I eftermiddag har jag och mina söner, på fyra resp fem år, varit och fikat hos urtrevliga människor. Familjen vi hälsade på har en dotter som går på samma förskola som mina barn. En fin liten tjej som båda mina barn tycker mycket om. En härlig familj som ser verkligheten för vad den är och accepterar olikheter. Som bäddat för att det skulle funka även för minstingen alltså.

Men i natt har min 4-åring sovit 5½ timme. Så det var en slutklörd liten gosse som drog iväg på fika och lek. Som alla som haft med barn att göra vet man att: trött barn= grinigt barn. För en hyperaktiv gosse med avsaknad av impulskontroll blir minsta motgång till en katastrof.

På gården där de bor bor även fler barnfamiljer. Självklart blev inte min minsting det mest populära barnet ur föräldrasynvinkel eftersom han fick raseriutbrott och sprang in på andras tomtgränser i radhusområdet. Till en början. För efter ett tag så ser föräldrar att det där barnet har inte ett "normalt" beteende. Och de allra flesta visar då en förståelse och tolerans för honom. Så efter att jag gång på gång, med frustrationsutbrott till följd, fick ta en spade ifrån honom och lämna tillbaka den vid huset det tillhörde så sa föräldrarna att han gärna får låna spaden.

Jag kan inte med ord beskriva lättnaden och tacksamheten jag känner när sådant händer. För mig innebär det ett par minuters lugn och ett par minuter utan gråt, skrik och slag. Så lätt för omgivningen när det VET - men så svårt ATT veta.

Men efter en stund är inte stora spaden intressant längre. Då är det den äldre herrens käpp som lämnades på rullatorn som är nästa mål. Efter det är det en vacker vattenkanna i zink från en annan tomt. Sedan är det en del av ett isärplockat landhockeymål som står i fokus. Eller en avspärrad gräsmatta pga grässådd. Jag springer och minstingen är missnöjd.  

Lekplatsen var under renovering. En hög med jord låg vid lekplatsens hörn - precis vid gångvägen. Där hittade killen en intressant sysselsättning; att ta en näve jord och kasta den på gångvägen. Min äldste son ville göra likadant. Till honom sa jag; "Snälla, gör inte så!" Varpå han slutade.

Till föräldrarna sa jag:

-Nu skiter jag faktiskt i att han sölar med jorden här. För värre saker kan hända. Han var inte inne på en tomt och stal grejjer och han var inte arg eller ledsen. Och jag fick dessutom ett par minuter där jag kunde sitta stilla.

Det blir ju inte jättemycket prat med tre ganska små barn, varav ett som kräver konstant uppsikt, men lite kunde vi sitta i alla fall.

Paret berättade om en vän till dem med ett barn med Aspergers och att dennes mor också var ensamstående. Då kunde jag slappna av lite. Så skönt att komma till någon som förstår. Så skönt att någon fattar att mitt barn inte är en ouppfostrad snorunge. Så skönt att någon förstår att han inte kan hjälpa det - och att jag inte gör något fel. Vi pratade om bemötandet vi får av andra, och just svårigheten med att det inte omedelbart syns på ett ADHD-autistiskt barn.

Hur ofta jag möts av arga blickar och kommentar som jag inte vet hur jag ska bemöta. I affären, på lekplatsen osv.  Jag vill ju inte bara häva ur mig att min son är autistisk. För jag tycker inte att jag behöver informera okända människor om det för att de har synpunkter. Samtidigt så vill jag inte att min son ska ses som en jävla snorunge. Och jag som en usel morsa.

Som på beställning öppnas dörren till ett av husen och en dam tittar ut och säger surt - men helt korrekt - något i stil med att "det där är väl väldigt onödigt!" och syftar till minstingens jordhögar på asfalten.

Ja, det är skitonödigt! Jag håller med fullständigt! Min "friska" son skulle aldrig aldrig få göra så. Men ibland så måste jag helt enkelt låta vissa saker passera vad gäller min yngsta son, för att göra livet drägligt för oss.

Och ja, det är visserligen onödigt. Men det var långt ifrån en katastrof! Lite jord på asfalten är faktiskt inte ens ett litet problem; det är en bagatell. Åtminstone om man har helhetsperspektivet.

