Jag är trött.

Jag är trött på att alltid vara den som nattar barnen. Jag är trött på att alltid vara den som hämtar och lämnar på dagis. Att alltid vara den som gör frukost, lunch (fre-sö), mellanmål och middag. Att alltid vara den som diskar. Att alltid vara den som plockar. Att alltid vara den som städar. Att alltid vara den som fyller i alla papper och tar itu med alla räkningar. Att alltid vara den som går ut med barnen, i ur och skur. Att alltid vara den som följer med på barnens aktiviteter. Att alltid vara den som är hemma när barnen är sjuka. Att alltid vara den som åker på läkarbesök. Att alltid vara den som ska vara rolig. Den som ska vara sträng. Den som ska vara pedagogisk. Den som ska vara utvecklande. Att alltid vara den som har ansvaret. Att alltid vara den som ska hinna med.

Jag är trött.

Ibland drömmer jag om en namnlös könlös varelse, som förbehållslöst och utan krav på motprestation, som säger til mig:

"Prata du i telefon, jag nattar barnen."

Eller: "åk du och fika med en kompis, jag är ju hemma".

Eller" ta en promenad, så fixar jag middagen"

Eller: "Klart du ska ut och dricka några glas vin med dina kompisar"

Eller: "Gud, vilken fantastisk mamma du är!"

Idag är jag bara så trött!

Kanske har jag en dålig hårdag.

Kanske är jag bara trött på att alltid vara ensam om allt.

Den namnlösa könslösa varelsen lyser ännu med sin frånvaro. Så nu ska superduktiga, ansvarsfulla, pedagogiska, omtänksamma, ensamma mamman läsa godnattsagor för killarna.

Ha det!

Ps. Jag undrar om jag hade haft fler barnvakter om jag varit ensam pappa??????? Ds.

Liseberg, lek- och busland, cirkus i stan, arrangerade nationaldagsfirande. Utbudet är stort för en barnfamilj. Hålet i plånboken är också stort efter dessa aktiviteter.

Men ibland är det enkla det bästa.

En kaffetermos, en engångsgrill, festisar och korv. In i bilen med barnen. En kvart, max, i bilen och vi är framme i barnens paradis. Där finns inga karuseller, inga rutschkanor, ingen ponnyridning, inget godisregn och inga clowner. Men där finns något ännu bättre; en hel värld.  

Ett junigrönt Sverige med ängar och ekdungar och klättervänliga berg, omkullvälta stammar, ihåliga stubbar, låga broar över diken, blommor i miljoner.

Där finns däremot inga bilar. Inget att akta sig för. Inga förmaningar. Inga "akta dig".

Där finns frihet.

Timme efter timme hoppar, springer, klättrar, busar, leker, brottas barnen med varandra. Ständigt skrattande, med ett lyckorus i kroppen.

Det behövs inget mer. Det kostar inga inträden, det är inga köer. Men det är lycka.

När vi åkte hem sa min äldste son, med sina nyplockade men ändå slokande smörblommor i handen, till mig:

-Mamma, jag ska minnas denna dagen för evigt.

Jag är ganska säker på att även jag kommer att minnas denna dagen för evigt. Glädjen att se sina lyckliga barn. Skrattet och de förtjusta ropen. Ögonblick värda att minnas.

Visst är Liseberg fantastiskt. Visst är lek- och buslandet en rolig utflykt när det spöregnar ute. Men en solig sommardag i friheten knockar konkurrensen i första rond.

Frihet!

Tack Sverige för allemansrätten! Tack Sverige för friheten!

Idag, på din nationaldag, visade du dig från din allra bästa sida för oss. Jag är glad och tacksam att vi får bo här. Jag önskar alla samma lycka och frihet, vart ni än bor. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .

Jag har en gång lovat att aldrig tiga när någon i min närhet säger något rasistiskt. Shit, vilket jobbigt löfte! Gud, vad det är obekvämt. Nu måste jag svara när någon inte vill gå och bada för att det "bara är svartskallar på badhuset" (!!!!!) eller att "invandrare får mer i bidrag än pensionärer" (jag undrar till vilken grupp pensionerade invandrare hör.....) ta debatten. Jag gör det. Jag har dessutom lovat. Men fasen vad jobbigt det är. Och Gud vad jag retar folk. Och det gör jag gärna. Ibland. För ibland vill man bara, likt Martina Haag, vara underbar och älskad av alla. Men det vill säkert även smygrasisten. Och det blir han eller hon inte - av mig.

