På mitt jobb har vi en urtrevlig tjej. Glad, go, positiv och helt enkelt älskvärd. Igår före vi slutade jobbet kom hon in till vår avdelning.

-Är det hem för fredagsmys nu eller? frågade hon mig som höll på att packa ihop.

Hon studsade riktigt till när jag alldeles för högt halvskrek tillbaka:

- I helvete heller! Här blir inget fredagsmys. Är det något mys på fredagar så är det MITT. Mitt, mitt, mitt!

-Oj, hos oss är fredagsmyset heligt, kontrade hon med förvånat. Och berättade vad de gör hemma hos sig.

Jaa, det lät faktiskt jättemysigt. På riktigt alltså.

Men hos mig skulle samma upplägg inte bli ett dugg mysigt.

Det skulle vara en styck övertrött och hyperaktiv gosse som sprang omkring och lät. En annan som bara skulle vilja se på Motor-TV och aldrig vilja gå och lägga sig. Och så småningom jag som skulle somna klockan nio tillsammans med dem. Hur kul är det? Det är inte ett skit kul. Det är skitjobbigt och så omysig fredag det kan bli.

Ögonbrynen höjdes ytterligare när jag sa att jag meddelat mina barn att fredagar och lördagar är MINA kvällar och att jag inte vill se röken av barnen efter klockan halv åtta. Hon dömde inte, hon ifrågasatte inte, men hon förundrades.

Jag bredde på ytterligare om att jag var säker på att om det skulle gå snett för mina barn i framtiden så berodde det garanterat inte på bristen av fredagsmys.

Sedan sansade jag mig lite och försökte släta över det hela, medveten om att jag förmodligen chockat halva avdelningen med mitt utrop och min predikan, och berättade att vi ägnar söndageftermiddagarna till någon slags "mys". (kanske inte ordvalet jag normalt använder men man vill ju gärna verka åtminstone liiite mysig bland sina jobbarkompisar....)

Men ärligt talat, vad är det här jäkla fredagsmyset för någonting och varför har det blivit ett nästan-tvång?

När mina barn som går på DAGIS kommer hem och frågar efter det och säger att "alla andra har".

På dagis!!!

Jag fattar inte ens vitsen med att ha trötta ungar vakna. Jag predikar istället att faktiskt föräldrar behöver tid ensamma för att träffa vänner, prata i telefon, röja eller bara göra ingenting.

För vad är det för konstigt med det?

Jag älskar inte mina barn mindre än andra gör bara för att jag inte vill söla med tacos framför en tråkig barnfilm på fredagen.

Jag fattar inte ens vad ungarna ska vara uppe för. När de blir äldre, ja då är det ofrånkomligt. Och då får man mysa (eller genomlida kvällen) vilket man vill eller inte.

Men så länge barnen är små så är det MIN tid. Min enda tid på hela veckan där jag inte har jobb, upp-tidigt-nästa-dag-tankar, barn eller hemma-måsten.

Nä, för mig verkar det inte vara fredagsmys - utan snarare fredagstvång. Och denna ondsinta mor jobbar hårt på att avveckla så många tvång som möjligt - och då tänker jag banne mig inte frivilligt införa ytterligare ett.

Nu ska mina barn lördagsmysa genom att sova. Tack och hej, leverpastej!

Innesittarslö - fast vi varit ute. Behagligt trött - fast orolig. Gillar hösten med tända ljus - samtidigt som jag sörjer sommaren. Påslagna-elementvarm på överkroppen - och öppna-fönsterkall om fötterna. Fått gjort jättemycket hemma - men inget som syns. Borde äta - men saknar matlust. Vill ligga och kolla på Wall-E med barnen - men kommer inte till ro. Myser i hemmet - och längtar bort. Vill, vill inte...

Ja det är liksom söndag i hela kroppen.

Curlingmorsa? Nej, nej och åter nej. Aldrig!

Lattemorsa? Icke!

Men nu vet jag vad jag är. Jag är "Karlsson på taket"-morsa.

Visserligen har jag varken propeller på ryggen eller ett litet hus bakom skorstenen på taket. Men..

Jag är lagom tjock och lagom gammal. Och framförallt; Jag är världsbäst på allt.

Jag kan trösta ledsna barn.

Jag kan bygga löjligt snygga klosstorn. 

Jag förvandlar min cykel till en endurocross, fyrhjuling eller monstertruck på väg till dagis.

Jag kan busa med barnen så att de får hicka av skrattet.

Jag kan hänga tvätt, laga mat, prata med ena sonen och plåstra om den andra samtidigt.

