När jag var gravid första gången fick jag mina vänner och bekanta att lova att ta fram en k-pist och antingen skjuta mig eller sig själva om jag blev en sådan där äckelmorsa. Det var skonsammare än att låta dem dö en långsam död av vansinnig tristess.

Jag lovade nämligen mig själv och alla mina vänner att aldrig, aldrig, ALDRIG bli en sån där morsa som bara pratade blöjbyten och tänder och amning och sovande.

Jag höll det löftet i ungefär...noll minuter. Först är ju upplevelsen att man faktiskt fått ett barn överväldigande. Och varje människa med sunt förnuft ställer ju faktiskt intresserade eller artiga frågor till de nyblivna föräldrarna. Helt ok.

Men sen då?

Jo jag tror att jag var precis lika puckad och vidrig som jag lovade mig att aldrig aldrig bli!  

För visst tyckte jag att mina barn var det mest fantastiska som hänt mig. Och visst är det därför svårt att låta bli att tråka ut omgivningen med att de kryper eller säger första ordet eller så.

Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att man blir ett pucko när man går hemma. Hjärnan slutar fungera. Det enda man har i huvudet är "vem matade jag senast?" "Vem bytte jag på nu?" "När är det dags att äta?" "vilken av dem sov nu?". Det + att man är fullständigt slut av att genomsnittligt sova 3 tim/dygn i månader.

Och ärligt talat, vad får man för stimulans?? Mamma- och pappagrupper? öppna förskolan? Jo tjenare, det enda som diskuteras där är barn. Barn, barn, barn!!! Och kanske en radhusrenovering.

Aktuellt och Rapport? Skojar du? Fick man överhuvudtaget någon tid över för TV så var det inte nyheter som hjärnan ändå inte var kapabel att ta till sig som stod högst på priolistan.

Kanske är jag inte gjord att vara bebismamma.

Kanske tycker hela omvärlden att det var uuuuuunderbart de första månaderna.

Det tycker då fan inte jag.

Aldrig sova, bebisskrik som vibrerar i öronen, blodiga och variga bröstvårtor och barn utan språk att umgås med. Tack och lov är jag inte medlem i Menza för där hade jag blivit utkastad ifrån med en raket i häcken om de spenderat längre än tre minuter med mig då...

Människor! När någon i er omgivning får barn; träng er på!!! Tvinga er in i deras hem! Överös dem med information (som de förmodligen ändå inte kan ta till sig), tvinga dem att prata om annat än barnbajs och sovmetoder. Föräldralediga är som barn; de behöver stimulans för att utvecklas. Vi går nämligen i bebisträsket och blir dummare och dummare...

Näpp, jag ska inte ha fler barn!

Less, less, less. Till förbannelse. Samma sak varje dag. Jäpp, jag har "en sån där dag".

Sitter och är förbannad på Trissreklamen - trots att jag inte ens sett den på evigheter.

"Plötsligt händer det!"

Vad? VAD? VAD är det som händer så jävla plötsligt? Inte har jag vunnit några miljoner och i övrigt händer inte ett skit plötsligt här!

Samma sak varenda dag! Dag ut och dag in, vecka efter vecka.

Och så är jag förbannad på en anhörig som låter sig så starkt styras av Jantelagen att hon inte vågar rekommendera mig för ett jobb hon vet är ledigt. Trots att hon vet att jag är duktig i det yrket. Nä, hon är rädd för att det ska "se illa ut" när hon rekommenderar mig. Gaaaaaaaaah! Om inte en av dem som känner dig bäst i hela världen kan lämna sina garantier utan att det är trovärdigt, VEM kan då göra det?

Och så är jag arg för att mitt hem ser ut som att jag har haft en mycket lokal variant av stormen Gudrun här hemma och för att jag bara inte ids ta itu med det.

Jag är förbannad på att arbetsförmedlingen kräver in uppgifter som jag lämnat långt oftare än de kräver, men inte noterat det utan kräver in nya. Och det hade väl varit ok om det inte varit så att de nonchalerat mina mail och telefonsamtal om önskan att få en planerad träff med en handläggare..

Och så är jag förbannad på att neruopskykolog-teamet i Uddevalla aldrig hör av sig - fast att de skulle gjort det för längesedan. Och att jag aldrig lyckas pricka in deras telefontider.

Jag veeeet, det är bagateller i livet - och jag kommer inte att minnas denna ilska om tre månader.

Men det skiter jag i.

För idag är jag rasande. Och allra mest förbannad är jag på Triss som vräker ur sig att "plötsligt händer det".

Plötsligt, my ass!

Till Åsa: Jag ber om ursäkt, det blev bara en falukorv denna eftermiddag! :)

"Ibland passerar jag McDonalds på helgerna och tittar in på alla patetiska helgpappor som tar med sina barn dit som det ultimata nöjet," sade en kille på dryga 35 år som själv var helgpappa.

