Jag har lyckan att ha många fina vänner. Alla med olika förutsättningar, familjekonstillationer och på olika platser i landet. Att rangordna dem är både omöjligt och orättvist.

Idag ska jag dock skriva om lyckan att ha familjen Fantastisk i min vänskapskrets. Familjen Fantastisk är inte perfekt - och försöker inte heller att ge sken av det. Familjen Fantastisk har gått igenom både det ena och det andra och har haft verkligt stora och en hel del små bekymmer. Men vad som är Fanatsktisks röda tråd är kärlek, skratt, medmänsklighet och värme.

Familjen Fantastisk består av två vuxna och tre barn som är i tonåren eller närmar sig den.

Dessa barn är roliga, smarta och socialt begåvade. De är helt enkelt varm-i-hjärtat-gulliga. Och vad som gör mig extra exalterad är att de är helt fantastiska med mina barn. Gossarna fullkomligt dyrkar dem. Min äldste får något drömskt i blicken när han pratar om deras son och min minstes ögon lyser av kärlek när han träffar tjejerna.

Paret Fantastisk har flera gånger sagt att de så gärna skulle vilja avlasta mig. Och bara att de säger det får mig att bli lycklig. Att det sedan i praktiken är svårt är inte lika viktigt.

Men även mina barn har upptäckt att familjen verkligen borde heta Fantastisk i efternamn. Och idag ska min äldste son, 5-åringen, åka med till deras stuga och sova över. Han är fantastiskt stolt och lycklig över att få kalla barnen för sina kompisar. De stora barnen har den goda smaken att låta min son tro att de på riktigt är bästiskompisar och att de inte bara snäll-leker med honom. Och idag ska han då få sova över hos sina "kompisar".

jag är inte det minsta tveksam om att det kommer att gå bra. jag är inte ett dugg orolig för att behöva gå upp mitt i natten för att köra några mil och hämta honom. För i vissa familjer är kärleken och tryggheten så självklar. I familjen Fantastisk så kramas man och retas fnittrande med varandra. Självklart bråkar barnen i sann tonårsmanér och ibland även de vuxna. Det får man, kanske t o m måste. Men så länge kärleken och respekten är uppenbar så är det fullständigt ok.

Vad de inte förstår är hur glad jag är över att ha dem i mitt liv, även om jag försöker säga det. Förutom att jag tycker väldigt mycket om dem båda så betyder det så enormt mycket att ha människor som av egen vilja och omtanke försöker göra vad de kan för att avlasta mig. Och som gör det utan uppoffring utan istället med inställningen att det skulle vara kul att ha barnen!

Så idag ska stora 5-åringen ut på äventyr och jag och lillkillen vara ensamma hemma och busa. Häftigt!

Nu känner jag att måste försvara mina andra vänner med lika stort hjärta men med andra förutsättningar och gör det därför här och nu: Jag har flera fantastiska

vänner som också förtjänar att heta Fantastisk i efternamn men som pga jobb, sambos, geografiskt avstånd, för många småbarn, osäkerhet etc inte kan erbjuda sig samma sak. Jag uppskattar inte dem mindre. Jag känner samma värme ohc respekt för dem. De är också fantastiska.

Just idag är jag bara extra varm i hjärtat över att ha familjen Fantastisk i min umgängeskrets.

För mig är de nämligen hjältar. De tar med självklarhet till sig mina barn och erbjuder mig lite lugn och ro. Det är hjältedåd för en ensam mamma!

Låt mig berätta en sann saga om Sammy. Sammy heter egentligen något annat. Men eftersom han inte vet att jag tänker skriva om honom så kallar jag honom inte vid namn.

Sammy är född och uppvuxen i Kenya. När han var ung på 60-talet hade han storslagna drömmar. Han drömde om att se världen. Världen utanför Kenya, och utanför Afrika. Sammys dröm var stark. Styrkan och längtan gav honom jobb på en båt. Han seglade (knappast, men det låter mer poetiskt) på de sju haven. Han såg saker han inte kunnat drömma om eller ens föreställa sig.

Sammy arbetade för rederiet i USA under något år och sedan stationerades han i Japan. Där bodde han i ett par år och lärde sig  utöver engelskan även japanska. När han fick semester åkte han hem till Kenya. I byn bodde en man som saknade sin son som bodde i tyskland. Telefoner fanns inte i Kenya då. Åtminstone inte i Sammys by. Grannen bad Sammy att när han var i USA ta bussen till Tyskland och hälsa sonen att hans far saknade honom. Sammy gick inte in på detaljer om avstånd och färdsätt utan gav mannen sitt ord på att försöka hitta hans son.