Jag är världsbäst på att låta som Mamma Mu och Kråkan.

Jag kan diskutera giganotosaurusar och ankylosaurusar.  

Ingen kan få boken "bebis dansar" att bli till en så spännande thriller som jag kan.

Jag kan borra, måla, tapetsera, skruva, laga och fixa.

Mina play dooh-skapelser är som gjorda av Gud him self.

Jag kan hitta på prutt-sagor som får (den unga) publiken att gång på gång ropa in mig för mer.

En ensamstående förälder lär sig att bli en jäkel på det mesta (inklusive onödigt arga, när vi är trötta och less). Och vi är bannemig världsbäst!

Nu drar Karlsson på taket-morsan på after work. Det är jag nämligen också världsbäst på.

Jag satt på mitt jobb och tittade ut genom fönstret medan jag pratade i telefon. Gång på gång kom en polisbuss körande på Österlånggatan. Slängde iväg en tanke att undrar vad som hänt, vem de letar efter eftersom de kör runt här hela tiden. Slut på tanken kring polisbussen.

Klockan tolv hade jag lunch. I allén på Kungsgatan stod sossarna i ett tält. Runt om var det poliser precis överallt. Bussen jag sett var inte bussen - utan bussARNA. Det var "vanliga" poliser, ridande poliser, civilklädda poliser (det ser man eftersom de fortfarande har krullig sladd in i hörsnäckan i örat), dialogpoliser. Bestört undrade jag vad som hänt?

Jag har aldrig i mitt liv sett så många polisbilar och poliser på samma plats. Och då har jag ändå varit på Stockholmsderby på Råsunda.....

Jag gick fram till en kamrat i sossarnas tält och frågade vad det är som händer.

- Sverigedemokraterna har möte om en halvtimme.

Jag fylldes av ett fruktansvärt obehag. Jag kände hur hjärtat började bulta. Hur händerna blev skakiga. Det blev så läskigt allting. Så påtagligt vilket hat Sverigedemokraterna egentligen står för.

Runt om mig gick folk i alla åldrar; alla med olika bakgrund. Från olika klasser, från olika länder, av olika kön. Ingen såg glad ut.

Mitt första ärende på lunchen var att gå till Folkets Hus och rösta. Plötsligt kändes min röst viktigare än någonsin tidigare.

En äldre dam utanför Folkets Hus entré ställde samma fråga till mig som jag två minuter innan gjort till min kamrat med kommentaren: "Men fy så ruggigt. Då ska jag skynda mig hem, för jag är lite rädd för dem."

Med "dem" menade hon SD. Hon menade inte "dem" som SD varnar oss för.

Sedan gick jag till parkeringsdäcket för att fylla på p-mätaren (eftersom den inte tog kort för dagen). Även där var det poliser. I gallerian, ovanför rulltrapporna, vid sidoutgångar; PRECIS ÖVERALLT fanns det poliser.

Ibland får man chans att stanna upp. Att reflektera och fundera. Jag kände rädslan för vad som skulle hända om SD fick ännu mer makt. Om de lyckas lura ännu fler. Samtidigt kände jag glädje över att så många poliser var där för att förhindra bråk.

(För hur stort förakt jag än känner för SD som organisation så måste de få ha sina demokratiska rättigheter. Dessutom var jag rädd att det skulle komma hitåkta nazister som skulle utgöra ett hot mot alla de - som inte var blonda med etniskt svenska föräldrar - och som stod en bit bort för att följa händelseutvecklingen.)

Å andra sidan var det extremt obehagligt att det behövs en sådan gigantisk polissstyrka för att ett parti som låtsas vara Svensson ska hålla tal - för nästan inga åhörare alls. Man inser vidden av deras fruktansvärda politik.

Jag respekterar alla riksdagspartier. Jag förstår att inte alla kan tycka eller rösta som mig. Men jag respekterar inte Sverigedemokraterna. Jag kan inte förstå de som röstar på dem.

Jag kan inte, och vill inte, förstå att ett parti vars ideologi är byggt på hat slår sig fram i mitt vackra Sverige. Jag blir arg, ledsen, fylld av olust och sorg över tanken att det finns så många människor som väljer hat framför kärlek, fördömanden före hjärtlighet, inskränkthet och okunskap före öppensinnad kunskapstörst.

Jag blir arg för att vi ständigt söker en syndabock för att vi själva mår dåligt. Jag blir ledsen för att vi vill straffa någon för att själva framstå som lite bättre. Och vem är lättare att slå på än den som är ny hos oss; den som inte hunnit lära sig samhällets oskrivna regler, eller det språk vi använder här.

