem som sexuella varelser, medan sönerna får dra i snoppen överallt utan att ett ögonbryn höjs.

Det här vill inte jag ha som min kultur. Den här kulturen tar jag bestämt avstånd ifrån hur jävla svensk eller västvärldstillhörande den än må vara.

För några år sedan uppmärksammades det i hela världen hur en kvinna i  Nigeria stenades till döds pga att hon som frånskild kvinna hade ett förhållande.

För några månader sen i Sverige förföljdes, förtalades och trakasserades en flicka för att hon blivit våldtagen av "fel" person så till den grad att hon fick fly till annan ort.

Detta är ingen kultur jag på något sätt vill bli förknippad med - vare sig den finns i Nigeria eller utanför Örnsköldsvik!

De får väl lära sig språket när de kommer hit!

De ska inte isolera sig utan måste ju lära sig vår kultur!

Ja självklart ska alla GES och TA EMOT möjligheten att lära sig språket i sitt nya land! 

Självklart är segregration, oavsett slag, ett misslyckande.

Men återigen, vilken kultur ska "dom" lära sig?

Min kompis, som under större delen av sin uppväxt, bodde i arabländer pratar usel arabiska. Hon gick i svensk- eller engelskskolor och firade midsommar. De umgicks med de andra svenskarna i svenskbyarna.

På sextiotalet när vi behövde arbetskraftsinvandring fick de "hämtade" ofta bo i tilldelade bostadsområden. Kvinnor (ÄVEN de svenska) var nästan uteslutande hemmafruar då. Hur skulle de kvinnorna lära sig svenska? Placerade med sina landsmän och utan kontakter i svenska arbetslivet?

Hur komplicerat är det inte för analfabeten som flytt från sitt hemland som inte kan skriva eller läsa sitt hemspråk att lära sig att skriva, läsa och förstå ett nytt språk?

Fortfarande är kvinnor med somaliskt ursprung de som har de allra allra tuffast att komma in på svensk arbetsmarknad. Att träna SFI-fraser på konsum ger inte ett så nyanserat språk.

Är kanske "vi" i "vår kultur" rentav en bidragande orsak till problematiken?

Det är lätt att raljera. Det är mycket mer ansträngade att tänka i nyanser.

Vi ska passa oss väldigt noga när vi kräver att "dom" ska anpassa sig efter "oss".  Vem  är "dom"? Att bunta ihop eritrianer, saudiaraber, greker, chilenare, indier, koreaner, finnar och libaneser är så ointelligent att det är svårt att bemöta.

Och för mig finns inget tydligt "oss".

Jag vill inte bli förknippad med de människor som kallade den våldtagna flickan för hora.

Jag vill inte tvingas äta saker jag tycker är äckliga.

Jag vill inte bli tilldelad en kultur jag inte kan stå för.

Så blanda inte in mig i skiten!

Ibland vill jag bara skrika åt hela världen att drå åt helvete! Inte för att jag ogillar världen eller människorna som befolkar den. Men för att jag är trött. Och less. Så jävla less att jag med ord inte kan beskriva hur less jag är.

Jag är trött på att vi i familjen Annorlunda drar uppmärksamheten till oss. Nej, jag har inte 20 barn. Jag har inte pottränade trillingar på 2 år. Vi är inte med på TV och har därmed inte bett om er uppmärksahet.

Jag har bara två barn. Varav 1 styck gosse icke följer samhällets norm.

Han syns och han märks. Däremot syns och märks det inte att han är annorlunda förrän efter ett tag. Han är skitjobbig. Och helt underbar. Han är högljudd och arg. Och kramig och bubblig av skratt. Han blir rasande vid motgångar. Han blir själaglad vid framgångar.

Men överallt märks han. Han utmärker sig. Han är överallt där man inte får vara. han rör allt man inte får röra. Han gör saker som för andra fyraåringar är tabu.

So what?

Sluta titta ogillande på oss! Sluta titta undrande på oss! Sluta titta sympatiserande på oss! Sluta bara att glo!