Till damens försvar så har inte hon det. Hon störde sig på att asfalten blev smutsig. Och det är saker som stör folk som inte har småbarn. Jag har full förståelse för det. Men jag blir likförbannat ledsen. För i min värld fungerade allt för stunden bra.

Men då kom glädjen in!

Innan jag ens, utan att veta vad jag skulle svara, hann öppna munnen så svarade vår fikavärdinna:
- Det är ingen fara. Det sopar min man upp om en liten stund!

För mig blev hon en "räddare i nöden" en "Florence Nightingale" en "moder Theresa".

Jag behövde inte be om ursäkt. Jag behövde inte gå till försvar. Jag behövde inte förklara. Jag behövde inte skämmas.

Bara kort och gott: "Det tar min man sen" och min eftermiddag var räddad.

För av fikastunden med i och för sig lika mycket spring som prat, så är det damen som öppnade dörren som etsat sig fast.

Det sista jag hade kommit ihåg från fikastunden hade varit damens "det är väl ändå onödigt..."

Nu är det istället orden: "Det är ingen fara!"   

Funderar kring det här med anställningsintervjuer. "Många bollar i luften" och "spindeln i nätet" låter för mig väldigt klichéartat och jag skulle inte välja de omdömena om mig själv. Men när arbetsgivaren själv utformar en annons med dessa kravspecifikationer, är det uttryck man förväntas använda då?

Hur proffsig ska man vara? Ska man vara så proffsig att man blir distansierad och inte visar sin personlighet? Eller ska man visa sig själv och anses för personlig?

Sunda förnuftet används, och arbetsförmedlingen och bekanta ger tips om hur man ska vara för att vara "rätt". Men vad är "rätt" när alla arbetsgivare är olika? Det är ju individer som anställer - inte en databas med resultat av svaren från ett frågeformulär. Även om det i vissa fall nästan är så. Löjliga problemlösartest och personlighetsfrågor som inte säger mycket om hur en person faktiskt fungerar i praktiken, eftersom de flesta "med alla hemma" har vett på att förstå ungefär vad de är ute efter för svar.

Och hur glider man undan på familjefrågorna som ställs så diffust att de inte kan anses som diskriminerande? Man kan ju inte ljuga om barn och civilstånd. Man kan heller inte, om man är intresserad av jobbet vill säga, säga att det inte är intressant fakta för jobbet...

Och det som gör mig fantastisk hos en arbetsgivare kan ha motsatt effekt hos en annan.

Jag kan bara vara mig själv så klart, och hoppas på att jag faller dem i smaken. Och så kan man ju alltid hoppas på att alla andra intervjuade är riktiga puckon..

I kampen om jobben har man hundratals ibland tusentals rivaler. Att ens komma så långt som till en anställningsintervju är sällsynt - och beror nog mest på tur. Nä, jag förringar absolut inte min person eller kompetens. Men om jag som arbetsgivare bland de 50 första hittar 10 intressanta sökande så skulle jag inte gå igenom resten - åtminstone inte med samma glöd som när jag påbörjade urvalet.

Så nu ska jag på anställningsintervju för ett jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Det var längesedan jag sökte ett jobb med känslan av "WOW" utan mest för att man måste. Nu har "wow" resulterat i intervju. Hade jag inte känt "wow" hade jag varit coollugn och hoppats på det bästa. Men nu när hela min kropp bara skriker: "VILL HA, VILL HA, VILL HA!" då är det svårt att vara helt cool.

Åh, vad jag vill! Och åh, vad jag hoppas! Måtte de andra sökanden vara otrevliga, ointresserade, inkompetenta puckon!

I krig och kärlek är allt tillåtet sägs det. Helt fel, tycker jag. Men när det gäller jobbsökande, DÅ får man tänka precis vad man vill om rivalerna som är ute efter det du vill ha.

Det finns 2 dagar av 365 möjliga detta året då jag inte är anträffbar för världen. Det är dagar som om de skulle avbokas skulle ställa till mycket besvär för inblandade och mycket besvikelse för mig. Det är dagar planerade sedan 5 år tillbaka - med hundratals inblandade.