Sammy for på 70-talet till tyskland för att hitta grannens son. Av en slump träffade han en annan Kenyan som kände "grannpojken" och meddelade att han flyttat till lilla landet Sverige till en liten by som hette Göteborg.

Sammy undrade hur han skulle hitta honom och den bekanta svarade att "fråga du någon på järnvägsstationen efter kenyanen så kan de nog svara".

Sammy for till Göteborg. Byn var inte fullt så liten som han trott. Ingen han frågade hade sett Kenyanen. Sammy fick reda på att han kunde gå till Skatteverket. Det gjorde han.

Där fick han reda på vart grannpojken befann sig och promenerade (!) dit och ringde på dörren.

Han minns tydligt chocken han fick när han upptäckte att flickvännen satt i vardagsrummet och rökte och tittade på TV medan grannpojken stod och stekte omelett i köket.

Första mötet med grannens son var därför inte så trevligt. I Kenya var männen då förbjudna att vistas i köket och Sammy började med att skälla ut sin bybekanta och undrade vad han gjorde i kvinnans kök och varför han lagade mat, som var kvinnans uppgift.

Grannpojken svarade: Sammy, vi är i Sverige nu! Vill du träffa en svensk flicka så måste du kunna laga mat.

Sammy ville definitivt inte ha en svensk flicka. Han ville bara framföra grannens hälsningar och saknad till sin son.

Sammy var förundrad och promenerade till biblioteket. Där satt han och läste och läste, tills den vackraste kvinnan han sett kom fram och meddelade att de stängde.

Sammy blev kvar. Sammy blev kär. Sammy lagar mat. Sammy städar.

I sommar åker Sammy och hans snart 20-åriga dotter till Kenya för första gången tillsammans. De ska åka på safari. De ska bo på hotell.

Sammy är svensk. Han har bott nästan hela sitt vuxna liv i Sverige. Han är långt mer än 50 fyllda. Nu åker han som turist till Kenya och blir guidad runt av kenyaner. Första gången hans dotter får se Kenya, och de gör det tillsammans  -som turister.

Jag kan inte glömma Sammys berättelse. Vilken storslagen människa han är. Han bestämmer sig, trots alla praktiska och ekonomiska begränsningar, att ta sig från Kenya för att se världen. Istället för att tala om det omöjliga i att ta bussen från USA till tyskland för att träffa grannens pojk så lovar han istället att göra det - och hittar, mot alla odds, sin grannes vuxna son. Trots den enorma kulturkrocken och sederna hemifrån så går han istället till biblioteket för att försöka förstå en för honom absurd kultur - i ett land han bara tänkt turista i ett par dagar och sedan vända hem igen.

Idag bor grannens pojk i Kenya igen. Sammy är en facklig förkämpe som slåss för jämställdhet och för att få in fler kvinnor på förtroendeuppdrag. Hans dröm är att få en kvinnlig städare med invandrarbakgrund som sin högsta företrädare. Allt detta av en man som skällde ut en man från samma by för att han över huvudtaget vistades i köket.

Tänk vad hela världen skulle må bra om alla, oavsett kultur, var så nyfikna, envisa och öppensinnade som Sammy. Och om alla bestämde sig för att det är möjligt istället för att det är omöjligt. Världen behöver fler Sammy!

Och som observatör slås jag av tanken om hur livet ändå hur livet kan bli. Denna fascinerande intelligenta herre hamnar i Göteborg för att han skulle hälsa grannens pojk i tyskland att han var saknad. Han går till biblioteket, blir kär och  kvar.

Livet är allt oförutsägbart.

Varför detta mode? Varför? Varför?

Nu har jag börjat mitt nya jobb. Har snart varit där i tre veckor och har oändligt mycket att lära, men börjar lite, lite grann komma in i det och trivs fantastiskt bra. Trivs fantastiskt bra även med tjejen jag ersätter under föräldrarledigheten och beklagar både rent egoistiskt och i arbetskamratssynvinkel att jag måste sluta när hon kommer tillbaka. Allt är med andra ord frid och fröjd. Om det inte vore för det jävla modet!

På mitt arbete ska vi ha arbetskläder och se propra, proffsiga och likadana ut. Proper och proffsig kan jag allt se ut klädd som mig - men likadan som de övriga är förstås svårt.. Så därför har vi dresscode.