Min lille skrutt har inte bett om att bli hyperaktiv. Han har inte bett om att sakna impulskontroll. Han har inte bett om att bli autistisk. Han har inte bett om er uppmärksamhet. Han har nog med att hålla fokus ändå.

Jag har heller inte bett om att få en autistisk son som är hyperaktiv och utan impulskontroll. Men nu är han det. Och nu har jag det. Och jag har inte heller bett om er uppmärksamhet. Jag har nog med att behålla fokus på min son ändå.

Och för mig är han, tillsammans med sin bror, den mest perfekta varelsen i världen - trots sina fel och brister.

När du stör dig på oss i kön till kassan, ägna följande 10 minuter en tanke. Då är du på väg hem med dina varor. Min son och jag är kvar i samma vardag. Han slåss mot sina impulser. Han slåss mot att inte kunna kommunicera som du gör. Han slåss mot pirret i kroppen och surrandet i huvudet som gör att han inte kan vara stilla en sekund.

Så nästa gång du ser oss: SKIT I OSS!

Vi behöver inte ditt ogillande. Vi behöver inte dina sympatier. Och vi behöver inte dina funderingar.

Vi är precis som vilken familj som helst  - bara lite annorlunda!

I eftermiddag har jag och mina söner, på fyra resp fem år, varit och fikat hos urtrevliga människor. Familjen vi hälsade på har en dotter som går på samma förskola som mina barn. En fin liten tjej som båda mina barn tycker mycket om. En härlig familj som ser verkligheten för vad den är och accepterar olikheter. Som bäddat för att det skulle funka även för minstingen alltså.

Men i natt har min 4-åring sovit 5½ timme. Så det var en slutklörd liten gosse som drog iväg på fika och lek. Som alla som haft med barn att göra vet man att: trött barn= grinigt barn. För en hyperaktiv gosse med avsaknad av impulskontroll blir minsta motgång till en katastrof.

På gården där de bor bor även fler barnfamiljer. Självklart blev inte min minsting det mest populära barnet ur föräldrasynvinkel eftersom han fick raseriutbrott och sprang in på andras tomtgränser i radhusområdet. Till en början. För efter ett tag så ser föräldrar att det där barnet har inte ett "normalt" beteende. Och de allra flesta visar då en förståelse och tolerans för honom. Så efter att jag gång på gång, med frustrationsutbrott till följd, fick ta en spade ifrån honom och lämna tillbaka den vid huset det tillhörde så sa föräldrarna att han gärna får låna spaden.

Jag kan inte med ord beskriva lättnaden och tacksamheten jag känner när sådant händer. För mig innebär det ett par minuters lugn och ett par minuter utan gråt, skrik och slag. Så lätt för omgivningen när det VET - men så svårt ATT veta.

Men efter en stund är inte stora spaden intressant längre. Då är det den äldre herrens käpp som lämnades på rullatorn som är nästa mål. Efter det är det en vacker vattenkanna i zink från en annan tomt. Sedan är det en del av ett isärplockat landhockeymål som står i fokus. Eller en avspärrad gräsmatta pga grässådd. Jag springer och minstingen är missnöjd.  

Lekplatsen var under renovering. En hög med jord låg vid lekplatsens hörn - precis vid gångvägen. Där hittade killen en intressant sysselsättning; att ta en näve jord och kasta den på gångvägen. Min äldste son ville göra likadant. Till honom sa jag; "Snälla, gör inte så!" Varpå han slutade.

Till föräldrarna sa jag:

-Nu skiter jag faktiskt i att han sölar med jorden här. För värre saker kan hända. Han var inte inne på en tomt och stal grejjer och han var inte arg eller ledsen. Och jag fick dessutom ett par minuter där jag kunde sitta stilla.

Det blir ju inte jättemycket prat med tre ganska små barn, varav ett som kräver konstant uppsikt, men lite kunde vi sitta i alla fall.