Jag blir förbannad och ledsen när jag hör och läser så jäkla ogenomtänkta rasistiska uttryck som görs. Fördomar som snabbt kommer på skam med lite fakta och debattvilja. Men oftast är mottagaren inte öppen för argument. Eller fakta. De VILL hata. De VILL vara arga. De VILL vara lite bättre.

Jag har funderat mycket på det här. Mycket.

De här människorna är ju vanliga människor. De är inte elaka. De är inte ointelligenta (nåja..). Men varför är de så rasistiska?

Kan det vara så att man helt enkelt är arg?

Arg på något, någon eller självaste livet?

Men att detta är alldeles för tungt att ta itu med så att man gör det lätt för sig och skjuter över ilskan på något lättvindigt?

Att man helt enkelt inte är öppen för argument som kullkastar deras fördomar därför att man helt enkelt inte vill?

Man vill vara förbannad. Och då är det utmärkt att ha hittat "en" syndabock. I form av allt som är utomnordiskt.... Iform av en "svartskalle". "Svartskalle" kan du vara oavsett om du är från Chile, Saudiarabien eller kenya. Det väsentliga är att du är utomnordisk. Och alla "svartskallar" är äckliga.

Varför har vi ett sådant behov av att kategorisera in människor i olika fack?

Och varför vill vi skapa gemenskap med "vi" genom att stänga ute "dom"?

Och vem är vi? Vem är dom? OCh varför ska "vi" alltid förakta "dom"?

Vilken kategori tillhör jag? Vem borde jag hata? Vem ska jag söka mig till?

Jag skulle kunna kategoriseras som etnisk svensk.

Jag kan förstås också kategoriseras som kvinna.

Eller som heterosexuell.

Som småbarnsförälder.

Som ensamstående.

Som arbetarklass.

Som låginkomsttagare.

Som socialist.

Som feströkare.

Som rödvinsälskare.

Som bilförare.

Som smart.

Som arbetslös.

Saken är att jag har inget behov att kategoriseras. Jag VILL INTE ens kategoriseras. Tvärtom. Jag älskar kulörer. Jag älskar när jag tvingas tänka till när jag möter någon med andra åsikter eller erfarenhter än mina. Och jag skiter i ifall människor har svart eller blont hår. Om de sedan råkar vara från Haparanda eller Sofia, är moderater eller vänsterpartister, har barn eller inte, har hög eller låginkomst - det skiter jag i!

Jag tycker om människor som är vänliga, roliga, öppensinnade med hjärtat på rätt ställe.  

Imorgon är det nationaldagen. Jag ska fira. Jag ska åka ut med min familj och min brors familj i det gröna och låta barnen springa fritt. Vi ska dricka kaffe och grilla korv. I vårt underbara Sverige. Jag ska fira att jag har lyckan att leva i ett land med generös flyktingpolitik.

Ett vackert Sverige där de som är kära i varandra får lov att gifta sig - oavsett om äktenskapet är mellan makar av samma- eller olika kön.

För mig är Sverige världens vackraste land.

En storslagen natur.

En sjukvård för alla.

Söta vatten.

Salta vatten.

Arbetsmiljölagar och diskrimineringsombudsmän.

Grönskande björkar.

Snötäckta fjäll.

Demokrati. 

Jag älskar det Sverige jag bor i. Och jag hälsar er alla välkomna att dela det med mig!

I vuxenvärlden finns tydliga regler om handikappanpassning. Allt nybyggt måste vara handikappanpassat. Arbetsplatser ska anpassas till den med handikapp. Naturlitvis. Ingen ska få sämre förutsättningar eller diskrimineras pga en funktionsnedsättning.

Men när det gäller att anpassa för barn är reglerna tydligen annorlunda. Jag fick nöjet att tillsammans med mina barn komma in som expertpanel för en lekplatsrenovering.