Tjohoooo! Till min lagom tjocka kropp ska jag nu alltså ha en tajt topp och kjol. Och nu pratar vi TAJT. Den minsta av mina kollegor, som är nätt som en älva har storlek LARGE på sin topp - och den är inte säckig på henne om jag säger så... Större storlek än XL finns inte. Så det blir en utmaning att varje morgon iklä sig denna kroppsstrumpa. Får väl ställa klockan en kvart tidigare än nu så att jag hinner få på mig kläderna före jobbet.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft tajt topp och kjol. Inte en enda gång. Aldrig. Inte som smal och inte som tjock. Men nu ska jag alltså möta kunder med en mage som putar ut lika mycket som brösten - och ändå ska jag se bekväm, proffsig och avslappnad ut.

Detta blir min hittills största utmaning på nya jobbet. Eller rättare sagt min näst största, den största blir att överhuvudtaget få på mig kläderna.   

(Är fortfarande på bloggsemester och kör favorit i repris del II för att "underhålla" bloggen.)

”Så förlorar du 2kg på en vecka”

”Träna som hollywood-stjärnorna”

”Jag gick ner 36 kg på ett år”

Fint. Övervikt liksom undervikt är ohälsosamt. Båda innebär ökad risk för olika sorters sjukdomar. Träning är nyttigt. Solklart. Att måna om sin kropp och vara rädd om sig själv är positivt. All eloge till alla som håller sin idealvikt och/eller tränar sig till en sund kropp. Det är imponerande och jag önskar att jag hade lusten att träna eller självdisciplin nog att bara passera COOPs chipshylla på fredagens storhandling. Det finns många människor som helt naturligt och självklart lever sunda liv. Underbart! Och avundsvärt.

Men…så har vi ”driver-mig-till-vansinne”-kategorin.

De som ständigt måste poängtera för omgivningen hur mycket kalorier bondkakan på arbetsplatsens fredagsfika innehåller. De som tar en andra omgång på Thaibuffén och ropar tvärs över restaurangen till sina kompisar kvar vid bordet att ”det får bli ett extra spinningpass i helgen”.  De som ”inte borde. Men ingen såg nåt va?”

Sedan har vi de mer officiella människorna som predikar och ursäktar sig. Radioprataren som berättar om hur hon syndigt köpte en semla som hon ska ”vräka” i sig och ber om ursäkt för sin bristande karaktär.

Jag skulle snarare vilja be om ursäkt å deras vägnar.

Förlåt för att de plågar er med sitt ständiga tjat om dieter. Ha överseende med dem; de vet nämligen inte att hela världen inte cirkulerar kring deras person och att vi andra inte ens noterat deras extra vårrulle – och dessutom högaktningsfullt skiter i den.

För vad är det som får människor att tro att de är så centrala i våra liv att de på allvar tror att vi bryr oss ifall de käkade på Burger King på lunchen och ångrar sig och kickboxar på onsdagar inför Beach 2010?

Och varför är det tillåtet att slänga ur sig moralkakor som: ”Margareta, ska du verkligen ta den där kakan? Vad säger viktväktarna om det?”

Och där Margareta har två val:

1.Göra klassikern: Tala om att hon har sparat points för att kunna äta fredagskakan och kanske t om ta ett glas vin på kvällen.

2. Göra det vi vill: Be personen "hålla käften och sköta sitt eget jävla kaloriintag. Men att för i helvete göra det tyst. För jag skiter i det!"

Snälla kaloriräknare!

Ät en stor semla istället för en liten – om du vill.

Ät gärna pizza tillsammans med familjen på lördagkvällen framför melodifestivalen – om du vill.

Gå gärna på friskis och svettis varje dag – om du vill.

Hoppa gärna över bondkakan på fikat – om du vill.

Ta gärna fisksoppa istället för biff med bearnaisesås – om du vill.

Ha gärna dåligt samvete – om du vill.

Men snälla, låt för Guds skull oss andra leva utan vetskapen om vad du borde eller inte borde. För vi skiter nämligen i det.

Du måste inte be om ursäkt för din dåliga karaktär. Vi andra skiter nämligen i den.

Ditt kalori-, fett-, eller kolhydratsintag har för oss NOLL viktighetspoäng.

Berätta däremot gärna stolt för oss om du lyckats gå ner. Då lovar jag att vi gläds med dig.

Eller berätta vad du gjorde i helgen. Då lovar jag att också visa intresse.