Paret berättade om en vän till dem med ett barn med Aspergers och att dennes mor också var ensamstående. Då kunde jag slappna av lite. Så skönt att komma till någon som förstår. Så skönt att någon fattar att mitt barn inte är en ouppfostrad snorunge. Så skönt att någon förstår att han inte kan hjälpa det - och att jag inte gör något fel. Vi pratade om bemötandet vi får av andra, och just svårigheten med att det inte omedelbart syns på ett ADHD-autistiskt barn.

Hur ofta jag möts av arga blickar och kommentar som jag inte vet hur jag ska bemöta. I affären, på lekplatsen osv.  Jag vill ju inte bara häva ur mig att min son är autistisk. För jag tycker inte att jag behöver informera okända människor om det för att de har synpunkter. Samtidigt så vill jag inte att min son ska ses som en jävla snorunge. Och jag som en usel morsa.

Som på beställning öppnas dörren till ett av husen och en dam tittar ut och säger surt - men helt korrekt - något i stil med att "det där är väl väldigt onödigt!" och syftar till minstingens jordhögar på asfalten.

Ja, det är skitonödigt! Jag håller med fullständigt! Min "friska" son skulle aldrig aldrig få göra så. Men ibland så måste jag helt enkelt låta vissa saker passera vad gäller min yngsta son, för att göra livet drägligt för oss.

Och ja, det är visserligen onödigt. Men det var långt ifrån en katastrof! Lite jord på asfalten är faktiskt inte ens ett litet problem; det är en bagatell. Åtminstone om man har helhetsperspektivet.

Till damens försvar så har inte hon det. Hon störde sig på att asfalten blev smutsig. Och det är saker som stör folk som inte har småbarn. Jag har full förståelse för det. Men jag blir likförbannat ledsen. För i min värld fungerade allt för stunden bra.

Men då kom glädjen in!

Innan jag ens, utan att veta vad jag skulle svara, hann öppna munnen så svarade vår fikavärdinna:
- Det är ingen fara. Det sopar min man upp om en liten stund!

För mig blev hon en "räddare i nöden" en "Florence Nightingale" en "moder Theresa".

Jag behövde inte be om ursäkt. Jag behövde inte gå till försvar. Jag behövde inte förklara. Jag behövde inte skämmas.

Bara kort och gott: "Det tar min man sen" och min eftermiddag var räddad.

För av fikastunden med i och för sig lika mycket spring som prat, så är det damen som öppnade dörren som etsat sig fast.

Det sista jag hade kommit ihåg från fikastunden hade varit damens "det är väl ändå onödigt..."

Nu är det istället orden: "Det är ingen fara!"   

Funderar kring det här med anställningsintervjuer. "Många bollar i luften" och "spindeln i nätet" låter för mig väldigt klichéartat och jag skulle inte välja de omdömena om mig själv. Men när arbetsgivaren själv utformar en annons med dessa kravspecifikationer, är det uttryck man förväntas använda då?

Hur proffsig ska man vara? Ska man vara så proffsig att man blir distansierad och inte visar sin personlighet? Eller ska man visa sig själv och anses för personlig?

Sunda förnuftet används, och arbetsförmedlingen och bekanta ger tips om hur man ska vara för att vara "rätt". Men vad är "rätt" när alla arbetsgivare är olika? Det är ju individer som anställer - inte en databas med resultat av svaren från ett frågeformulär. Även om det i vissa fall nästan är så. Löjliga problemlösartest och personlighetsfrågor som inte säger mycket om hur en person faktiskt fungerar i praktiken, eftersom de flesta "med alla hemma" har vett på att förstå ungefär vad de är ute efter för svar.

Och hur glider man undan på familjefrågorna som ställs så diffust att de inte kan anses som diskriminerande? Man kan ju inte ljuga om barn och civilstånd. Man kan heller inte, om man är intresserad av jobbet vill säga, säga att det inte är intressant fakta för jobbet...

Och det som gör mig fantastisk hos en arbetsgivare kan ha motsatt effekt hos en annan.