I ett drygt år har jag gått och väntat på att min yngste sons remiss till Neuropsykiatri-teamet ska hamna överst i högen. Idag fick jag kallelse. Fullkomligt överlycklig insåg jag att NU, nu är det nära tills diagnosen är ställd.

Även om barnpsykologer, specialistpsykologre och läkare är rätt säkra på att det handlar om en grav ADHD och en lindrig autism så ville man (inkl jag) att det skulle utredas ytterligare "av de bästa av de bästa" för att få fram en så exakt diagnos man kan få på en fyraåring.

Den dagen diagnosen är ställd får skrutten mycket större rättigheter. Han får en helt ny värld av möjligheter. Som jag har väntat på denna kallelse.

Och så besviken jag blev när jag bläddrade till sidan 2 (av 34) och såg att av alla dagar som året har så är han kallad till den ena dagen av två som jag inte kan.

Jag ringde så klart omedelbart och bad om att få en ny tid. Men icke! Så enkelt är det inte.

Hon upplyste mig dessutom om att tiden endast är ombokningsbar EN GÅNG - sen är vi ute ur systemet.

"Om vi skulle bli sjuka nästa gång då?" frågade jag, inte ironsiskt, utan som en seriös fråga. Jag menar ALLA med små barn vet ju att det inte precis är ovanligt med sjukdom.

"Ja det skulle ju vara oturligt för er det" svarade hon.

Med andra ord; vi är borta då!!!

Jag skulle naturligtvis inte ge mig med det, utan skulle tjatat mig in ändå - men inställningen! Bemötandet! Herregud!

Jag undrade när hon trodde att Edvin skulle få komma in nästa gång.

"Jaaaadu! Ja nu börjar det ju om. Så räkna inte med något inom första halvåret!"

Så kan det vara... Kvinnan som aldrig är upptagen prickade in just denna dag av alla dagar att vara just upptagen. Men...lillskrutten mår bra. Och vi har klarat oss bra hittills. Hans dagis är fantastiskt. Chefen för specialpedagogerna är fantastisk. Så det går ingen nöd på oss. Kanske borde jag inte vara så besviken..

http://aretsmama.bloggplatsen.se/2010/01/29/2471672-varfor-duger-inte-min-yngste-son-for-mig/

När jag var gravid första gången fick jag mina vänner och bekanta att lova att ta fram en k-pist och antingen skjuta mig eller sig själva om jag blev en sådan där äckelmorsa. Det var skonsammare än att låta dem dö en långsam död av vansinnig tristess.

Jag lovade nämligen mig själv och alla mina vänner att aldrig, aldrig, ALDRIG bli en sån där morsa som bara pratade blöjbyten och tänder och amning och sovande.

Jag höll det löftet i ungefär...noll minuter. Först är ju upplevelsen att man faktiskt fått ett barn överväldigande. Och varje människa med sunt förnuft ställer ju faktiskt intresserade eller artiga frågor till de nyblivna föräldrarna. Helt ok.

Men sen då?

Jo jag tror att jag var precis lika puckad och vidrig som jag lovade mig att aldrig aldrig bli!  

För visst tyckte jag att mina barn var det mest fantastiska som hänt mig. Och visst är det därför svårt att låta bli att tråka ut omgivningen med att de kryper eller säger första ordet eller så.

Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att man blir ett pucko när man går hemma. Hjärnan slutar fungera. Det enda man har i huvudet är "vem matade jag senast?" "Vem bytte jag på nu?" "När är det dags att äta?" "vilken av dem sov nu?". Det + att man är fullständigt slut av att genomsnittligt sova 3 tim/dygn i månader.

Och ärligt talat, vad får man för stimulans?? Mamma- och pappagrupper? öppna förskolan? Jo tjenare, det enda som diskuteras där är barn. Barn, barn, barn!!! Och kanske en radhusrenovering.

Aktuellt och Rapport? Skojar du? Fick man överhuvudtaget någon tid över för TV så var det inte nyheter som hjärnan ändå inte var kapabel att ta till sig som stod högst på priolistan.

Kanske är jag inte gjord att vara bebismamma.

Kanske tycker hela omvärlden att det var uuuuuunderbart de första månaderna.