Jag förstår och accepterar att samma rättigheter gällre för SD som för alla andra. Men be mig inte förstå och respektera det de står för, eller de som röstar på dem.

Mitt förakt mot de rasistiska hatiska Sverigedemokraterna och deras ointelligenta väljare finner inga gränser.

Ps. Min enda tröst är att det var långt fler poliser än åhörare. Och att av de som stod utspridda och lyssnade så var en majoritet där för att bevittna händelseförloppet och ytterst få där för att faktiskt lyssna. Det ger i alla fall mig hopp om Sverige och min vackra stad. Ds

Fortfarande lika aktuell:

På efternatten igår vaknade jag av att jag brände mig. Bredvid mig låg en glödhet liten gosse. Termometern visade 40,1 grader. Jag var tacksam över att han hade den goda smaken att bli sjuk på helgen så att jag slapp VAB, orolig över ifall han hade ont någonstans eftersom han inte kan berätta det, och missbelåten över hur jag skulle hålla äldsta sonen sysselsatt inomhus en hel dag.

Men in kom mamma och pappa som räddarna i nöden. De kom hit med färdig kalops till mig. De tog med sig 5-årigen till godisaffären. Sedan åkte de hem till dem och spelade Bamse-spelet och käkade lunch. De pratade busade, cyklade, käkade middag, läste högt ur Ronja Rövardotter och kom inte hem med honom förrän vid läggdags.

4-åringen var nöjd (när han var vaken) att ha min fulla uppmärksamet. Vi låg i min stora säng och gosade, kramades, sjöng och kollade film. Han klappade mig konstant på kinden. Mysstunder som man aldrig hinner ha annars. Och som han i sitt hyperaktiva tillstånd inte tillåter normalt. En härlig dag - trots att skrutten var sjuk.

Idag tog mormor med sig 5-åringen och hans 4-åriga kusin på Toystory 3 på bio så att lillskrutten (som visserligen var helt feberfri idag) skulle kunna ta det lugnt och vila upp sig. Vi cyklade iväg med storebror vid lunch och cyklade och gungade gungbräda på hemvägen. Ensamma. I lugn och ro. OCh sen; Ännu en eftermiddag fylld av gos och film för mig och lillskrutten. UNDERBART! Stunderna ensam med bara ett barn är ytterst sällsynta, så sällsynta att jag itne ens minns senaste gången.

Jag är så glad att jag beslutade mig för att flytta hem till barndomsstaden igen. Det är så tryggt och roligt att ha familjen i samma stad.

OCH idag så meddelade mamma och pappa mig att de vet att jag oroat mig lite över kommande Tysklandsresa - om hur det skulle gå för minstingen på flyget och på flygplatserna och i nya miljöer. Han är vettskrämd för höga ljud, har svårt för trånga utrymme (där han dessutom sitter fastspänd) rädd för okända ställen som han upplever skrämmande etc etc - och föreslog att vi skulle bila ner tillsammans istället. För då kunde de åka och hälsa på vänner 10 mil därifrån jag ska.

HELT FANTASTISKT! En sten föll från mitt hjärta. Nu behöver jag inte planera in i detalj. Jag behöver inte oroa mig för att lillskrutten ska få panik på flyg och flygplatser. Jag behöver inte oroa mig för att deras far inte ska ha fixat bilar och bilstolar etc, (vilket han säkert gjort) och för 3-timmarsresan från flygplatsen, att behöva hitta och sova på hotell natten innan hemfärd etc etc.

Nu behöver vi bara sätta oss i en bil. Stanna när vi vill. Kissa när vi vill. Låta barnen rasa av sig när de vill. Äta när vi vill. Göra precis som vi vill i 80 mil (ja det var tydligen inte längre). Helt underbart!

Jag tror jag har världens bästa mamma och pappa!

Han kan också dela med sig av samhällsfakta. Läs och förfasas!

Tyvärr har det inte framgått med någon större tydlighet i massmedia. Undrar just vad det beror på....

...and only your own business. Som republikansk amerikan måtte man känna sig väldigt hemmastadd om man besöker Sverige. Välkommen till nya mini-USA. Välkommen till landet där vi så gärna vill bli som er att vi offrar allt och alla. Vi skiter i solidaritet. Vi skiter i att ett samhälle består av fler än mig. Här ser vi om vårt egna hus. Welcome!

För i lilla Amerika, förlåt jag menar Sverige, tycker vi idag att det bara är hur vi själva har det, hur vi själva mår som spelar någon roll. So what om andra inte klarar dagen? So what om de som har det allra sämst fått det odrägligt. Det är väl inte mitt problem? Det skiter väl jag i! Jag har fått jobbavdrag så jag har råd med en pizza extra i månaden nu. Och det är skitviktigt för mig. De får väl klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det är inte mitt problem!