Jag kan bara vara mig själv så klart, och hoppas på att jag faller dem i smaken. Och så kan man ju alltid hoppas på att alla andra intervjuade är riktiga puckon..

I kampen om jobben har man hundratals ibland tusentals rivaler. Att ens komma så långt som till en anställningsintervju är sällsynt - och beror nog mest på tur. Nä, jag förringar absolut inte min person eller kompetens. Men om jag som arbetsgivare bland de 50 första hittar 10 intressanta sökande så skulle jag inte gå igenom resten - åtminstone inte med samma glöd som när jag påbörjade urvalet.

Så nu ska jag på anställningsintervju för ett jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Det var längesedan jag sökte ett jobb med känslan av "WOW" utan mest för att man måste. Nu har "wow" resulterat i intervju. Hade jag inte känt "wow" hade jag varit coollugn och hoppats på det bästa. Men nu när hela min kropp bara skriker: "VILL HA, VILL HA, VILL HA!" då är det svårt att vara helt cool.

Åh, vad jag vill! Och åh, vad jag hoppas! Måtte de andra sökanden vara otrevliga, ointresserade, inkompetenta puckon!

I krig och kärlek är allt tillåtet sägs det. Helt fel, tycker jag. Men när det gäller jobbsökande, DÅ får man tänka precis vad man vill om rivalerna som är ute efter det du vill ha.

Det finns 2 dagar av 365 möjliga detta året då jag inte är anträffbar för världen. Det är dagar som om de skulle avbokas skulle ställa till mycket besvär för inblandade och mycket besvikelse för mig. Det är dagar planerade sedan 5 år tillbaka - med hundratals inblandade.

I ett drygt år har jag gått och väntat på att min yngste sons remiss till Neuropsykiatri-teamet ska hamna överst i högen. Idag fick jag kallelse. Fullkomligt överlycklig insåg jag att NU, nu är det nära tills diagnosen är ställd.

Även om barnpsykologer, specialistpsykologre och läkare är rätt säkra på att det handlar om en grav ADHD och en lindrig autism så ville man (inkl jag) att det skulle utredas ytterligare "av de bästa av de bästa" för att få fram en så exakt diagnos man kan få på en fyraåring.

Den dagen diagnosen är ställd får skrutten mycket större rättigheter. Han får en helt ny värld av möjligheter. Som jag har väntat på denna kallelse.

Och så besviken jag blev när jag bläddrade till sidan 2 (av 34) och såg att av alla dagar som året har så är han kallad till den ena dagen av två som jag inte kan.

Jag ringde så klart omedelbart och bad om att få en ny tid. Men icke! Så enkelt är det inte.

Hon upplyste mig dessutom om att tiden endast är ombokningsbar EN GÅNG - sen är vi ute ur systemet.

"Om vi skulle bli sjuka nästa gång då?" frågade jag, inte ironsiskt, utan som en seriös fråga. Jag menar ALLA med små barn vet ju att det inte precis är ovanligt med sjukdom.

"Ja det skulle ju vara oturligt för er det" svarade hon.

Med andra ord; vi är borta då!!!

Jag skulle naturligtvis inte ge mig med det, utan skulle tjatat mig in ändå - men inställningen! Bemötandet! Herregud!

Jag undrade när hon trodde att Edvin skulle få komma in nästa gång.

"Jaaaadu! Ja nu börjar det ju om. Så räkna inte med något inom första halvåret!"

Så kan det vara... Kvinnan som aldrig är upptagen prickade in just denna dag av alla dagar att vara just upptagen. Men...lillskrutten mår bra. Och vi har klarat oss bra hittills. Hans dagis är fantastiskt. Chefen för specialpedagogerna är fantastisk. Så det går ingen nöd på oss. Kanske borde jag inte vara så besviken..

http://aretsmama.bloggplatsen.se/2010/01/29/2471672-varfor-duger-inte-min-yngste-son-for-mig/