När jag var dryga 20 fick jag ett bra jobb. Jag hade inte så bra betalt. Då. Men det hade flera av arbetskamraterna jag umgicks med. Skitglad över att få vara med i "coola gänget" behöll jag alltför många åsikter för mig själv. I alla fall innnan jag insåg att coola gänget inte var ett dugg coolare eller smartare än vad jag var..

I coola gänget ingick en som själv kallade sig helgpappa. Han var kul och trevlig. Men ack så felplacerad. Ofta pratade han om sin uppväxt i förorten. Han var ett arbetarbarn. Ja, utan tvivel var han det. Då. Nu representerade han, som tjänsteman, arbetarna. Helt ok så klart. Om det inte varit så att han hade en nedlåtande attityd till människorna han företrädde - och därmed också till sig själv (även om jag betvivlar att han kommit så långt i självanalysen). I tanken var han socialist. I praktiken var han elitist.

"Jag tar bara med mitt barn ut på "riktiga" krogar för att äta. Bara jävla losers går på McDonalds med sina barn."

Han som hade en fet lön för att företräda de människor som inte har det borde kanske ha tänkt till lite. Han hade tillgång till lönestatistik för samtliga fackförbund inom LO och flertalet inom TCO och SACO.

Han borde veta att ett restaurangbiträde, en butiksanställd, en städare, ett vårdbiträde förmodligen sällan (eller aldrig) har råd att gå ut och käka. Sannolikheten att de också ska ha råd att ta med sig sina barn är väldigt liten.

Han borde, som förälder, veta att barn är olika. Om hans barn nu råkade vara ett extremt lugnt barn som tyckte det var ok att sitta stilla på en krog och först vänta på att beställa, sedan vänta på maten och sedan utan pirr i benen äta maten, så är det ytterst få barn som är så.

Vilken jävla loser jag är!!! Om jag ska tro att hans sanning är den rätta sanningen alltså.

Om jag tog med mina barn ut på krogen för att sitta och vänta på mat (som de med stor sannolikhet ändå inte skulle äta) sedan kräva att de sitter stilla och äter (för att inte störa övriga, eventuellt intoleranta, matgäster) så skulle de se det enbart som ett straff. Ingen av oss skulle kunna njuta av måltiden vi betalat dyra pengar för.

Snabbmat är inte heller billigt. I förhållande till vad du faktiskt får för det är det jäkligt dyrt. Men, om man bortser från kvalité och smakupplevelser, så är det fortfarande väldigt mycket billigare än vad "vanliga" restauranger håller för priser. Barnen behöver inte vänta på maten någon längre stund. Efter maten kan de leka och hoppa och stoja hur mycket de vill. Dessutom tillsammans med massa nya lekkompisar.

Men egentligen så ska inte texten handla om vad barnen tycker är roligt, det var en parantes.

Jag blir förbannad på att denna person som i sina utredningar och texter var så jävla politiskt korrekt och hade så många visioner levde i en verklighet som inte återspeglade särskilt mångas verklighet. Och han hade mage att se ner på dem som ansträngde sig för att hitta på något med sina barn. Något som dessutom kostade (för många) alldeles för mycket pengar.

Folk får gärna göra klassresor hit och dit och fram och tillbaka precis hur mycket de själva vill och önskar. Men var ärlig mot både dig själv och omvärlden. Tycker du att människor som inte har pengar är losers, ja då ska du nog söka dig till ett annat parti..

Har stått på Kamatgården och fruset arslet av mig under en timmes tid när äldsta sonen tränade fotboll. 6 grader, regn och blåst. Kallt som F_N! Alltså även för knattarna som är som äldst 8 år. Den första halvtimmen har de dribbelövningar med skott på mål. Tolv stycken småttingar står stilla och stelrusna och väntar på sin tur medan den trettonde knatten långsamt dribblar mellan konerna. Hälften av ungarna var framme hos sin förälder eller tränaren och frågade om de kunde åka hem för att det var så kallt.

Hur tänkte tränaren här?

Varför kan inte tränaren använda sig av TVÅ mål?. TVÅ rader med orange koner? Eller t.o.m FYRA! Då kan plötsligt 6-7 st stå på varsin planhalva och turas om varannan gång vänster, varannan gång höger. Utan målvakt kan man t.o.m dribbla samtidigt!

Näpp, är det lika jävla svinkallt på torsdag så ska jag nog tala om hur jäkla duktig jag är för tränaren och visa vart skåpet ska stå.

Kanske ska jag med min ofantliga tränarkompetens även ta över både svenska landslagets damer och herrar också. Om jag hinner alltså. Jag har ju fullt upp med att skapa fred på jorden, avsätta borgarna, stoppa svälten och forska fram ett HIV-vaccin och AIDS-botemedel.

Busy, busy, busy. Vad vore världen utan mig?  