Tjohoo, fyra år till med alliansen! Välkommen till landet där Bush har en framtid om han vill, nu när den är slut i det stora Amerika.

2010 måste gå till historien som världens tråkigaste och kallaste valrörelse. Eller också har jag varit för insyltad tidigare för att objektivt observera.

För mig som väljare känns det tråkigt att det kastas fram siffror och procenttal som egentligen inte talar om för mig vad som gör skillnad.

Tomas Östros är däremot ett briljant undantag. Ser man ett foto på honom så är "torr" och "tråkig" de två första beskrivande orden jag kommer att tänka på. Men när man hör mannen formulera sina åsikter och sina "varför" så blir man frälst. Han talar om siffror han också. Men han talar också ur hjärtat om varför siffrorna är viktiga och vad siffrorna betyder. Han talar om ideologi.

För alla partier både i regeringsställning och i opposition har tydliga ideologier. men inga av dem framkommer. Vi hör Mona Sahlin prata om att arbetslöshetsförsäkringens nivå ska sänkas successivt. Que? Han även hon gått på myten att den arbetslöse är lat och ovillig. Vi hör Fredrik Reinfeldt prata om rättvisa samtidigt som han vill ta nästa steg i jobbskatteavdraget men inte göra något för de som har det sämst.

Socialdemokraterna har en fantastisk grundsyn som säger: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".

Det är ju DET det valet handlar om. Synen på samhället. Synen på människan. Synen på allas lika värde och allas lika rätt. Vi föds alla med olika förutsättningar. Men vi förtjänar samma chans.

Alla, och då menar jag ALLA, hamnar någon gång i en situation som är svår att bemästra; oavsett om den sker i barndomen, i tonåren, i vuxenlivet, som förälder eller som pensionär.

Vi bär alla ansvaret för vårt eget liv, våra egna beslut. Men, när vi nått en gräns där vi kämpat och kämpat och ändå inte räckt till, då ska det finnas en trygghet i vårt samhälle som ser oss som viktiga. Som ser oss som en människa som JUST NU behöver samhällets stöd. Och då ska samhället finnas där. För vi lever i samhällen. Vi är sociala varelser. För att en grupp (eller ett samhälle) ska överleva så måste vi måna om varandra. Vi måste ge och ta. Ingen vill bara ge. Ytterst få vill bara ta.

I intervjuerna TV gör så är det aldrig en nyanländ flykting som kommer till tals. I aftonbladets bilaga så är det aldrig den ensamstående föräldern utan arbete som finns med i reportaget. Många gånger har jag undrat varför. Men jag tror (ja jag inser att jag framstår som självgod allvetande) att det beror på att det är en alltför främmande del av samhället för journalisterna. De grupperna är osynliga och alla vet att de finns, men ingen känner någon i verkligheten.

Barnfamiljer och pensionärer och småföretagare intervjuas vitt och brett och vi läser vem som blir vinnare resp förlorare på blockens valmanifest.

Ingen frågar dem som är mest beroende av en förändring. De som drabbas hårdast i en lågkonjunktur. De som redan ligger. Och i ärlighetens namn, de röstsvagaste grupperna hörs inte. De röstsvaga är de besvärliga. De som "tär istället för när". De som redan ligger bryr sig ingen om att fråga... De är inte normen. Normen är etnisk svensk tvåbarnsfamilj med yrkesarbetande medelinkomsttagande heterosexuella föräldrar där mannen tjänar något mer än kvinnan.

Så trots att jag tycker att LO:s dagliga valutskick till mailen retar mig och borde klassas som "spam" och trots att LO ringer mig och vill prata val och mest framstår som en telefonförsäljare som stör så måste jag ändå säga att jag röstar rött idag, imorgon och för all framtid.

Det kommer alltid att finnas orättvisor. Det kommer alltid att finnas de som har det bättre och de som har det sämre. Det är oundvikligt. Men i min värld ska man, även om man har det sämre, ha det BRA! Människan är inget vi kan leka med. Inget vi kan förkasta och raljera över. Människan är just en människa med ett eget värde och med rätten till ett drägligt liv.

Synd bara att valrörelsen handlar om sifrror och procent och inte om människors vardag... Synd bara att ALLA partier har glömt bort de som inget har och som bara vill ha det drägligt.

Så återigen vill jag säga; ett samhälle jag vill leva i är ett samhälle där man lever efter devisen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.