Vi hittade helt fantastiska "lekplatserställningar". Det var ramper med gångar, rutschkanor för stora och små. Nätgångar med klätternät som tak. Småhus med spis och för sandkakor. Småhus med ratt och spakar och "sandkranar". Allt i en och samma ställning. Anpassat efter olika intresen. Anpassat för barn barn från 1 år och upp till skolåldern + ett par år till. Anpassat så att även det barn som har något handikapp kan tillgodose sig de flesta av ställningens stationer.

Den valde vi!

Men som expertpanel hade vi inte mycket att säga till om. Viljan fanns definitivt hos några. Det var därför vi blev tillfrågade. Styrelsen som beslutar (där vi inte ingår) räknar kronor och ören. Man beslutade om ett par andra "lekplatsställningar". Jättefina! Jätteroliga! Om du har kan röra dig obehindrat. Och om du har perfekt syn. Och om du inte är höjdrädd. Och om du är fyllda fyra.

"Vår" lekplats kostade säkert 20-30 000 kronor mer. Men den var för ALLA! En lekplats ska nämligen vara för alla barn.

På "vår" lekplats kan barnen leka kurragömma. De kan leka tafatt. De kan vara på samma ställning en lång stund eftersom ställningen har flera olika stationer med olika upplevelser.

Lekplatsen skulle göra att barn från grannhusen också vill komma dit och leka. Lekplatsen skulle göra bostadsrätterna ännu mer attraktiva för barnfamiljer. Priserna skulle därmed höjas. Men de äldre (ja, de var uteslutande de äldsta) ser inte nyttan med det. De ser bara kronorna på minussidan i saldot.

Och nej visst, jag har förståelse för att det inte är något som ligger dem varmt och hjärtat. Deras barn och barnbarn har för längesen växt ifrån lekplatser. Möjligtvis har de barnbarnsbarn som ännu är i lekåldern.

Men en dag (inom en relativt snar framtid) behöver de rullator och rullstol för att komma ut. Då vill de med stor sannolikhet ha en ramp vid den lilla trappan ut på gården.

Och en dag dör de.  Då går deras dödsbo över till de anhöriga. Vore det åtminstone inte då trevligt att veta att deras lägenhet pga läget och barnvänligheten gör det attraktivt på marknaden? Vore det inte trevligt att deras barn och barnbarn får ett väsentligt arv eftersom lägenheten kommer att säljas högt?

Och vore det inte trevligt om föräldrar till barn med fysiska funktionshinder skulle hitta kvarteret och kunna säga: Äntligen! Äntligen en lekplats även för vårt barn!!!

Lyckan att ha ett (bra) arbete igen är enorm. Den är så stor att jag fått en massa extra energi. Tröttheten och tristessen har övergått i energi och glädje. Jag har bakat med barnen, jag tappar inte tålamodet vid bus, jag spelar glatt playstation med min äldste son, jag ritar übercoola teckningar på getingar och humlor i boxingsmatch, jag studsar ur sängen på mornarna. Och jag gapskrattar igen.

Skrattet är trots allt den mest påtagliga skillnaden. Från att ha varit en högt gapskrattande och babblig människa förvandlades jag till en grubblande människa - som log.

För den som är ofrivilligt utan arbete är livet tråkigt. För den som har en familj att försörja - men inga medel - är livet tungt.

Nu har jag fått ett jobb. Ett jobb som jag dessutom med säkerhet vet att jag kommer att trivas med.

Kommer jag fram i november att längta efter helg och gnälla över tidiga mornar? Ja, säkert!

Men det är lyxproblem! LYXPROBLEM!

Att ha ett jobb som man trivs med och en lön att leva på är livskvalité. Det är trygghet. Det är lugn. Och med lugnet kommer ron. Känslan av att vara tillfreds.

Och framförallt kommer glädjen.

Jag har skrattat sedan i fredags. Jag har gapskrattat åt när mina barn busar. Åt komedier. Åt kompisars kommentarer. Åt statusuppdateringar på FB. Åt telefonsamtal. Åt livet.

Livet är just nu helt enkelt jäkligt bra! Och allra bäst är känslan att den gnagande oron i bröstet är borta. Istället bubblar bröstet återigen av skratt.