Men bespara oss moralkakor, kaloriinformation, träningsschema, "synder" med mera med mera. För tyvärr är det så att vi blir inte imponerade. Vi blir däremot jävligt irriterade!

Har tagit bloggsemester och kör "favorit i repris del 1" för att det ska hända något här.

Har läst lite arga inlägg idag om tjejers per automatik lägre status; det är sämre att leka med dockor än med bilar, tjejerna hamnar i den lägre värderade kallskänken medan killarna står i hettan gör coola såser och steker rejäla köttbitar, tjejerna får inte klä sig i rosa klänningar för då blir de utseendefixerade -men killar får gärna klä sig i skjorta och slips OCH prinsessklänningar. De är uppenbarligen mycket bättre på att handskas med komplimanger, hålla båda fötterna på jorden och dra egna slutsatser om vad som är viktigt i samhället.

När jag var liten var det nästan på gränsen till att vara fult att vara tjej. Tjejer var mesiga, tjejer var gnälliga, tjejer kunde inte leka i grupp.

I min fotbollsklubb fick tjejlagen alltid små gymnastiksalar på vinterhalvåret när det inte gick att träna utomhus, medan de betydligt yngre killarna fick vara i stora gymnastiksalar. För oss fanns det aldrig pengar för cuper och turneringar. Det problemet existerade inte för killarna - trots att det var samma förening vi spelade i.

Våra kvinnliga förebilder var få. Linda Haglund, hon var ju stor. Men sedan gick hon visst och dopade sig och bevisade för oss att en tjej uppenbarligen inte kan vara bra - om man inte fuskar.

Vi läste barndeckare min bror, mina kusiner och jag. Fem-böckerna var de bästa. Det var Julian, äldst, klokast och ansvarsfull. Dick, påhittig och rolig, George (som egentligen hetter Georgina men hatade att vara mesig tjej och klädde och klippte sig som en kille) nästan lika tuff som Dick, men i tuffa situationer lyste hennes kvinnliga rädsla igenom. Anne, liten, rädd, mesig, tråkig, glädjedödare, försiktig och tänkte alltid efter före. Sen var det Tim, en klok och modig labrador som ta mig fan löste fler mysterier än spånet Anne klarade av.

När min bror, mina två (kvinnliga) kusiner och jag lekte femgänget så var min storebror Julian, jag var Dick, Elenor var George och Marie var Tim. Det var alltså bättre att t.o.m vara en labrador än att vara en mesig, tråkig rädd-för-allt-tjej. När jag nu 25 år senare tänker på det blir jag rasande och ledsen. Men då visste vi alla att det var så; en tjej är dålig. En kille är bra.

Vi klättrade i träd. Självklart för att vi tyckte det var roligt. Men när vi blev kallade pojkflickor så blev vi ännu mer peppade att klättra. För vilken komplimang! Det finaste man kunde vara som tjej var ju att bli nästan pojke. Vi var sportiga och idrottade i föreningar och på fritiden 7av 7 dagar i veckan. Då var vi också grabbiga.
INGEN såg att tjejer kan klättra i träd som tjejer. Inte heller såg någon att idrott är lika uppskattat av småflickor som av småpojkar. Barn gillar att röra på sig. Gör barnet, oavsett kön, inte det så är det kanske läge att som förälder oroa sig.

Jag var liten för 25 år sen. Men hur mycket har egentligen förändrats? Häromdagen hörde jag en dagismamma säga till sin 4-åriga son: - Är du tjej eller? Du gnäller som en.

Va? Gnäller inte alla 4-åringar oavsett kön när de inte får som de vill?

Jag vill att mina brorsdöttrar alltid ska känna sig lika duktiga som mina söner, oavsett vad de företar sig. Jag vill inte att de ska anses gnälliga. Eller pojkflickiga ifall de gillar aktivitet, eller typiskt tjejiga ifall de gillar att ta det lugnt.

En manlig forskare i jämställdhet gjorde under några månader en studie på en förskola i Uppsala som aktivt jobbade med sociala könsroller och jämställdhet. Personalen upplevde sig som kunniga och rättvisa och hade jämställdhetsaspekten med i hela verksamheten. Efter bara en månad informerade han en chockad personal om hur ojämställda de var, trots sin kunskap.

Det visade sig att tjejer som hamnade i bråk genast blev strängt avbrutna av personalen och med ordval som omtänksamhet, sköta sig, vara lugna etc. Helt riktigt så klart. Tjejerna särades på och fick sätta sig och lugna ner sig.