Surar som en gammal gnällgubbe över bloggplatsen. Hela jäkla dagen har sidan promenerat på mina nerver. Inget funkar. Och då menar jag INGET. Och när man, efter ca tretusen försök, ÄNTLIGEN får iväg en blogg. Ja då ser det ut som att någon av mina (mkt unga) söner mixtrat med den.

Kvällens tråkigaste blogg? Det här? Jäpp, utan tvekan. Den fyller nämligen endast en enda funktion; att kolla om bloggplatsen funkar nu.

Jag är bannemig världens bästa morsa. Hade jag bara varit kändis skulle jag direkt bli utsedd till årets mama. 

Jag är fullständigt inkonsekvent. Ibland säger jag nej och menar nej och ibland säger jag nej och ändrar mig till ja.  

Jag ställer överdrivet höga krav på mina gossar för att i nästa ögonblick rulla fram röda curlingmattan.

Jag tappar humöret och sitter vid datorn istället för att leka med bilar. Och jag bygger världens snyggaste klosstorn som killarna får rasa och är med glädje en stackars växtätande dinosaurie som blir uppäten av en köttätare på dryga metern. 

Jag tycker ofta lika synd om mig själv som om barnen när de blir sjuka (särskilt magsjuka). 

Jag har lika många gånger som jag tagit med dem in låtit dem sitta kvar i bilen när jag lämnar in hyrfilmer på statoil. 

Jag kan vid pissväder på en lördag föreslå filmmarathon med chips istället för att dyblöt frysa vid en blåsig lekplats (trots rekommendationerna att alla barn bör vara ute minst en timme varje dag). 

Jag kan vara mogen förälder som pedagogiskt förklarar svaret på "varför" vid vredesutbrott. Jag kan vara helt slutkörd, ha mens, eller oroa mig för räkningar och vid barntrots istället direkt tappa humöret och gå in i en diskussion på 5-årsnivå.

Jag har få saker i mitt liv som stör mig så mycket som "de perfekta föräldrarna". De som tillämpar sömnmetoder - för barn utan sömnproblem - för att man SKA. 

De som tvingar barnen att sluta med napp för att nu har du fyllt två år.

De som går på sångstund för föräldralediga mer för att visa upp sig som goda föräldrar än för att barnen gillar det.

De som följer barnuppfostrans motsvarighet till bondepraktikan (alltså Nanny-uppfostran med skamvrå och dumstrut) trots att uppfostringsmetoderna inte varit på modet de senaste 50 åren. Jag kaskadkräks vid gränslöst överbeskyddande typ "nej till allt, någon kan få det i ögat".

Exempel: en mamma berättar på familjeliv.se om när hon PÅ DAGISPARKERINGEN (!!!) lämnade sitt sovande spädbarn i bilen för att hämta det äldre syskonet på dagis. Det var inte hundra grader varmt i bilen. Parkeringen syns från avdelningen. Då har en dagispappa KROSSAT BILRUTAN för att ta sig in i bilen och "rädda (det SOVANDE !) barnet". 

Detta ansåg han vara logiskt istället för att gå in på förskolan och fråga efter föräldern.

Absurt, tänker ni förmodligen. Det gjorde man inte på familjeliv. Där var fönsterkrossaren en hjälte och hon en skam för mänskligheten som inte borde få ha barn! Nej, jag har inte överdrivit reaktionera. 

Vår BVC-sköterska förklarade för mig att min minste inte alls längre behövde välling. "Du vet, av välling blir man lätt plufsig".

Nej tänk, det visste jag inte! Jag vet däremot att passivitet, socker och chips och pizza i överdos ger plufsiga barn.

Jag vet också att min yngste son har ADHD med autism och är hyperaktiv i konstant rörelse och därför förbränner minst lika mycket som han äter.

Avlsutningsvis vet jag också att det är en av dagens höjdpunkter att få ligga och mysa med mamma och brorsan och lyssna på en bok och stoppa in sina fötter under mina ben och tvinna mitt hår, vilket jag också svarade. 

Hon menar väl. Men hon följer boken. Och boken följer normen. Det gör inte mitt barn.

När blev världen svart eller vit? Varför är detta ett måste att informera en 4-årings förälder om. Varför får inte längre föräldrar tänka själva? Vi matas och matas med information om hur vi ska uppföra oss. Om när vi gör rätt och när vi gör fel.

Vad håller vår generation på med? Vad för slags jäkla moralpanik har vi drabbats av? Och varför denna tävlan i föräldraskap och bästa barn?

Och tänk, trots alla mina - enligt moraltanterna- och farbröderna på familjeliv - tillkortakommanden så är mina pojkar lyckliga och trygga och vill inte ha någon annan mamma i hela världen. Jag är, tillsammans med många miljoner andra (inte heller perfekta) kvinnor och män, världens bästa förälder. Fasen vad många vi är som borde bli utsedda till årets mama resp papa. 

Amen!