När jag blir stor och blir statsminister ska alla ha roliga jobb med fantastiska arbetskamrater och vara rika. Alla ska få bröstet fullt av bubblande skratt.

Kära Triss pr-avdelning!

Jag ber tusen gånger om ursäkt för de hårda ord jag vräkte ut över er och er reklambyrås val av reklam. Jag skrev någonting i stil med "plötsligt händer det my ass!"

Nu vet jag att ni har rätt. Nej, jag har (ännu?) inte vunnit 25 000 kr/månaden i 25 år. Men jag har dragit högsta vinsten på annat håll. Ni förstår kära pr-avdelning, att i ett drygt år (ja egentligen ännu längre än så) har jag väntat på att få komma till Neuropsykiatriska teamet med min yngsta son som troligen kommer att diagnostiseras med ADHD och Autism. Idag har jag varit där!!!!!

Det är 2½ år sedan vi först kom i kontakt med barnpsykolog för att jag misstänkte att min minsting skiljde sig från mängden. NU har remisserna hit och dit hittat rätt och vi hamnade överst i högen. Och nu har vi alltså varit där. Och mött helt fantastiska människor. En specialpedagog och en psykolog med inriktning på autism. De var lugna, hjärtliga och urtrevliga och min lille skrutt gick omkring och sken som en sol och busade som vanligt med mig, och även lite med dem. Så jaa, plötsligt - eller snarare ÄNTLIGEN- så händer det!

Kära Trisslotts PR-avdelning, jag ska fortsätta mitt ursäktande eftersom jag har fler saker att beta av.

Jo ni förstår, JAG HAR FÅTT JOBB!!! Och inte vilket jobb som helst, utan ett jobb som jag verkligen, verkligen ville ha och som hamnar inom mitt utbildningsområde. Så imorgon ska jag dit och träffa mina nya arbetskamrater och skriva papper. Jag kommer attjobba heltid. Jag kommer att kunna försörja min familj. Jag kommer att träffa vuxet folk. Jag kommer att känna mig "nyttig" igen.

Så, jag står här med sänkt huvud och rodnar. Ni har rätt. Jag har fel. Plötsligt händer det visst!

Och slutligen alla reklamare, jag ska vara barnfri i fyra dagar!!!! Det kära PR-avdelning har aldrig hänt. Men nu; plötsligt händer det! Nu åker jag UTAN BARN på kongress i Stockholm. Där jag inte bara får intressanta (barnfria) dagar utan även får möjlighet att träffa massa gamla vänner som jag inte träffat sedan jag flyttat därifrån.

Jag lovar att aldrig mer svära över er! Jag lovar att alltid försvara er när någon hävdar att "plötsligt händer det, my ass!". Är det förresten så att ni vill skicka en lott till mig med vinst på 25000kr/mån i 25 år så går det alldeles utmärkt att maila mig så lovar jag att snarast lämna ifrån mig mina adressuppgifter.

Så jo, alla Trisstvivlare och andra varelser: plötsligt händer det faktiskt!!!

Jag kan också meddela både Pr-avdelning och eventuella andra läsare att myten är ingen myt - det är en sanning: Man får huvudvärk dagen efter champagne. Men det är det definitivt värt!!!

Plötsligt händer det! Banne mig!

Vi sitter för tidig middag, Osman, Edvin, Felix och jag. En femåring och två fyraåringar med oändlig energi och miljontals myror i kroppen.

-Vad har ni gjort på dagis idag? undrar jag.

 Osman och Felix börjar viska med varandra och frågar varandra vem av dem som ska berätta. Till slut kommer det fram:

 - Vi har bajsat i handfatet. Båda två. Istället för på toaletten.

Helt opedagogiskt började jag gapskratta - och kunde inte hejda mig. Jag försökte se sträng ut och "tala allvar" men bilden av dessa små gossar som turas om att bajsa i handfatet medan den andre håller vakt blev för mycket. För roligt! Och för äckligt!

Till slut fann jag mig i alla fall och blev sträng och tillrättavisande och frågade vad som hände då. Vad (den stackars) förskolepersonalen sa.