Däremot gick inte personalen in mellan pojkar som bråkade förrän det gått helt över styr och med uppmaningen att hitta på något annat istället.

Redan där har vi tuktat de små flickorna att vara stilla och lugna och att det är väldigt fult att bråka. Småkillarna fick fortsätta vara vilda, men någon annanstans - och utan handgemäng.

Hur ser det ut på en "vanlig" förskola som inte har jämställdhet som genomgående tema?

Sedan förundras vi över att pojkar är så vilda och flickor så lugna? Dessutom är det lite fulare att vara lugn än vild. Vild=vaken. Lugn=slö.

På mellanstadiet genomförde vi elever i smyg en jämställdhetsstudie. Men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag blir bara så trött på hur vi graderar, värderar och uppfostrar och kommer att tänka på ordspråket "hur vi än vrider och vänder oss har vi alltid rumpan bak". För vad s¨måflickor, tonårstjejer, vuxna kvinnor än gör så är det aldrig lika bra som det som vårt motsatta kön gör.

Inte ens när vi tar efter killarna gör vi rätt. För då kör vi med en manlig stil och det vet ju alla är fel - trots att normen i samhället är man. Trots att vi bara vill ta del av de självklarheter männen i sin vardag har just för att de fötts med snopp. 

Vi ska inte föda barn, inte vara föräldralediga eller vara hemma med sjukt barn. Vi får dessutom skylla oss själva för att vi har lägre lön - eftersom vi kvinnor uppenbarligen inte kan förhandla åt oss själva.. Är vi för framåt på jobbet så är vi allt lite "vääääl på". Är vi en i laget så måste vi istället visa framfötterna.

Men när män gör som kvinnor; samarbetar på jobbet, lyckas kombinera yrkes- och familjeliv, tar ansvar för sitt barn, lagar mat, plockar, städar och diskar då har de uppnått fullkomlighet.

Märkligt med tanke på att vi inte kan göra någonting riktigt lika bra som männen..

Jag har facebook. Ingen större sensation.

Men det jag ska komma till är att jag igår i min statusrad skrev något ungefär om att livet var skönt. Och att jag har ett roligt jobb att gå till och att jag nu var en mycket bättre förälder när jag bara träffade mina barn ett par timmar på morgonen och ett par timmar på eftermiddagen/kvällen.

OJ! Jag tog förbjudna ord i min mun!

Uppenbarligen älskar jag mina barn mindre än vad andra föräldrar gör. Man måste tydligen vilja vara med sina barn heeeeeeeeeeela tiden! Somliga skulle enligt kommentarerna nästan dö eller åtminstone inte stå ut med att bara träffa sina barn fem timmar per dag.

Jag hade väldigt svårt att inte vara spydig tillbaka.

För det första: Om jag varit en känslig själ hade jag lagt mig i fosterställning och grinat. För vilken dålig mor jag är som måste försörja min familj och gå till jobbet när jag borde vara hemma och ta tillvara på varje sekund med mina barn.

Nu är jag inte hyperkänslig utan blev mest irriterat road över kommentarerna. Och undrade på FB hur de själva gjorde? Eftersom jag vet att

1. de arbetar

2. vissa har barnen varannan vecka

3. en åkte på semester i ett par veckor till ett medelhavsland - utan barn.

Jag fick inga svar. Det var nästan ännu mer roande. Och än mer irriterande.

För det andra:

Är det verkligen så himla svårt och konstigt att man som helt ensamstående förälder till större småbarn (varav ett med särskilda behov) mår bra av att få komma till en arbetsplats? Att komma i arbete. Att ha ett stimulerande jobb. Att få prata vuxenspråk med vuxna intelligenta och trevliga människor. (tilläggas bör väl att ingen av kommentatorerna är helt ensamstående - för att ursäkta deras dumhet och brist på förståelse).

Är det verkligen så märkligt att en ensamstående förälder som gått hemma i nästan ett år med sina barn konstant (-15 tim/v på dagis) hemma tycker det är energisamlande, stimulerande, uppiggande och lugnt och skönt att få jobba?

För mig är det inte ett dugg konstigt. Tvärtom! För mig är det konstigt att man inte kan eller vill vara utan sina barn en endaste liten millisekund.