Det tycker då fan inte jag.

Aldrig sova, bebisskrik som vibrerar i öronen, blodiga och variga bröstvårtor och barn utan språk att umgås med. Tack och lov är jag inte medlem i Menza för där hade jag blivit utkastad ifrån med en raket i häcken om de spenderat längre än tre minuter med mig då...

Människor! När någon i er omgivning får barn; träng er på!!! Tvinga er in i deras hem! Överös dem med information (som de förmodligen ändå inte kan ta till sig), tvinga dem att prata om annat än barnbajs och sovmetoder. Föräldralediga är som barn; de behöver stimulans för att utvecklas. Vi går nämligen i bebisträsket och blir dummare och dummare...

Näpp, jag ska inte ha fler barn!

Less, less, less. Till förbannelse. Samma sak varje dag. Jäpp, jag har "en sån där dag".

Sitter och är förbannad på Trissreklamen - trots att jag inte ens sett den på evigheter.

"Plötsligt händer det!"

Vad? VAD? VAD är det som händer så jävla plötsligt? Inte har jag vunnit några miljoner och i övrigt händer inte ett skit plötsligt här!

Samma sak varenda dag! Dag ut och dag in, vecka efter vecka.

Och så är jag förbannad på en anhörig som låter sig så starkt styras av Jantelagen att hon inte vågar rekommendera mig för ett jobb hon vet är ledigt. Trots att hon vet att jag är duktig i det yrket. Nä, hon är rädd för att det ska "se illa ut" när hon rekommenderar mig. Gaaaaaaaaah! Om inte en av dem som känner dig bäst i hela världen kan lämna sina garantier utan att det är trovärdigt, VEM kan då göra det?

Och så är jag arg för att mitt hem ser ut som att jag har haft en mycket lokal variant av stormen Gudrun här hemma och för att jag bara inte ids ta itu med det.

Jag är förbannad på att arbetsförmedlingen kräver in uppgifter som jag lämnat långt oftare än de kräver, men inte noterat det utan kräver in nya. Och det hade väl varit ok om det inte varit så att de nonchalerat mina mail och telefonsamtal om önskan att få en planerad träff med en handläggare..

Och så är jag förbannad på att neruopskykolog-teamet i Uddevalla aldrig hör av sig - fast att de skulle gjort det för längesedan. Och att jag aldrig lyckas pricka in deras telefontider.

Jag veeeet, det är bagateller i livet - och jag kommer inte att minnas denna ilska om tre månader.

Men det skiter jag i.

För idag är jag rasande. Och allra mest förbannad är jag på Triss som vräker ur sig att "plötsligt händer det".

Plötsligt, my ass!

Till Åsa: Jag ber om ursäkt, det blev bara en falukorv denna eftermiddag! :)

"Ibland passerar jag McDonalds på helgerna och tittar in på alla patetiska helgpappor som tar med sina barn dit som det ultimata nöjet," sade en kille på dryga 35 år som själv var helgpappa.

När jag var dryga 20 fick jag ett bra jobb. Jag hade inte så bra betalt. Då. Men det hade flera av arbetskamraterna jag umgicks med. Skitglad över att få vara med i "coola gänget" behöll jag alltför många åsikter för mig själv. I alla fall innnan jag insåg att coola gänget inte var ett dugg coolare eller smartare än vad jag var..

I coola gänget ingick en som själv kallade sig helgpappa. Han var kul och trevlig. Men ack så felplacerad. Ofta pratade han om sin uppväxt i förorten. Han var ett arbetarbarn. Ja, utan tvivel var han det. Då. Nu representerade han, som tjänsteman, arbetarna. Helt ok så klart. Om det inte varit så att han hade en nedlåtande attityd till människorna han företrädde - och därmed också till sig själv (även om jag betvivlar att han kommit så långt i självanalysen). I tanken var han socialist. I praktiken var han elitist.

"Jag tar bara med mitt barn ut på "riktiga" krogar för att äta. Bara jävla losers går på McDonalds med sina barn."

Han som hade en fet lön för att företräda de människor som inte har det borde kanske ha tänkt till lite. Han hade tillgång till lönestatistik för samtliga fackförbund inom LO och flertalet inom TCO och SACO.