Svaret som kom då var inte fullt lika underhållande:

- Vi skyllde på några andra barn så att när fröknarna skällt på oss började de istället skälla på dem.

Efter fler tillrättavisanden om att skylla ifrån sig och att bli orättvist behandlad och blablablabla så frågade jag vilka barn det var och vilka fröknar som sagt till dem; startklar att ringa runt till föräldrar och barn med förklaring från mig och ursäkter från killarna..

Men det hade de glömt! De kom inte ihåg vilka barn som fick skäll i deras ställe. Och inte heller kunde de minnas vilka "fröknar" som blivit arga på dem. Hm...Konstigt!  En liten förhoppning inom min föddes om att detta faktiskt bara var fantasibus.

Men när de fortsatte att berätta att de lagt ett häftstift under "pölen" där de har samling då blev jag arg på riktigt och predikade om hur farligt det kunde vara.

Då sa Osman:

-Leopold var varken arg eller glad när han gick till skolan denna dag..... Och fortsatte berätta om hur Leopold lagt ett häftstift på frökens stol.

Någon Leopold finns inte på detta dagis.

Och berättarstilen lät som något hämtat ur en bok.

Jag frågade barnen vad fröknarna skulle svara om jag ringde och frågade om bajset och häftstiftet. Men de bara fnittrade till svar.

Beredd att ta ett allvarligt snack med killarna och kanske t.o.m ställa in fotbollen ikväll (som jag kanske får göra ändå eftersom det åskar - men det vet inte Osman..) så ringde jag förskolan.

-Neeej, det har jag inte hört något om, skrattade tjejen jag fick tag i. Det där är nog bara något de busat ihop. Hade någon bajsat i handfatet så hade vi andra garanterat hört om det. Och hur skulle de komma upp dit? Näää! Det är nog bara pojkar med livlig fantasi.

Men hon gick för säkerhetsskull för att höra om handfatsbajsning och utplacerade häftstift. Nej, inget av det hade hänt.

Under hela samtalet stod killarna bredvid mig med ögonen lysande av bus och pillimariska leenden. När jag lagt på skrek de:

- 1, 2, 3 LUUUUURAD!!

Sen sprang de storfnittrande ur köket.

Det fann inget bajs i handfatet. Heller inga frånskyllningar. Och definitivt inga häftstift i pölen. Och bra att de nu vet att ensamma mamman fixar en konfrontion om de gör dumheter.

Men jäklar vad skönt det var att bli lurad!

För första gången på åtta år har jag idag solat solarium. Jag läste noggrant instruktionerna om tillvägagångssätt och antal minuter för respektive hudtyp, växlade pengarna i automaten etc etc.

"När mynten är ilagda har du fyra minuter på dig att komma i solariet." Nedräkningen börjar omedelbart. Piece of cake! Trodde jag...

Solariet var som ett högteknologiskt rymdskepp (som aldrig lämnar startbanan). Jag tryckte in vilket strålninig jag ville ha - både på kropp och ansikte, vilken fläktnivå - både på kropp och i ansikte. Jag valde radiostation och volym. Och bam, solariet startar. Lysande!

Ligger och väntar på att "huven" ska sänkas ner över mig. Men huven går inte ner! Jag vänder och vrider mig, rullar, halvupprätt, framstupa sidoläge, runt, runt. Jag trycker på varenda knapp i sikte och svär över hur de gömt knappen för att få ner huven. Konstaterar efter flera minuter att "nä, det ska nog vara så här!"

Men efter ytterligare någon minut så börjar jag allt fundera igen. Det verkar märkligt att jag inte skulle få någon som helst solbränna på vänstersidan där inga rör finns i upprätt läge.

Letar vidare bland knapparna. Men knapphelvetet finns inte!!

Tar till sista utvägen. Ringer min svägerska från ett brusande solarium med radion i full gång.

"Anna, du måste hjälpa mig. Jag har legat i solariet i flera minuter och jag får inte ner huven. Jag hittar inte knappen någonstans! Så här ska det väl inte vara?"

"Men Bea, du får dra ner huven med handen."

Eeeeh...Hrrrm. Vet inte riktigt vad jag ska säga.. Mer än att min rygg är betydligt mer solbränd än ansikte och mage..