Jag går till jobbet. Glad. Kramar glatt hejdå till mina barn på dagis. Möter trevliga människor på jobbet. Samlar kraft. Vilar upp mig (för jaaa, jobb är en vila i jämförelse mot att vara hemma med två vildingar), är glad. Jag åker tillbaka till dagis. Glad att träffa mina barn som jag inte sett på hela dagen. Kramar dem. Pratar om dagen. Åker hem. De är med när jag lagar mat. Vi äter ihop och pratar. Vi plockar undan. Gör kvällsbestyren. Läser godnattsagor och myser.

Inget tjat från 5-åringen: Vad ska vi göra idag mamma?

Inget tjat på 4-åringen: Stäng kylen! Akta DVD-spelaren! Kom ner från bänken! Den får du inte ha!

Nu har vi mysigt! Vi har roligt! Jag är en glad mamma. Ingen tjatig och trött och uttråkad mamma med massa pedagogiska måsten. Jag mår bra. Och om jag mår bra så mår mina barn bra. Punkt!

Om FB-präktovännerna mår bra av att bära omkring på sina 5-åringar i bärsele dygnet runt, så FINE! Gör det! Men det mår banne mig inte jag bra av!

Nej, den senaste veckan har jag verkligen gjort mig förtjänt av min självutnämnda titel; ÅRETS MAMA!

Länkar till en tidigare blogg där jag också haft synpunkter: Så politiskt korrekt att jag kan spy  

Tjohoo!

Ps. jag är ff på bloggsemester. Kunde bara inte låta bli. Ds

Hej och välkommen till Årets Mama. Bloggen du har sökt är på semester, var god försök vid ett senare tilfälle. Tack för titten och välkommen åter!

I natt hade minstingen krupp. Det rosslade i bröstet och den skällande hostan ekade i sovrummet. Där emellan grät han. Han tog sig för örat. "Ajajajaj!"

Att fråga ett autistiskt barn vart det har ont är ingen större idé. Men ändå gör man det. Desperat, för att förstå. Öronen? Halsen? Bröstet? Huvudet? Magen? Det inflammerade skoskavet?

Men det kommer inget svar. Det kommer bara mer gråt, mer hulkande och ännu mer hostande och rosslande. Och så kommer det förstås en liten, ynklig, ledsen pojke som kryper så nära han kan, tätt intill fastklistrad, och rosslande andas mot min hals med sitt fina lilla ansikte vilande mot min axel.

Det värker i hjärtat! Det värker så klart när hans storebror också är sjuk. Men han kan tala. Han kan berätta vad som är fel. Varför han gråter.

Med min lillskrutt kan jag bara observera, trösta och gissa.

Ringde till vårdcentralen och berättade det jag kunde - för jag kan ju inte!!! Underbar personal ger oss förtur in till doktorn. Alla som har varit i kontakt med ett adhd-autistiskt litet barn vet att ingen; varken personal, patienter, barnet eller dess anhörig vill ha en orolig, rastlös löpare längre än nödvändigt på vårdcentralen.

Och jojomen, då har lillskrutten halsfluss. Precis som hans äldre bror haft för ett par veckor sedan. Tänk om han ändå kunde berätta!

När någon frågar mig vad jag upplever som jobbigast med skruttens autism är mitt svar alltid: "Talet."

Eller rättare sagt, avsaknaden av det.

För det är sorgligt att inte med ord kunna kommunicera med någon man älskar. Men det är faktiskt rent av farligt ibland. Häromdagen hade han bitit sönder en kvicksilvertermometer ur dagisets akvarium (vilket gav personalen en rejäl tankeställare - både att ha ett akvarium där och att ha en gammal, numera olaglig, kvicksilvertermometer.) Detta uppmärksammades för att han gick och hämtade papper för att torka upp det han sölat.

Tur att det trots allt är ordning på buspojken.   

Men han kan inte tala om ifall han har ont. Ett autistiskt barn (dock inte mitt) har dessutom ofta annorlunda smärtupplevelser. Tänk så mycket som kan hända dem - utan att vi vet eller förstår.

Min högsta önskan på jorden, bortsett från att vi ska få vara friska och må bra så klart, är att min lilla gosse ska lära sig att prata. Han behöver inte säga mycket. Bara han lär sig tillräckligt. Så att jag vet. Så att jag förstår. Så att jag i vardagsstressen inte missar något viktigt.

Hade jag varit troende hade joag formulerat mig så här: Gode Gud, hjälp Edvin att hitta talet! Tack på förhand. Amen. Eller hur man nu ber till Gud.

Nu ber jag istället habiliteringen: Kära habiliteringen ge mig allt stöd och alla hjälpmedel för att underlätta för Edvin att hitta ett språk. Med vänlig hälsning, en mor.