Han borde veta att ett restaurangbiträde, en butiksanställd, en städare, ett vårdbiträde förmodligen sällan (eller aldrig) har råd att gå ut och käka. Sannolikheten att de också ska ha råd att ta med sig sina barn är väldigt liten.

Han borde, som förälder, veta att barn är olika. Om hans barn nu råkade vara ett extremt lugnt barn som tyckte det var ok att sitta stilla på en krog och först vänta på att beställa, sedan vänta på maten och sedan utan pirr i benen äta maten, så är det ytterst få barn som är så.

Vilken jävla loser jag är!!! Om jag ska tro att hans sanning är den rätta sanningen alltså.

Om jag tog med mina barn ut på krogen för att sitta och vänta på mat (som de med stor sannolikhet ändå inte skulle äta) sedan kräva att de sitter stilla och äter (för att inte störa övriga, eventuellt intoleranta, matgäster) så skulle de se det enbart som ett straff. Ingen av oss skulle kunna njuta av måltiden vi betalat dyra pengar för.

Snabbmat är inte heller billigt. I förhållande till vad du faktiskt får för det är det jäkligt dyrt. Men, om man bortser från kvalité och smakupplevelser, så är det fortfarande väldigt mycket billigare än vad "vanliga" restauranger håller för priser. Barnen behöver inte vänta på maten någon längre stund. Efter maten kan de leka och hoppa och stoja hur mycket de vill. Dessutom tillsammans med massa nya lekkompisar.

Men egentligen så ska inte texten handla om vad barnen tycker är roligt, det var en parantes.

Jag blir förbannad på att denna person som i sina utredningar och texter var så jävla politiskt korrekt och hade så många visioner levde i en verklighet som inte återspeglade särskilt mångas verklighet. Och han hade mage att se ner på dem som ansträngde sig för att hitta på något med sina barn. Något som dessutom kostade (för många) alldeles för mycket pengar.

Folk får gärna göra klassresor hit och dit och fram och tillbaka precis hur mycket de själva vill och önskar. Men var ärlig mot både dig själv och omvärlden. Tycker du att människor som inte har pengar är losers, ja då ska du nog söka dig till ett annat parti..

Har stått på Kamatgården och fruset arslet av mig under en timmes tid när äldsta sonen tränade fotboll. 6 grader, regn och blåst. Kallt som F_N! Alltså även för knattarna som är som äldst 8 år. Den första halvtimmen har de dribbelövningar med skott på mål. Tolv stycken småttingar står stilla och stelrusna och väntar på sin tur medan den trettonde knatten långsamt dribblar mellan konerna. Hälften av ungarna var framme hos sin förälder eller tränaren och frågade om de kunde åka hem för att det var så kallt.

Hur tänkte tränaren här?

Varför kan inte tränaren använda sig av TVÅ mål?. TVÅ rader med orange koner? Eller t.o.m FYRA! Då kan plötsligt 6-7 st stå på varsin planhalva och turas om varannan gång vänster, varannan gång höger. Utan målvakt kan man t.o.m dribbla samtidigt!

Näpp, är det lika jävla svinkallt på torsdag så ska jag nog tala om hur jäkla duktig jag är för tränaren och visa vart skåpet ska stå.

Kanske ska jag med min ofantliga tränarkompetens även ta över både svenska landslagets damer och herrar också. Om jag hinner alltså. Jag har ju fullt upp med att skapa fred på jorden, avsätta borgarna, stoppa svälten och forska fram ett HIV-vaccin och AIDS-botemedel.

Busy, busy, busy. Vad vore världen utan mig?  

Surar som en gammal gnällgubbe över bloggplatsen. Hela jäkla dagen har sidan promenerat på mina nerver. Inget funkar. Och då menar jag INGET. Och när man, efter ca tretusen försök, ÄNTLIGEN får iväg en blogg. Ja då ser det ut som att någon av mina (mkt unga) söner mixtrat med den.

Kvällens tråkigaste blogg? Det här? Jäpp, utan tvekan. Den fyller nämligen endast en enda funktion; att kolla om bloggplatsen funkar nu.